I en artikel i DN (24/9) uttrycker Philip Franzén sin oro över det tyska debattklimatet. Att Tyskland skulle präglas av en så kallad Streitkultur – där det offentliga samtalet tolererar skilda åsikter och där argument prövas mot varandra med en ibland hög ton – är inte sant. Tvärtom finns det en ångest och en avbrytarkultur, anser han. Medan Sverige gjorde sig av med sin åsiktskorridor, “att använda samma koncept accelererar” i Tyskland. Men är detta sant? Har den berömda tyska samtalskulturen verkligen försvunnit?
En politiker som enligt Franzén har påverkats av den tyska opinionskorridoren är Sahra Wagenknecht. Det är ett märkligt påstående, eftersom det skulle vara svårt att hitta någon tysk politiker som är lika allestädes närvarande i tysk media som Wagenknecht. Etiketter som nationalbolsjevik och leninist är resultatet av omfattande diskussioner och tyder med största sannolikhet på en fungerande Streitkultur där villkor förhandlas och kritiseras.

Det hävdar Franzén världens “högsta debattkultur” har ändrats till “den mest hämmade”, vilket har att göra med extremhögerns framfart. Vi lämnar det faktum att dessa superlativ inte stöds av några empiriska bevis, utan håller oss till Franzéns beskrivning. Det är sant att den politiska diskursen, det vill säga sättet på vilket politiska frågor talas i parlamentet och i media, har förändrats i Tyskland, men här behövs en mer nyanserad bild.

Språklig forskning visar att det högernationalistiska AFD:s inträde i det tyska parlamentet 2017 ledde till en ny samtalskultur. Tabun som tidigare varit självklara i det politiska samtalet som att inte tala nedsättande om invandrare, att inte hetsa upp sina motståndare, att inte förringa frågan om tysk skuld gäller inte längre. AFD har vid upprepade tillfällen visat att de inte har mycket till övers för den parlamentariska demokratin.
När AFD fick runt 30 procent i tre senaste delstatsval kunde paniken tydligt ses i de lägren som skyddar ett demokratiskt Tyskland. Men diskussioner kring dessa frågor är också en del av tysk Streitkultur, och det som Franzén beskriver som oroligt och hämmat kan lika gärna beskrivas som en kamp för demokratiska värderingar.

Är det kanske snarare så att Tyskland tar kampen för demokrati på större allvar än till exempel Sverige och Danmark?

På samma sätt när hundratusentals människor gick ut och demonstrerade mot högerextremism över hela Tyskland i början av året, använder politiker och andra opinionsbildare de verktyg som finns för att försvara demokratin mot allt starkare antidemokratiska krafter. Är det verkligen så fel? Är det kanske snarare så att Tyskland tar kampen för demokrati på större allvar än till exempel Sverige och Danmark, där brandväggen mot högernationalistiska partier snabbt kollapsade på grund av näringslivets intressen och hotande regeringsmakt?
Vi är helt överens om att Tyskland för närvarande brottas med stora problem. Efter långvarig politisk passivitet håller infrastrukturen på att falla sönder och 35 år efter murens fall finns det fortfarande allvarliga ekonomiska och sociala skillnader mellan öst och väst. Om dessa frågor diskuteras i det offentliga samtalet i Tyskland? Ständigt och med hög tonhöjd. Säkert ibland också infantilt, men oftast på ett ganska vuxet sätt.

Läs också:
Philip Franzén: Därför är Tyskland INTE ett Sverige för vuxna