När möjligheten till en avgörande folkomröstning i grundlagsfrågan ändå infördes sex år senare kan man fråga sig om det vilande förslaget skulle ha gått igenom frågan om ja eller nej vid en sådan omröstning 1974, skriver Mikael Svanberg.

Regeringsformen har fyllt 50 år och riksdagen har firat med en vetenskaplig antologi om svenskt statsliv, redigerad av Tommy Möller (Möller, 2024). Trots de många hundra sidorna av visdom finns det utrymme för ytterligare historiska perspektiv på 1974 års författningsreform utifrån källor bortom lagstiftningens tryckta förarbeten.

Avsikten att ersätta 1809 års regeringsform med en ny sägs i ord om att kodifiera statens rättspraxis, men var först och främst en strategi för att möta kraven från den socialdemokratiska partiorganisationen LO (!) och två borgerliga ungdomsförbund för en övergång till en republik.

Jag säger “partiorganisation” eftersom den pragmatiska socialdemokratiska partiledningen hade en i grunden god relation till kungen, som i decennier läst upp partiets politik i det årliga trontalet. På grundval av den arrangerade Torekov-kompromissen, med en kung utan plikter, försökte de fyra partiledningarna för de demokratiska partierna gemensamt parera de radikala kraven genom att avskaffa det statliga organet “Konungen” i en ny konstitution.

Hur man skriver en debattartikel

I praktiken hade namnet visserligen i över 50 år likställts med den parlamentariskt tillsatta regeringen (som i Norge och Danmark), men det saknade betydelse i den svenska författningsdebatten. Likvidationen skulle ske snabbt och vara total. Offentligt presenterades Torekovskompromissen som en långsiktig lösning, men internt i det socialdemokratiska partiet, till exempel på partikongresser, beskrevs den av partiledningen åtminstone på 1970-talet som ett steg mot en relativt snabb övergång till ett republik.

Arbetet med författningsförslaget, från utkast via remissrunda till ett första riksdagsbeslut, varade från omkring 1970 till den 6 juni 1973. Att processen uppfattades som förhastad vittnade i efterhand av flera av de inblandade, inklusive dåvarande ordföranden i konstitutionsutskottet. Orsakerna till den höga hastigheten är fortfarande otillräckligt kända och den nu publicerade antologin verkar inte belysa den frågan ytterligare. Mer undersökt är konsekvenserna.

I en Sifo-undersökning som gjordes i december 1973, månaden före det planerade riksdagsbeslutet om det vilande grundlagsförslaget till ny regeringsform, uttryckte hela 34 procent att de inte ens kände till att det fanns ett sådant förslag. Ytterligare 8 procent var osäkra. På frågan “Anser du att kungens ställning – enligt gällande grundlag (regeringsformen från 1809 med ändring 1971) – är för stark, adekvat eller för svag?”, svarade 80 procent “tillräcklig” och 12 procent ” för svag” (Expressen 10 /1 1974).

Resultatet bidrog till en livlig debatt om partiernas roll i statslivet och till att det andra riksdagsbeslutet sköts upp några veckor. Krav på folkomröstning om förslaget avslogs med argument att det var för komplicerat för att förstås av gemene man, att de som förstod skulle ha kunnat läsa propositionen 1973:90 och att folkomröstningar var svåra att förena med parlamentarism. Ville frågeställaren inte ha demokrati, var ett vanligt retoriskt svar från anhängare av grundlagsförslaget.

När möjligheten till avgörande folkomröstning i en grundlagsfråga ändå infördes sex år senare (idag i RF 8:16) kan man fråga sig om det vilande förslaget skulle ha gått igenom frågan om ja eller nej vid en sådan omröstning 1974. Med hänsyn till alla tillgängliga källor svarar jag fortfarande: Troligtvis inte. Inget av detta berörs i riksdagens orderbok. Hade det inte varit värt ett par sidor av eftertanke, professor Möller?

Mikael Svanberg

Docent och utmärkt lärare i historia, Karlstads universitet