Angelina Jolie gör comeback som operadivan Maria Callas

Maria Callas älskade Venedig. Det var här i stan, på La Fenice, som hon 1949 fick sitt stora genombrott med rollen som Elvira i Bellinis “Puritanerna”. Resten är operahistoria fylld av framgångar och stjärnstatus men också sammanbrott, sjukdomar och sorger.
Maria Callas vi möter i den drömska biografiska “Maria” är i slutet av sitt korta liv (hon var bara 53 år). Rösten har misslyckats, hennes bedrägliga älskare Aristoteles Onassis är död, och hon åtföljs mest av sina drogframkallade hallucinationer i den stora, ödsliga Parislägenheten.
– Jag var fruktansvärt nervös inför att göra den här filmen och rädd för att göra Maria Callas-fansen besviken. Jag måste testa saker jag aldrig gjort förut. Jag har inte sjungit offentligt, så jag var tvungen att öva i sju månader innan. Två av mina söner stod och höll i dörren i början för att ingen skulle komma in, säger Angelina Jolie som mötte pressen i tropiska Venedig klädd i en avskalad, figursydd svart klänning och löst hår. Hon är helt klart glad över att vara tillbaka i rampljuset igen efter några år borta.

Hon berättar också att hon fick lite postum hjälp av kvinnan hon porträtterar i filmen.
– Det finns flera inspelningar där Callas lär ut sång för andra, som jag lyssnade på. Där handlar det mycket om att musiken och kompositörens intentioner kommer först. Då kan du släppa in dina personliga känslor.
– Man gör inget halvhjärtat med Pablo Larraín, tillägger hon.
Jolie hyllar förstås samarbetet med den chilenska regissören som med “Maria” avslutar sin märkliga trilogi om kända kvinnor (“Jackie” om Jacqueline Kennedy) och “Spencer” (om prinsessan Diana). Tre kvinnor som förenas genom att ha stått i centrum för enorm medieuppmärksamhet och fångats av den offentliga bilden.
– Pablo hjälpte mig mycket under inspelningen, i början fick jag sjunga i ett litet rum och först sedan på scenen på La Scala, förklarar hon.

Den geniala bron mellan den första filmen och den sista finns den grekiske redaren och playboyen Onassis – dynamiskt spelad av den turkiske skådespelaren Haluk Bilgner – som fyllde sextio- och sjuttiotalens rubriker. Han var Callas stora kärlek, men gifte sig plötsligt med Jacqueline Kennedy bakom operastjärnans rygg. I Larraíns hypnotiska film blandas Callas minnen i ett fascinerande filmiskt kalejdoskop som blandar färg och svartvitt och olika filmformat från Super 8 till 35 mm.

Angelina Jolie säger att när hon väl kommit förbi det mycket disciplinerade stadiet att studera musik och sång i Callas liv, kunde hon närma sig privatpersonen.
– Jag tog på mig hennes glasögon, morgonrock, föreställde mig henne hemma i hennes kök. Försökte sätta mig in i hennes ensamhet. Åh, jag önskar att hon kunde vara här idag. Hon fick så mycket elak kritik innan hon dog.

På frågan om hur hon själv kan relatera till den verkliga personen Maria Callas svarar hon kryptiskt och med ett litet skratt.
– Det finns mycket som jag inte kan berätta för dig i det här rummet, som du säkert vet. Men ja, ja, jag kan identifiera mig med den delen av henne som var väldigt mjuk och relatera till hur det inte riktigt fanns en möjlighet för henne att vara så känslomässigt öppen som hon verkligen var. Jag tror att jag delar hennes sårbarhet mer än något annat.
När prefixet “diva” kommer upp, något som ofta föregick Maria Callas namn offentligt, säger Angelina Jolie:
– Det är ett ord som ofta kodas väldigt negativt. Det handlar ofta om andras förutfattade meningar. Det känns som att jag lärt mig en annan betydelse genom “Maria”.

Pablo Larraín, som sitter bredvid sin stjärna, vill trots allt tona ner filmens svärta.
– Jag ville inte göra en mörk film om en tragisk situation, snarare en film om en kvinna som har sjungit för andra hela sitt liv och oroat sig för sina relationer men som nu, i slutet, är redo att göra upp med sina egna öde.

Läs mer om film i DN och mer om filmfestivalen i Venedig här.
Tim Burton: “Jag har arbetat med mitt hjärta, inte för pengarnas skull
Helena Lindblad: Transformationsartisterna Lady Gaga och Daniel Craig är skojare i årets Venedigspel