Årets Venedig-festival badar i historiens mörker

Det förflutna kastar sina långa, mörka skuggor över årets filmfestival. En skarp kontrast till den varma sensommarsolen som fick Hollywoodstjärnorna att svettas rejält på röda mattan. Alla andra, journalister, branschfolk och campingfantaster, har gripit girigt efter allt som kan fungera som fan. Få har klagat på det ovanligt stora antalet långfilmer, kanske för att de luftkonditionerade biograferna var en så ovanligt svalkande tillflyktsort.
Om de senaste årens stora filmteman har varit intima och kretsat kring mammor i kris (2021), föraktade barn (2022) och manliga dilemman (2023) är det Historien med stort H som går som en röd tråd genom årets festivalprogram , både inom och utanför tävlingssektionen .

Ingen film passar lika bra i den där skärningen mellan mörker och ljus, dåtid och nutid som den särpräglade amerikanen Brady Corbets (“The childhood of a leader”) mästerliga tävlingsfilm “The brutalist”. Ett praktverk som kretsar kring en fiktiv judisk arkitekt som försöker lämna minnen från koncentrationslägren bakom sig och emigrerar till USA:s föreställda frihet.
Kommer det att bli en mardröm? Ja. Ska den vinna ett guldlejon? Också ja.
“Det enda brutala med ‘The Brutalist’ är längden”, skämtade någon om den 3,5 timmar långa filmen, som inte innehåller mycket våld och vars titel anspelar på Adrien Brodys ungerske arkitekt Laszlo Toth, som är skolad i det betongälskande. , tyska Bauhaus-skolan.

Efter att Toth landat i Pennsylvania hamnar han i klorna på Guy Pearces miljonär. En dubbelnatur som vill ha ett Bauhaus-monument uppfört till sin mammas ära och solar sig i den ungerske stjärnarkitektens glans, samtidigt blir han en vältalig symbol för den skrupelfria klass som levde gott på migranterna från det sönderrivna Europa. Det är inte otroligt att priset för manliga skådespelare går till Adrien Brody, vars prestation i rollen är en tour de forceutan att något känns tungt eller trögt.
Bland de noterade dokumentärer om Leni Riefenstahl och Benito Mussolini finns även svenska “Israel Palestina på svensk TV 1958–1989” som väckte stort intresse på festivalön Lido. Den sistnämnda utgör en intressant grund för den sjuttiotalsdoftande lilla tysk-schweiziska pärlan “September 5”, delvis producerad av Sean Penn.
Filmen återberättar historien om den amerikanska kanalen ABC:s sportgäng som skapade rubriker under OS i München 1972 när palestinska terrorister kidnappade och dödade många israeliska idrottare. Peter Sarsgaard och John Magaro spelar huvudrollerna i ett drama som är tätt och stämningsfullt samtidigt som de gör mediehistoria. En högintressant diskussion om moral och pressetik ingår. Varför den hänvisas till en sidoserie är ett av årets stora festivalmysterier.
En annan lika relevant historisk retrospektiv med nutida bäring finns i den brasilianske “Central station”-regissören Walters Salles festivalfilm “I’m still here” (inget att göra med “Joker”-skådespelaren Joaquin Phoenix).

En livlig och levande familjesaga som främst utspelar sig i Rio under sjuttiotalets militärdiktatur. Konventionell, men en brutalt stark påminnelse om demokratins bräckliga natur, särskilt med tanke på högerpopulisten Bolsonaros fyra turbulenta år.
Skådespelerskan Fernanda Torres, matriarken vars man försvinner in i regimens tortyrkammare, sägs vara en stark konkurrent till Angelina Jolie och hennes smärtsamma gestaltning av operasångerskan Maria Callas i Pablo Larraíns historiska retrospektiv “Maria”.

Nynazismen får sin egen krönika i tävlingssektionens bästa true crime-drama “The order”, signerad Justin Kurzel (“Nitram”, “Macbeth”) som utspelar sig i USA på 80-talet. Jude Law gör en oväntad actionroll som den djupt traumatiserade FBI-agenten Terry Husk som börjar jaga en vapensprängig, white-power-kult. Nicholas Hoult (“menyn”) gör en iskall och karismatisk ledare i djup konflikt med allt som rör federala myndigheter.

Även om krediterna övertydligt gör kopplingar till de alt-right-grupper som stormade Capitolium i Washington 2021, är det en explosiv nagelbitare som håller publiken i sitt grepp genom hela filmen.
Filmvärlden är som bekant full av bröder som delar på regiarbetet. De franska systrarna Delphine och Muriel Coulin, vars ämne och realistiska filmspråk för tankarna till den belgiska syskonduon Dardenne, är ett välkommet tillskott. Deras “Jouer avec le feu” (“Den tysta sonen”) behandlar också den växande franska högernationalismen ur ett mer intimt familjeperspektiv.
Vincent Lindon spelar, som flera gånger tidigare, en hårt arbetande. Här är han änkeman med två unga söner. En är anpassningsbar som sin far och en bra student med siktet inställt på Sorbonne i Paris. Den andre, Felix, har i brist på bättre yrken börjat umgås med ett gäng våldsamma rasister. Ett ödesdrama som, åtminstone i filmens första halva, skickligt behandlar den svåra frågan om föräldraansvar och små möjligheter att ingripa när unga radikaliseras – eller snabbt absorberas i kriminella nätverk.
Hemmuraren Luca Guadagninos efterlängtade, beat-influerade “Queer” går åt ett helt annat, stiliserat håll. Det är en filmatisering av William S Burroughs ofullbordade 1950-talsroman med samma titel, där Daniel Craig spelar den vilsna medelålders amerikanen Lee som befinner sig i efterkrigstidens Mexiko där han blir besatt av en ung och vacker men likgiltig landsman. som heter Gene Allerton. En scendoftande konstruktion, helt inspelad i legendariska Cinecittà som blir sin egen lilla hemsökta dockvärld fylld med män i coola 50-talsdräkter.

“Queer” känns tyvärr som en klipp-och-klistra konstruktion utan kött och blod, trots de grafiska sexscenerna som inte lämnar mycket åt fantasin. Ändå är det trevligt att se Daniel Craig återuppta sin gamla karriär före Bond, som innehöll flera vågade arthouse-roller.

Årets filmfestival i Venedig har varit besatt av sina “A-listers”, från Nicole Kidman och Angelina Jolie till farbröderna Brad Pitt och George Clooney i lättsamma “Wolfs” och vidare till Joaquin Phoenix och Lady Gaga. Den ende regissören som lyckades glänsa riktigt den här gången är den spanska räven Pedro Almodóvar, som gick på röda mattan i en Barbie-rosa kostym till galapremiären av sin första engelskspråkiga långfilm “The room next door”. Ett verk som både italienska och internationella bedömare i kritikerkåren har förälskat sig.

Den eviga Tilda Swinton spelar här en gammal krigskorrespondent som bär en tung ryggsäck av upplevelser och sorger från otaliga olika konflikthärdar i världen. Hon är döende i cancer men får oväntad hjälp av en vän och författare (Julianne Moore), som precis gjort succé med en bok om sin egen dödsångest.

De två kvinnorna förenas i ett avslutande gemensamt projekt som kretsar kring rätten att välja sin egen död. “Rummet bredvid” kan förvisso ses som ett bidrag till dödshjälpsdebatten, men den förgrenar sig ändå konstnärligt på ett intressant och färgglatt sätt. Samtidigt är det som om något fortfarande går förlorat i den lite övertydliga engelskspråkiga kostymen. I sina två sista mästerverk “Pain and Glory” och “Parallel Mothers” har Almodóvar skildrat trauman med en befriande lätthet. Här blir det hårdare, även om han fortfarande besitter superkraften att mejsla fram minnesvärda kvinnoporträtt.
När Guldlejonet ska delas ut i Venedig på lördagskvällen har det regerande “Joker”-gänget med all säkerhet ingen chans. Trots Phoenix och Lady Gagas iögonfallande dödsdans i “Joker. Folie à deux” finns det inte tillräckligt med nytt i den dystra uppföljaren. Kanske är det fortfarande den spanska veteranens tur att ta hem sitt första Gyllene Lejon, vilket inte vore fel , men det skulle ändå vara filmiskt motiverat med en 36-årig innovatör och visionär som Brady Corbet, som står med ena foten i historien och den andra i framtiden.

  Läs mer om film i DN och fler texter om filmfestivalen i Venedig