De står först på våldsamma bosättarnas önskelista

Eid Ka’abne, 62, i vitt skägg och ankellång abaya som fladdrar i vinden, hälsar vänligt men trött. Hans uppmärksamhet är någon annanstans. Långt bort i öster, på sluttningen mot Dödahavsbassängen, reser sig en svart rökpelare. Eid tittar oroligt dit. Det är långt borta, kan det inte spridas här?
– Det är inte det. Men de tänder eld och anklagar oss för att göra det. Då gäller det att ingen av oss har varit med.
Eids söner väntar på militärrättegång i Jerusalem, anklagade för mordbrand. Att de skulle sätta eld på sina egna fårhagar är långsökt, eftersom det knappa gräset är deras näring och området är fullt av kameror och filmande drönare. Men det säger åklagaren, baserat på vittnesmål från samma beväpnade bosättare som besöker familjen varje kväll. I bästa fall nöjer de sig med skrik och skrämsel utanför. Men sedan i höstas har man börjat tränga sig in på området där man slår sönder och tar utrustning, oftast med militär eskort.

När Eid köpte marken här såg det ut som en bra affär. Det var långt till den typ av “piratbosättningar” som idag står för det mesta av våldet mot palestinier på Västbanken. Familjens hem ligger bara 75 meter från en vägkorsning och en militärbas. Detta var en gång – men inte längre – betryggande.
Eids klan tillhör Ka’abne, en stor och spridd beduinstam. Det har gått flera generationer sedan de lämnade kamelerna och övergav nomadlivet. Eid är en framgångsrik fåruppfödare och under regniga år som denna har familjen kunnat leva gott. Fårkött kostar tre gånger så mycket som i Sverige och Eid kör, eller brukade köra, en dyr jeep.
Men i januari 2023 gick solen in i molnen. Under bildandet av den israeliska regeringen bröts den så kallade civila förvaltningen av från försvarsministeriet och kom under finansministern och bosättarledaren Bezalel Smotrich. (“The Civil Administration” är Israels officiella namn för ockupationen). Reformen vände upp och ner på palestiniernas levnadsvillkor i område C (61 procent av Västbanken).

Att lyda israeler myndigheter hade aldrig varit en bädd av rosor. Men nu, över en natt, övergavs de åt människor som ville dem illa och inte gjorde någon hemlighet av deras avsikt att driva bort dem.
Familjens mest utsatta punkt är djuren.
– De skickar drönare som stressar fåren tills de sladdar och bryter benen. Tackorna får missfall. Jag kan inte ha dem ute på bete längre, de är inhägnade och jag måste köpa foder.

Får som passerat ett “stängt militärområde” tas i beslag och ska lösas ut mot höga avgifter, ofta hundratusentals kronor för en flock. “Stängt militärområde” kan utropas var som helst, när som helst och utan motivering av den lokala befälhavaren. Bosättare kör sina egna får in i palestinska betesmarker, blandar flockarna med flit och anmäler palestinierna för fårstölder. Många herdar har gett upp, sålt fåren och flyttat till område A (de autonoma palestinska städerna). Många herdar har gett upp, sålt fåren och flyttat till område A (de autonoma palestinska städerna).
Efter den 7 oktober förra året, när Hamas massakrerade över 1 200 israeler i södra Israel och krig bröt ut i Gaza, var all media upptagen på annat håll, och Eids situation blev ännu värre.
– Nybyggarna kör in kor och får i våra plantager och låter dem beta på allt grönt. För det mesta är soldaterna från basen med och skyddar dem. Ibland bär nybyggarna militäruniformer och kör militärfordon. De går in och ut ur militärbasen som barn i huset.
Detta är en av de stora förändringarna i förbindelserna mellan Israel och Palestina: innan fredsprocessen kollapsade sommaren 2000, skulle israeliska soldater på Västbanken inte ha tillåtit beväpnade civila israeler att attackera civila palestinska. I dag, om soldater emellanåt ingriper mot bosättare, är det äldre människor på repet.

De värnpliktiga är alla ideologiskt seedade vid mönstringen. Inga Tel Aviv-liberaler, som kan tänkas skvallra till pressen eller ha dåligt samvete, släpps in i Kfir-brigaden, ockupationens huvudkraft. Polis och militär i ockuperat territorium är idag beväpnade miliser, snarare än myndigheter man kan vända sig till för att få skydd. Palestinier i nöd kan vända sig till det israeliska civila samhället, dess människorättsorganisationer, advokater och media. Men de kan inte söka upprättelse i israeliska domstolar, bara i militärdomstolar, där deras utsikter är minimala.

Den 20 april anlände säkerhetsstyrkor till Ka’abnes, åtföljda av bosättare. Polisen grep Eids söner och beslagtog en äldre personbil och den vita jeepen, värda runt en halv miljon svenska kronor. Jeepen stod parkerad vid militärbasen intill. Den stod där i några timmar, tills den försvann.
En grupp aktivister från medborgarrättsrörelsen Mistaclim, som på engelska kallar sig Looking the Occupation in the Eye, gör ett rutinbesök i Eid. De är tre pensionärer från Tel Aviv – Hagar, Yoram och Shaul. De går upp klockan fyra varje morgon och besöker hotade byar och bosättningar. Ibland lyckas de hämta stulna får från nybyggare.
Hagar blev känd i år när hon nästan misshandlades till döds av bosättare som inte visste att de filmades. Aktivisterna, och deras telefoner, har ofta en avskräckande effekt på våldsamma män. Men de kan inte vara överallt samtidigt. På natten har några av dem “jour” och är beredda att rusa till platser där civila attackeras.
Det hörs ett surrande ljud, som från en insekt.
– De är här, säger Eid.

Han pekar på en svart fläck i det blå. En drönare, inte större än en koltrast, stiger ner och inspekterar oss på några meters håll. Efter några minuter dyker fyra soldater från Kfirbrigaden upp. De överlämnar ett militärdekret. Vi befinner oss i en “förklarad militärzon” och måste lämna.
– Tänk om man var lika pigg när det kommer till kolonisternas våld, säger Yoram ironiskt.
– Nybyggare, inte kolonister, rättar plutonchefen honom. Han döljer inte sitt förakt för dessa landsmän som längtar efter den andra sidan.

Samma kväll får Eid besök av soldater och bosättare, som vänder upp och ner på möbler och bohag och varnar honom att fortsätta umgås med aktivister och journalister:
– Du kommer ångra det.
Eids vita Jeep har hittats. En person som måste vara anonym såg den, fotograferade den och följde den till en bosättning nära Jeriko. Den var utrustad med nya israeliska registreringsskyltar. Dr Etkes, den främste experten på övergrepp mot civila i C-området, säger till DN:
– Jag kan knappt tro det. Jag har sett mycket, men jag har ännu inte hört talas om något liknande.

Sedan i oktober 125 kvadratkilometer betesmark på Västbanken har blockerats för palestinskt bruk, dels i höglandet runt Hebron, dels här längs de branta sluttningarna mellan Judeenbergen och Jordandalen. Familjen Ka’abnes marker är i praktiken förlorade, men de finns ännu inte med i statistiken, eftersom de vägrar att flytta. Tanken med nybyggarledaren Neria Ben Pazi, som leder kampanjen mot områdets fårägare, är att de, berövade på mark och försörjning, ska ge upp och flytta. Målet är att först omplacera alla palestinier som bor utspridda i landskapet – som Eids familj. Och gå sedan vidare de som bor i byar nära bosättningar, som Burka, Duma, Kusra och många andra.
Ehud Olmert, den israeliska premiärministern som (2008) kom närmast en fredsuppgörelse med palestinierna, skrev häromdagen i tidningen Haaretz om vad som pågår:
“De föddes här. De har inget annat land. Vi gör allt vi kan för att driva ut dem … för att förverkliga önskedrömmarna om en mordisk minoritet … en minoritet som är på väg att ta över … staten Israel”.

Israels polis- och militärtalesmän har läst informationen i artikeln men har valt att inte kommentera den.