Den senaste tiden har EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen visat sig vara en skicklig och iskall maktspelare. Hon har pressat flera länder att ändra sina nomineringar till kommissionen och det blev nästan som hon ville.
Flera medlemsstater gick så småningom med på att utse en kvinna, trots att de till en början valde en man, och den nya kommissionen består därför av elva kvinnor. Inte lika, men mer än om von der Leyen hade avstått från att försöka regera och påtvinga.
Mest förvånande är att hon vågade åka till Paris. Det visar hur försvagad den franske presidenten har blivit.

I Bryssel har det varit det länge talade om att von der Leyen inte kunde stå ut med den franske kommissarien Thierry Breton. Men berättelserna om hur det gick till när den självmedvetne fransmannen tvingades bort är lika spännande som en bra tv-serie.
Flera europeiska tidningar rapporterar om de många gånger som Breton har utmanat kommissionens ordförande under den gångna mandatperioden. Mest uppseendeväckande var hans öppna misstroendeförklaring när Ursula von der Leyen skulle utses till toppkandidat för EPP, det konservativa och kristdemokratiska Europapartiet, inför årets EU-val.

Ingen chef i världen kan ha en så illojal anställd, som Macron insåg.

Mitt under EPP:s kongress i mars twittrade Breton att von der Leyen, “trots sina egenskaper”, bara hade en minoritet av sitt eget parti bakom sig och att den stora frågan därför var “om det är möjligt att ge EPP förtroende att styra ytterligare fem år”. Det sägs att Breton faktiskt trodde att han själv kunde ta över som ordförande i kommissionen.
Det kan ingen chef i världen att ha en så illojal anställd, som Frankrikes president Emmanuel Macron insåg. Trots det nominerade han breton till en ny mandatperiod i mitten av juli.
Den tyska kristdemokraten reagerade med väntande kyla. Hon fick därefter ett oväntat starkt stöd i Europaparlamentets omröstning (den 18 juli) för sitt nya mandat som kommissionsordförande, men fortsatte att vänta.
Först söndagen den 31 augusti ringde von der Leyen upp president Macron. Hon förklarade att Breton skulle ha en mindre betydelsefull roll i den nya kommissionen, men att den franska ledamoten skulle kunna ha mer inflytande om Paris nominerade en annan person.
Och så blev det. Breton lämnade med råge och den nye franske kommissionären Stéphane Séjourné får ansvaret för “tillväxt och industristrategi”. Som en av sex vicepresidenter blir han en av tungviktarna, men jämfört med Breton – som satte sig i mest – har han ett mer begränsat mandat utan till exempel de viktiga försvars- och energifrågorna.

Så Ursula von der Leyen har gick segrande ur striden om kommissionens sammansättning. Hon verkar också vilja ha kontroll och makt över verksamheten. Jämfört med till exempel Jean-Claude Juncker, som försökte få kommissionärerna att arbeta i grupp, föredrar hon raka och tydliga beslutslinjer. Det är oklart vilket ansvar de sex vice ordförandena kommer att ha, men de kommer att ha någon form av överrockar.
Den nya kommissionen lutar tydligt åt höger, men i bästa fall kan von der Leyen se till att de nya medlemmarna håller fast vid sina europeiska mandat och inte förvandlas till partipolitiska eller nationalistiska aktivister på övernationell nivå. Annars skulle vi darra.
Italiens nationalist Reffaele Fitto får till exempel inte försöka gynna sitt eget land när han ska “reformera” EU:s regionalfonder och Österrikes Magnus Brunner kan inte tänka nationellt när han tar över migrationspolitiken. Inte heller kan Sveriges Jessika Roswall (M) bara försöka värna svenska intressen när hon får ansvaret för hela förbundets skogspolitik.
Efter förhör och godkännande i EU-parlamentet kan det förhoppningsvis bli en ny EU-kommission den 1 november, några dagar innan valet i USA. Och med Estlands tidigare liberala premiärminister Kaja Kallas får unionen en skicklig och vältalig hög representant för utrikes- och säkerhetsfrågor.

Ursula von der Leyen har visat sig vara en skicklig och iskall kraftspelare.

Men det räcker inte. Hur viktig en väl fungerande kommission än är, är den överstatliga institutionen inte en folkvald europeisk regering, von der Leyen inte en europeisk president och Kallas inte en europeisk utrikesminister.
Det mest olycksbådande med de senaste veckornas maktkamp i kommissionen är därför att den vittnar om bristen på ledarskap i medlemsstaterna. På den europeiska politiska arenan är det anmärkningsvärt tyst och det finns fortfarande inget bra svar på den klassiska frågan om vem USA:s president ska ringa om USA vill prata med Europa.

EU traditionell motor, axeln mellan Paris och Berlin, är svagare än på länge. Frankrike plågas av politiska problem, Macron är på väg ut, Tyskland har ekonomiska och politiska bekymmer, de tyska regeringspartierna står i strid och högerextrema partier går framåt i flera av unionens äldsta medlemsländer. Men om alla stora ord om EU:s betydelse och roll i världen ska tas på allvar måste länderna tro på samarbetet – och engagera sig.
Läs också:
Max Hjelm: Ingen av oss som jobbade som telefonförsäljare är förvånad över S-lotteriskandalen
Amanda Sokolnicki: S har varit oprofessionellt – eller cyniskt medveten om vad som pågick