Idag är “skärmtid” modeordet för politiker som inte förstår barn och för föräldrar som inte vill diskutera ungas intressen.
Ingenstans i debatten beskrivs vad skärmtid består av. Många slänger ut “sociala medier” eller “scrolling” – men det är som om föräldrar, tidningskrönikörer, politiker eller Folkhälsomyndigheten inte tar upp vad barn och unga använder “skärmtid” till.
Det är som om Själva “skärmen” är en tom yta av fulhet, utan några som helst positiva effekter. Att dagens barn och unga sköter större delen av sitt sociala liv via olika digitala enheter är tydligen dåligt. Att kreativitet och skapande görs med mobil och dator som verktyg är något som ingen av de ovan listade skärmtidshatarna har tagit upp alls. Vet de ens att det är möjligt – att teckning, musikskapande, videoinspelning, fotografi och andra konstformer faktiskt görs digitalt nuförtiden?
Har Folkhälsomyndigheten, politiker, föräldrar, krönikörer och lärare någonsin använt Photoshop Express? Disharmoni? Garageband? Skapat material för ett UF-företag? Vet de ens vad ett UF-företag är (Ungt företagande, DN:s anmärkning)?
För mig, som växte upp med 24/7 skärmtid sedan mitten av 80-talet, och chattade med människor på andra sidan jordklotet före internet, är frågan om “skärmtid” inte bara absurd – den är lika vettig. som People’s Action Against Pornography åtal mot serietidningen Pox 1989 och förbud mot flipperspel i slutet av 70-talet.
Ingenstans diskuteras de verkliga problemen: att stora företag som Alphabet (Google/Youtube), Bytedance (Tiktok), Meta (Facebook) och X aktivt hjälper extremister, bedragare och andra brottslingar att enkelt sprida sitt material. Var är lagstiftningen och debatten om dessa företag? Varför håller inte journalister och politiker dessa företags styrelser till svars för det oetiska elände de sprider i vinstsyfte? Varför diskuterar inte föräldrar det material som deras barn möter på nätet?
Det är trots allt inte skärmen i sig som är problemet – utan att föräldrar, politiker och tydligen även Folkhälsomyndigheten har gett upp och försökt hitta en enklare, mer generell lösning på “problemet”: förbjud allt!
Problemet är att vuxna inte vet vad barn och unga använder de digitala enheterna till. Se istället till att använda mobiltelefoner mer i skolan. Använd den potential som barn och unga har och låt dem utveckla sitt lärande med skärmarna istället för utan dem.
Men lärarna har lika usel utbildning i digital teknik som lagstiftare och journalister, så jag antar att detta inte kan komma på tal. Men det skulle bidra till att skapa rimligare förutsättningar, eftersom världen efter skolan knappast är “skärmfri”.
Att begränsa barns skärmtid och hoppas att det löser eventuella problem kommer att ha lika stor effekt som när vi förbjöd över 500 långfilmer på 80-talet. Om det inte vore så tragiskt för barn och unga är det i och för sig komiskt att Sverige gör om samma misstag varje årtionde, men med en ny påhittad fiende.
Mer om insändare: Så här skriver du på insändare och svar
Fler insändare: dn.se/insandare
Upptäck mer från idag nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.