Svenska myndigheter och internationella organisationer som kommenterar svensk ekonomisk politik har ofta hävdat att de svenska hushållens skulder är för höga och utgör ett hot mot finansiell och makroekonomisk stabilitet. Riksbanken skrev till exempel i ett pressrelease 2019 att “hushållens höga skuldsättning fortsätter att utgöra den största risken i svensk ekonomi”.
Varningarna ges normalt utan att specificera var hotet består. De brukar bara hänvisa till att skuldkvoten (skuld i förhållande till hushållsinkomst) nästan har fördubblats, från cirka 95 procent 1995 till cirka 180 procent 2024.
Men det räcker inte att bara titta på skulderna och skuldkvoten. Tio års forskning har visat att skuldkvoten är en notoriskt opålitlig och missvisande indikator. Dess nivå har ingen prognostisk förmåga avseende framtida kriser eller konsumtionsfall. Det saknar vetenskapligt stöd. Det är faktiskt självklart att det inte räcker att bara titta på en del av hushållens balansräkningar, skulderna. Man måste titta på hela balansräkningen inklusive tillgångar och nettoförmögenhet som jag skriver om i ett ny uppsats.
Vid närmare eftertanke Hushållens skulder kan bli ett hot mot finansiell eller makroekonomisk stabilitet under huvudsakligen tre omständigheter (se även min omdöme till den nya statliga utredningen “Reglering av hushållens skulder”, SOU 2024:71):
1. Hushållens skulder blir för höga i förhållande till sina tillgångar: hushållens soliditet (tillgångar i förhållande till skulder) blir för låga.
2. Hushållens skuldbetalningar (räntor och amorteringar) blir för höga i förhållande till inkomst och betalningsförmåga: hushållens likviditet blir för låg.
3. När bostadspriserna stiger använder hushållen ytterligare lån (uttag av bostadskapital) för en bolånefinansierad överkonsumtion av makroekonomisk omfattning. Om priserna planar ut eller faller, så minskar konsumtionen kraftigt. Detta skedde i Sverige under 90-talskrisen och i Danmark, Storbritannien och USA under finanskrisen.
Av hushållens skulder är cirka 80 procent bolån och 6 procent konsumentlån. Konsumentlån och deras överskuldsättning orsakar stora individuella och sociala problemmen de är inte ett problem för finansiell eller makroekonomisk stabilitet. Fokus ligger därför på bolån.
Uppsatsen behandlar inte bara de nya bolånen och de nya låntagarna (som normalt sett är fallet) utan framför allt den totala bolånestocken och dess låntagare (efter ett pionjärarbete av Robert Boije och Sten Hansen). Den totala lånestocken och dess låntagare är nämligen mycket större och fler, och de har mycket större betydelse. I genomsnitt är det bara en av 18 bostäder i beståndet som säljs och köps varje år och ger upphov till ett nytt bolån.
Två strukturella förhållandena minskar riskerna med hushållsbolån. För det första är bolån faktiskt en säker kassako för bankerna. De bidrar till finansiell stabilitet snarare än att hota den. Bolån medför personligt betalningsansvar. Kronofogdens indrivning är effektiv.
Svenska bolånetagare prioriterar därför skuldbetalningar och undviker konkurs. De köper bostäder att bo i, inte för att hyra ut och spekulera i kapitalvinster. De bor i snitt 18 år i bostaden efter köpet.
Kreditförlusterna på bolån är därför obetydliga. Bankerna gör säkra vinster i högkonjunktur på marginalen mellan bolåneränta och låg ränta på säkrade bostadsobligationer, som har högst kreditvärdighet.
För det andra är bolåneräntorna inte bestäms av oberoende externa störningar utan indirekt av Riksbankens styrränta. Riksbanken har verktyg som vid behov kan stabilisera marginalen mellan bolåneräntor och styrränta. Den sätter styrräntan för att upprätthålla makroekonomisk stabilitet och bidra till finansiell stabilitet.
Vid en konjunkturnedgång sänker Riksbanken normalt räntan. Bolånetagare får då lägre räntekostnader och det är lättare att upprätthålla sin konsumtion: en sorts försäkring mot konjunkturnedgångar.
Vid utbudschocker som stigande elpriser och därav följande högre inflation är Riksbankens räntehöjningar så långt möjligt väl avvägda för att minska inflationen utan att sysselsättning, inkomst och konsumtion minskar så mycket att de hotar den finansiella eller makroekonomiska stabiliteten.
● Angående omständighet 1 ovan är hushållens totala tillgångar mycket större och har vuxit mycket snabbare än skulden. Nettoförmögenheten (tillgångar minus skulder) var dubbelt så stor som skulden 1985 och fem gånger så stor 2024.
Belåningsgraderna bland låntagarna i lånestocken är mycket lägre än bland de nya låntagarna. Hela 78 procent av låntagarna i lånestocken har belåningsgrader under 70 procent och äger därmed bostadskapital som överstiger 30 procent. Det är mer än något husprisfall de senaste 50 åren.
● Angående omständighet 2 skuldbetalningarna för låntagarna i lånestocken är inte för höga i förhållande till inkomsten, eftersom måttliga belåningsgrader gör att amorteringarna enligt amorteringskraven är måttliga.
För nya bolånetagare kan skuldbetalningarna vara en betydande belastning, men de har klarat bankernas kreditprövning med så höga stressgrader som 6-7 procent. De är också mycket färre än låntagarna av bolånestocken. Enligt ovan sätter Riksbanken styrräntan så att den inte hotar stabiliteten.
● Angående omständighet 3 det finns inga tecken på en bolånefinansierad överkonsumtion (undersparande) av makroekonomisk betydelse. Enligt FI:s bolånerapporter är tilläggslånen inte onormalt höga, sparkvoten ligger på en historiskt hög nivå och andelen sällanköpsvaror av den totala konsumtionen är normal.
Det finns alltså ingen av de tre omständigheterna. De svenska hushållens skulder är varken för höga eller ett hot mot finansiell eller makroekonomisk stabilitet.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
