I en skog i norra Schweiz, nära den tyska gränsen, restes en futuristisk lila och vit plastskapelse förra veckan. En 64-årig amerikansk kvinna med en immunbristsjukdom klev in i den. Fem minuter senare hade hon kvävts till döds. Hon var den första som dog i Sarco, som denna elegant designade dödskammare, utvecklad av den australiensiske läkaren och aktivisten Philip Nitschke, kallas. Nitschke följde kvinnans död via videolänk och var mycket nöjd med att Sarco fungerade som planerat. Schweiz inrikesminister hade några timmar tidigare klargjort att Sarco inte var laglig.

Nitschke hade redan på 90-talet byggt en välkänd dödsmaskin som heter The delivery machine. Den var kopplad till en bärbar dator där den som ville dö svarade på frågor om han var säker i sin sak och tydlig nog att fatta beslutet. Den sista frågan löd: ”Om du trycker på den här knappen får du en dödlig injektion och dör på 15 sekunder. Vill du fortsätta?” Den som skulle dö skulle därför utföra den avgörande knapptryckningen på egen hand, utan läkare närvarande. “Jag vill inte vara en bödel, den som vill dö måste faktiskt göra det själv”, sa läkaren och maskinens skapare Philip Nitschke när jag intervjuade honom förra året för min bok “Ett liv värt att leva. Varför blev självmord”. mannens följeslagare”.

Alla länder som har legaliserat dödshjälp, har rutiner för att avgöra vem som har rätt till dödshjälp och hur det ska göras. Men vad är syftet med Nitschkes provokativt namngivna dödsmaskiner? Det ena är att bryta sjukvårdens monopol på säkra dödsmetoder, det vill säga mediciner. Vid en presskonferens i Zürich i somras avtäckte Nitschke och hans medarbetare Sarcocapsule, men den första kvinnan som dog i den backade och anklagade Nitschkes organisation för att ha utnyttjat henne ekonomiskt. Anklagelserna publicerades, men då var kvinnan redan avliden. Hon dog på en “normal” dödsklinik i Schweiz. Men i Nitschkes framtidsvision behövs inga läkare för att bedöma om någon är kapabel att fatta beslut. Det är en anledning till att dödshjälpsförespråkare uppfattar honom och den organisation han grundade som extrema, under perioder var organisationen till och med utesluten från World Federation of Euthanasia Societies.

Efter ett tag uppstår alltid frågan om vilket lidande som ska anses vara tillräckligt för att kvalificera sig för dödshjälp

Dödshjälp kan ske på olika sätt. I Belgien och Nederländerna injicerar en läkare den dödliga dosen, det kallas dödshjälp. I Schweiz å andra sidan är dödshjälp olagligt, men kliniker tillhandahåller en dödlig cocktail som patienten får i sig. I USA är begreppen medicinsk hjälp att dö eller död med värdighet vanligare. Att Schweiz är känt som en dödshjälpsdestination beror på att det är det enda landet som tillåter dödshjälp för människor från andra länder. Men faktum är att bruket är vanligare i Kanada och Nederländerna, där det står för hela 6-7 procent av alla dödsfall. Man kan nog säga att dödshjälp är mainstream där.

När dödshjälp är legaliserad det händer bara för fall av obotlig sjukdom där döden redan väntar runt hörnet. Efter ett tag uppstår alltid frågan om vilket lidande som ska räknas som tillräckligt för att kvalificera sig för den nya rätten. Varför skulle inte svårt psykiskt lidande också kvalificera sig? Är inte det diskriminerande mot psykiskt sjuka?

Eftersom alla är fångade i sitt eget perspektiv, kommer även de deprimerade att betrakta sina tankar som rationella.

Ur ett svenskt perspektiv kan denna fråga verka både provocerande och chockerande. Jag blev själv förvånad över hur okontroversiellt detta har blivit i Belgien och Nederländerna när jag intervjuade experter, läkare, patienter och anhöriga där. I dessa länder har dödshjälp för personer med psykiatriska diagnoser funnits i över 20 år och i Kanada förbereds samma sak. Är dödshjälp för alla på gång?
Den 7 maj 2022 dog 23-åriga Shanti Di Corte av en dödlig injektion från en läkare i Belgien. Hon led av ptsd. När jag läste om det här fallet reagerade jag med bestörtning. Hur kan man tänka sig att en ung kvinna med ångest ska få dö på detta sätt? När jag intervjuade den läkare i Belgien som bedömde flest patienter för psykiatrisk dödshjälp avfärdade hon snabbt mina argument om att ptsd är behandlingsbart och att det rimligen måste finnas hopp för en sådan patient. Det är bara medicinsk paternalism, sa hon. Det är inte upp till dig som läkare att bestämma när någon har lidit tillräckligt eller hur många behandlingar de ska genomgå. Det måste personen själv bestämma, sa hon.

Autonomi är ett vanligt argument för rätten till dödshjälp eller självmord. Att väga mot är behovet av att skydda individen från det mest definitiva beslutet. Det är inte lätt att avgöra om en dödsönskan är resultatet av ett psykiatriskt tillstånd, såsom depression, eller en dödsönskemål från en psykiskt frisk person. Tankar om att vilja dö förändras ofta med tiden. Eftersom alla är fångade i sitt eget perspektiv, kommer även de deprimerade att betrakta sina tankar som rationella. Argument för att samhället ska ingripa för att hindra människor från att ta livet av sig stöds av att de allra flesta som försöker ta sitt liv då väljer livets väg. Det brukar gå över, om man bara kan fortsätta leva. Prognosen är så att säga god. Tiden är här vår vän.

Döden jag har mött som läkare, de självmord jag har sett, har varit ensam, chockerande, smutsig

Vårt samhälle är snabbt resa från kollektivist till individualist gör också frågan om rätten till en självbestämd död intressant. När allt kommer omkring är döden den värsta narcissistiska förolämpningen. Det är slutet för individen, men inte för kollektivet. Att också ta kontroll över sin egen död är en självklar förlängning av ett individualistiskt samhälle.
När Nitschke informerar livströtta äldre om “säkra” självmordsmetoder sprids det snabbt till personer utanför den tilltänkta målgruppen. Vad tycker Nitschke om att informationen han sprider kan nå “fel” personer, människor som skulle ångra sig eller de han själv kallar “oroliga tonåringar”? “Det är inte bra”, sa han när jag intervjuade honom. Men studier som visar att metoderna sprider sig även till unga verkar fortfarande inte avskräcka honom. “Tänk om det för varje 100 unga som dör finns 1 000 äldre som lever längre och bättre i vetskapen om att de kan kontrollera sin egen död, om de vill. Är det värt det då?” undrade han vidare Och det är där Nitschke och jag inte kan träffas För mig är det svårt att se att rätten till information om säkra sätt att ta livet av sig kan väga upp de desperata larmsamtal från unga människor som ångrat sig. många fall var det för sent.
Döden jag mötte som läkare har självmorden jag sett varit ensamma, chockerande, smutsiga. Döda småbarnsföräldrar. Sjuka människor som måste ljuga för sin läkare och sina nära och kära för att smita undan och dö. Ett oavsiktligt dödsfall, som lika gärna kunde ha varit ett fortsatt liv, om det bara hade varit lite annorlunda. Alla de som kämpar för att inte dö. Alla de som inte vill dö men har så svårt att leva. Jag kan inte ta mig ur dessa upplevelser och förplikta mig till andras död.

Läs mer:
Christian Rück: Överdriven oro för att sociala medier skapar psykisk ohälsa