Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi, beskriver sin bakgrund som gedigen medelklass: uppvuxen i Sollentuna med akademiska föräldrar, farfar var bankdirektör och farfar präst.
När föräldrarna skilde sig i 50-årsåldern bestämde de sig för att sälja den gemensamma bostaden och flytta till en hyresbostad i Stockholm.
– Därmed gick de miste om en historisk värdestegring. Hade de istället köpt en lägenhet var hade de fått en rejäl förmögenhet i mina ögon och det hade också fått min privatekonomi att se annorlunda ut, säger han.

Förmögenhet och ägande står i fokus i boken Superrik och jämlik som släpps på svenska i september. Den har redan hyllats in Financial Times som ett rapsvar till den erkände nationalekonomen och före detta kollegan Thomas Piketty.

Piketty fick ett genombrott på 2010-talet med sin teori om att kapitalismen ofta leder till växande förmögenhetsskillnader och att detta enklast motverkas med hjälp av skatter på kapital. Den bilden vill Daniel Waldenström motbevisa.
– Jag skriver om de senaste 130 årens ekonomiska utveckling, en berättelse om hur vi blivit rikare och hur ojämlikheten i ägandet har påverkats.

För 100 år sedan ägde 10 procent av befolkningen över 90 procent av tillgångarna. Idag är bilden en annan. Två tredjedelar av svenskarna äger sin bostad, genomsnittssvensken sparar på börsen och inträdet av aktiefonder har lyft värdet på vårt pensionssparande till rekordhöga nivåer.
Det har lett till att svenskarnas förmögenhet har sjudubblats bara sedan 1980-talet.
Daniel Waldenström beskriver det som en demokratisering av ägandet.
– I dag äger 6 av 10 en bostad av något slag. Det har ökat i takt med att fler fått en utbildning, ökat sin inkomst och att bankerna blivit bättre på att låna ut pengar.

Slutsatsen i boken är överraskande, säger han.
– Jag tycker att det är ett historiskt revolutionerande tankesätt att klyftorna inte har exploderat trots att vi har haft fler miljardärer.

Därmed går han också emot det narrativ som presenteras i den hyllade boken Girig-Sverige. I den argumenterar journalisten Andreas Cervenka att Sverige har gått från att vara ett jämlikt land med höga skatter till ett miljardärsparadis. Som exempel pekar han på att 330 nya miljardärer tillkommit under två år.
Statistiskt sett motsäger inte bilderna varandra, enligt Daniel Waldenström.
– Det är sant att antalet miljardärer har ökat. Men det har inte fått ojämlikheten i rikedom att försvinna, eftersom det inte finns tillräckligt med dem för att påverka den större bilden.

Å andra sidan försöker Daniel Waldenström rikta ljuset mot ett motsatt perspektiv, en mindre kritisk syn på utvecklingen: att miljardärernas framfart också gynnar samhället.
– De skapar nya jobb, de bidrar med stora skatteintäkter, de levererar saker som folk vill ha – från streamad musik, spel och kläder till finansiella tjänster. Jag vill föra in den synen i diskussionen, för jag tycker mig se en tendens att misstänkliggöra framgångsrika människor. Hade vi föredragit att de gått i konkurs eller att deras värdering sjunkit till botten?
Han vill ändra synen på fördelningspolitik som ett nollsummespel, där de som har mer måste ge till de som har mindre för att välståndet ska öka.
– Det går att skapa en situation där allas förmögenheter växer, både topp och botten, och samtidigt minska skillnader i förmögenhetsfördelning.

Daniel Waldenström var tidigare professor vid Uppsala universitet och Parishögskolan men arbetar nu vid Institutet för företagsforskning (IFN). Forskningen är opartisk och oberoende, men institutets styrelse är utsedd av arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv.
– Vi har en stel akademisk disciplin. Allt vi gör granskas av forskarsamhället innan vi står fast vid våra slutsatser.

Daniel Waldenström räknar med att väcka känslor. Detta återspeglas inte minst i bokens titel.
– Jag hoppas på svar. När man skriver om ekonomi skriver man ofta för en smal läsekrets. Jag kan tänka mig att det finns de som kommer att säga att jag sitter på en piedestal, att jag inte förstår att folk kämpar ekonomiskt. Min analys är på befolkningsnivå och fakta får stå för sig själva.