När jag funderade på vad den här krönikan, som är min sista i Värmlands Folkblad, ska handla om hörde jag radion spela låten “Vår sista dans” med Benny Anderssons orkester och Helen Sjöholm. Det känns som om melodins melankoliska skönhet med Helen Sjöholms uttrycksfulla röst på sätt och vis speglar känslan av ett slut. Känslan av att det är “Vår sista dans”.
Denna krönika i idag nyheter är den sista och 159:e i serien. Sedan den första i september 2011 har det blivit en i månaden. Visst känns det lite tråkigt att det nu är över.
Jag har haft ambitionen att sprida forskning på ett lättförståeligt sätt. Krönikorna är samlade på min hemsida .
Innehållet i krönikorna har varierat. Det har handlat om eländet med arbetslöshet och fattigdom. Om ensamhetens gissel. Om jämlikhet och rättvisa. Om mobbning, girighet och ondska. Om skam och stolthet. Om lycka, glädje och det goda livet. Om populärkultur och kulturella klassklyftor. Om fattig och rik. Om musik, jazz och dansgolvskultur. Om Sven-Ingvars. Om Pippi Långstrump. Jag har intervjuat forskare och berättat om vetenskapliga upptäckter.
Jag gick och funderade på vad den sista kolumnen kunde handla om. Ett paket i brevlådan gav mig svaret. Den innehöll en bok med den spännande titeln Konsten att vara människa – En essä om moral och längtan efter kärlek och demokrati (Bokförlaget Korpen, 2024) av sociologiprofessor Emma Engdahl. Ett passande tema för den avslutande kolumnen.
Jag har ett gott öga för socionomer som jag tror har förmågan och modet att tänka utanför ramarna. Det gäller inte minst Emma Engdahl. Hon skriver flytande. Tar ut svängarna så att det blir snyggt och hon inte drar sig för att improvisera.
Att läsa Emma Engdahls bok är som att ge sig ut på en lång resa genom tid och rum. Hon låter tankar om sig själv interagera med tankar om vad som är mänskligt.
Hon utbildade sig till professionell dansare. Drömde om att bli primaballerina men en olycka satte stopp för det. Syftar på att bli präst. Men bytte spår efter två års teologistudier. Det blev sociologi. Är nu svenska folkets “kärleksprofessor” och medieprofil med egen krönika i Göteborgsposten.
I jakten på det mänskliga och det godhjärtade knackar Emma Engdahl på hos tänkare och forskare av olika slag. Teologer, filosofer, ekonomer, sociologer och psykologer. Den kanadensiske filosofen Charles Taylor, den skotske moralfilosofen Adam Smith och den tyske ekonomen Karl Marx besöks. Det får också sociologerna Jürgen Habermas, Axel Honneth och Zygmunt Bauman.
Hon lyssnar på vad de har att säga. På många sätt håller hon med dem, men ibland ser hon att det är något viktigt som saknas för att förstå vad det mänskliga består av. Det som främst saknas hos många är den betydelse som känslor har. Känslor är som ett sjätte sinne som hjälper oss att navigera i det sociala landskapet, framhåller Emma Engdahl.
Den viktigaste känslan för konsten att vara människa och för att kunna handla moraliskt är förmågan till empati. Det handlar om att kunna sätta sig in i andras skor och få tillgång till sitt känsloliv. Det är förmågan till empati som gör oss livskraftiga människor som möjliggör en samexistens där vi tillsammans berikar varandras liv utifrån våra olikheter.
Empati gör att vi kan se varandra som subjekt med våra egna tankar och känslor. Var solidarisk. Var demokratisk. Var medkännande. Var kärleksfull. Var hjälpsam.
När vi betraktar andra utan empati riskerar vi att förlora vår mänsklighet. Den “inhumana” handlingen innebär ofta att man förnekar andra människors lidande eller värde.
Motsatsen till empatisk är kallhjärtad, känslolös och likgiltig. Likgiltighet är ett av de största hoten mot mänskligheten. De är den moraliska handlingens värsta fiende.
Historien visar att när likgiltighet och ryggradslöshet tar fäste i maktens korridorer, väntar krig, folkmord och ondska plötslig död. Ett exempel som får stort utrymme i Emma Engdahls bok är Förintelsen, då runt sju miljoner människor utrotades, varav sex miljoner var judar.
Massförintelsen möjliggjordes inte bara av den antisemitiska politiken i Tyskland, utan också av nazismens objektiva rationella tänkande. Nazityskland var ett trädgårdsmästarsamhälle där “den perfekta trädgården” var målet och där allt ogräs utrotades. Judar, romer, politiska dissidenter och andra marginaliserade grupper sågs som ett hot mot den perfekta och välordnade trädgården. Det var den utbredda likgiltigheten och känslolösheten som gjorde förintelsen möjlig.
När samhällets mål är en “perfekt trädgård” är våld, skriver Emma Engdahl, inte bara accepterat, utan något som ses som nödvändigt.
Om vi ser oss omkring i världen ser det mörkt ut. En “trädgårdsmästarattityd” som är på frammarsch. Hårdare åtgärder mot flyktingar. Erosion av demokratin. Förakt för de svaga och fattiga. Hyllning till de starka och rika.
Många länder talar om att “skydda sina gränser” eller “stoppa invasionen” – språk som målar upp människor på flykt som ett hot, som ogräs som hotar att ta över den välskötta gräsmattan.
Auktoritära ledare lovar att “städa upp” och “städa ur” korruption, kriminalitet eller vad deras propaganda nu pekar ut som fienden. Men till priset av en urholkad demokrati. Tysta media. Försvagat oberoende rättsväsende. Centraliserad makt.
Emma Engdahls utmärkta bok väcker många tankar. Tänk om vi vågade låta empati bli mer än en känsla – om vi gjorde den till vardagens ledstjärna och kraftens grund. Då skulle vi inte bara prata om ett mer humant samhälle. Vi skulle börja leva i det.
Det är brådskande. För om vi förblir likgiltiga riskerar samhället att falla sönder och den genuint mänskliga går i graven.
Till sist önskar jag läsarna en god jul och ett gott nytt år med fred och en mer mänsklig värld i sikte.
Bengt Starrin
Professor emeritus
Karlstads universitet
