Jag sitter i en soffa i Oslo och försöker förklara den svenska marknadsföringsskolan för en norsk journalist. Det visar på henne att hon inte tror mig. Hon spänner ihop ögonen. Och när jag håller käften säger hon det rakt ut.
“Det låter lite för dumt för att vara sant.”
Eller något sånt.
Jag håller i alla fall med henne innan jag förklarar att det är just därför som galenskapen kan fortsätta trots att en överväldigande majoritet av svenskarna är emot det. Bara ungefär en av tjugo väljare tycker att vinstdrivande skolor är en bra idé.
Jag säger så är. Att vi är ett folk som tror att vårt eget land är ovanligt normalt, att vi till och med kallar det landet rimligt eftersom villfarelsen om vår patologiska rationalitet är så utbredd.
“De flesta svenskar kan bara inte acceptera att ett så normalt land – världens normalaste land! – kan hysa något extremt”, fortsätter jag och här någonstans börjar jag nog låta som Fredrik Lindström. ”Så trots att vi är ensamma på jorden på denna pseudomarknad – övergav Pinochet samma experiment – och trots att politiker med syltfläckade fingrar ses tafsande mellan partikontor och styrelserum, fortsätter skolföretagen att växa och svälja fler barn.”
Eller något sånt.
Hon hoppades nog att jag skulle säga något passande konstigt
Ögonen blir det ändå smal igen. Hon antyder att jag förmodligen är vänsterhänt och att det hade låtit annorlunda om jag var högerhänt.
“Jag är ingen vänsterman!” säger jag. Vilket kanske inte är helt sant, men jag vill att hon ska förstå att den svenska marknadsskolan inte kan beskrivas utan att låta som en ung socialist på en efterfest. Det går inte att hjälpa. Fakta om hur vinsterna skapas är på något sätt avstämda i tonen av överdrifterna.
“I alla fall, om någon i Norge föreslår en bolagisering av skolan enligt svensk modell – släng den norrmannen i havet så fort du kan.”
Ögonen sluter sig.
Hon vill styra mig åt ett annat håll, tillbaka till romanen vi skulle prata om. Men det var hon som startade det! Hon styrde intervjun mot det politiska i hopp om att någon skulle läsa den. Hon hoppades nog att jag skulle säga något lagom konstigt, något som ryms i en rubrik, men jag sträckte mig efter det konstigaste vi har i kyklopernas land. Det där som låter för dumt för att vara sant. Eller så är jag bara dålig på att förklara. Jag har inte sovit ordentligt.
Mitt hotellrum har inga fönster men det var inget jag tänkte på när jag låg i sängen. Det enda jag kunde komma på var dörren som satt där fönstret skulle ha varit.
Det var en ovanlig dörr. Hade aldrig sett något liknande. Eller jag borde ha vetat, för det såg ut som en vanlig balkongdörr i glas, men det fanns ingen balkong där ute. Det var det som var ovanligt. Glasdörren ledde ut i en gränd mellan Arbeidergata och Grensen, vilket kanske hade varit vanligt, eller åtminstone inte vansinnigt, om rummet låg i marknivå, men det var på sjunde våningen. Glasdörren ledde därför rakt ut i luften mellan husen. Jag fick en känsla av att jag hade checkat in på en liten självmordsklinik i budgetkategorin.
De har verkligen ingen aning om vad vi gör här
I dagsljus blev jag oroligt road av dörren. Filmade det. Skickade filmen till sambon som frågade om dörren var låst och då skrev jag att den såklart var låst fast jag inte visste säkert eftersom jag inte vågade känna efter. Sedan kom natten och med den tvångstanken. Tänk om jag går i sömnen och öppnar dörren?! Jag har förvisso aldrig sömnpromenerat förut men det skulle vara typiskt för mig att debutera så nära en klippa.
Nu tänker du stycket om dörren måste leda någonstans, kanske till en liknelse som motiverar stickspåret i en text som verkade handla om marknadsskolan, men jag var bara tvungen att få veta. Att det finns en obehaglig dörr i Oslo.
Tillbaka i Stockholm får jag ett sms från reportern med de smala ögonen. Hon har tänkt på vad jag sa om Pinochet och nu är hon förvirrad. Många länder har privata skolor, är det inte något unikt för Sverige (eller juntans Chile)?
De har verkligen ingen aning om vad vi gör här.
Jag skriver att Sverige är det enda landet i världen som tillåter att skattefinansierade skolor drivs av riskkapitalbolag; att de ofta gör sina vinster genom att skära ner på saker som lärartäthet, kvalificerade lärare, löner, skolbibliotek och skolgårdar; att de ertappades med att dela ut lyckobetyg för att göra sig attraktiva på marknaden och sortera ut ansökningar från “svåra” barn ur kösystemen till förmån för “enkla” barn som är billigare i drift.
Hon tycker att det låter “hemskt” men när intervjun publiceras förtätas allt jag har sagt om den svenska galenskapen till ett fyraradigt citat. Sista stycket. Hon trodde nog att läsarna inte skulle tro det ändå. Och det hade hon rätt i, för vi tycks inte tro det själva, även om vi är inne på det. Vi har inte kastat en enda av de ansvariga i havet.
Men nu har jag i alla fall ett gryende hopp om att en norsk journalist en dag ska ta sig över gränsen och blunda i ett reportage som åtminstone kommer att sätta käppar i hjulet för den som vill införa något liknande i vårt grannland.
Här kan du läsa fler texter av Andrev Walden.
