Allt fler specialister inom barn- och vuxenpsykiatri och psykologer känner inte längre igen sig i psykiatrin och diskuterar detta i slutna forum och på läkar- och psykologmöten över hela landet. Starka ekonomiska krafter har bidragit till en utveckling där svaret alltför ofta tycks vara diagnos och behandling när tillvaron inte fungerar.
Enligt välgjord internationell studier bör 5–6 procent av ungdomarna och 3–4 procent av de vuxna uppfylla kriterierna för diagnos av ADHD, och cirka 1 procent för autism. I flera svenska regioner är det istället tre gånger så många som fått en diagnos och en stor del av dessa medicineras med potenta läkemedel. I praktiken blir diagnosen dörröppnaren till stöd och insatser, trots att stöd ska ges utan att det krävs.
I ivern att vara tillgänglig och möta efterfrågan tycks psykiatrin idag ha frångått det mest grundläggande kriteriet för psykiatriska diagnoser: att det vid sidan av de diagnosspecifika symtomen ska finnas en bestående tydlig funktionsnedsättning som påverkar det dagliga livet. Hur fungerar skola och familj/vänner för barn, respektive jobb, ekonomi och relationer för vuxna?
Starka ekonomiska krafter har bidragit till en utveckling där svaret alltför ofta tycks vara diagnos och behandling när tillvaron inte fungerar.
Inom specialistpsykiatrin ser vi nu patienter som fått diagnosen ADHD eller autism men som inte uppvisar en sådan funktionsnedsättning. Som en konsekvens av detta får de personer med ADHD som har de svåraste funktionsnedsättningarna inte tillgång till intensiv behandling, eftersom de drunknar bland de 10 000-tals andra ADHD-patienter som finns på landets stora kliniker.
Psykiatri för både barn och vuxna har misslyckats, när det gäller att följa själva diagnoskriterierna och att förmedla till allmänheten vad en ADHD- eller autismdiagnos innebär.
Den mycket omdiskuterade “explosionen av diagnoser” ställs i det offentliga samtalet på individen snarare än på det förändrade sammanhang i vilket funktionsnedsättningen uppstår. När individen, kanske med rätt och mer stöd och anpassning, hade klarat sin skola kan man vända på steken och undra varför det sammanhang skolan ger inte är lämpligt.
Den mycket omdiskuterade “explosionen av diagnoser” ställs i det offentliga samtalet på individen snarare än på det förändrade sammanhang i vilket funktionsnedsättningen uppstår.
Ett annat sätt att närma sig saken är att vidga ansvarsperspektivet och ifrågasätta rimligheten i en ordning som ger ett obligatoriskt livssammanhang (till exempel skolan), där ett ständigt ökande antal framtida samhällsmedborgare bedöms ha en sådan. bristande “funktion” som de behöver vända sig till vården.
Parallellt med exponentialen ökningen av diagnoser ser vi nu en växande grupp individer som vill skriva av sin diagnos. Undertecknad driver just nu ett forskningsprojekt i samarbete mellan Region Skåne och Lunds och Göteborgs universitet. Där möter vi personer som önskar få sin ADHD- eller autismdiagnos omvärderad för en grundlig psykiatrisk bedömning av ett expertteam med lång klinisk erfarenhet.
Från intervjuerna med våra projektdeltagare vet vi att det inte var tonåringen själv som sökte vård när diagnoserna ställdes och att de krav som låg till grund för att “funktionen” bedömdes vara nedsatt var oklara och ibland godtyckliga för både barnet och hans föräldrar.
De krav som låg till grund för att “funktionen” bedömdes vara nedsatt var otydliga och ibland godtyckliga.
Många upplevde redan när de fick diagnosen att det inte passade och inte ville ha det – det frågades i alla fall. Andra säger att stödet de fick med diagnosen var till hjälp på den tiden, men att det nu stänger dörrar i samhället – som en simring som höll dem flytande i skolan men som nu har glidit ner runt fötterna och blivit ett hinder när de vill. att gå vidare i livet som unga vuxna.
Diagnoserna är inte bara bevis för aktörer som bedömer och beslutar om olika typer av stöd men också används av andra typer av sociala funktioner. Här erbjuds inte längre olika typer av stöd, istället används diagnosen som en sorteringsmekanism.
Prövningsnämndens användning av diagnoser skapar problem när de diagnoser som inte efterfrågas av barnen får till följd att livsvägar stängs för dem. Diagnosen utgör nu ett generaliserat mått på “funktion” hos en individ, som bygger på antagandet att det är möjligt att översätta kravspecifikationen från en generaliserad “skola” till en militär eller polisiär kontext.
Här erbjuds inte längre olika typer av stöd, istället används diagnosen som en sorteringsmekanism.
Frågan har ställts om det verkligen är vårdens roll att nu skriva av diagnoser när så många står i kö för att få dem. Men så länge andra samhällsinstitutioner inte tar ett bättre ansvar för hur de använder (och därmed bidrar till att ställa) diagnoser måste vården finnas där – som den ansvarig som våra projektdeltagare efterlyser när de upplever problem med de diagnoser de aldrig ringt. för som barn, och som de nu begränsas av som unga vuxna.
Det kan vara frestande för oss att sluta med att uppmana andra samhällsorgan att göra egna funktionsbedömningar i förhållande till specifika sammanhang och ge sjukvårdens arbetsredskap (diagnoser) tummen upp. Det skulle dock innebära en värld där vården fungerade och fungerade i ett vakuum och kunde lämnas ensam med sina egna “vårdproblem”. Om det är något som blir tydligt i vårt projekt så är det att vården och dess diagnoser oundvikligen är sammanflätade med samhället i stort.
För alla som kämpar med tillvaron ska det finnas tillgång till stöd, tidiga insatser och hjälp utan att diagnos krävs. Samtidigt ska ADHD och autismdiagnoser reserveras för dem med störst funktionsnedsättning, som utan kvalificerad vård inom specialistpsykiatrin riskerar att skadas och där vår behandling gör störst skillnad.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
Upptäck mer från idag nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.