Monika Brannäs, 77, sitter i väntrummet på Liljeholmens vårdcentral i Stockholm. Hon har varit patient på kliniken i minst tio år. Lika länge har hon haft en fast läkare, som rusar förbi i väntrummet under samtalet och säger hej.
Är kontinuitet viktigt?
– Ja, det är väldigt viktigt. Hon känner mig. Men om jag letar efter något när det är bråttom så får jag inte träffa henne, för hon har inte tid, säger Monika Brannäs.
Distriktsläkarna, eller specialisterna i allmänmedicin, är de som ska samordna vården kring patienten i primärvården. I internationella jämförelser ligger Sverige långt efter, då endast 32 procent av svenskarna uppger att de har regelbunden läkarkontakt, jämfört med runt 81 procent i jämförbara länder, i den internationella undersökningen Internationell hälsopolitisk undersökning.

För två år sedan sätta socialstyrelsen 1 100 invånare som riktlinje för hur många patienter landets allmänläkare som mest bör ha för att ge kontinuitet i vården. Det välkomnades av yrkesförbundet för allmänläkare, SFAM, och av fackförbundet Distriktsläkarförbundet. Men för att nå målet måste antalet allmänläkare öka med flera tusen.

– Det har inte hänt så mycket sedan dess, konstaterar Ylva Sandström, ordförande i Distriktsläkarförbundet och läkare i Liljeholmen.
Distriktsläkarföreningen har i en undersökning om läkarbemanning räknat ut hur lång tid det tar att nå målet i respektive region och sammanställt resultatet i en ny rapport. Läsningen är en besvikelse. Majoriteten av regionerna har börjat arbeta mot målet genom att anställa fler ST-läkare – ändå kan det ta allt från 14 år till 298 år att nå målet.

I landet som helhet krävs det 88 år i nuvarande takt, enligt rapporten, eftersom antalet specialister behöver fördubblas. En förklaring är de stora personalklyftorna och att regionerna behöver överträna och kompensera läkare som går i pension. I Region Stockholm kommer det att ta 200 år att nå balans trots en uttalad satsning, enligt Distriktsläkarförbundet.
– Stockholm har förvisso flest ST-läkare i landet, men skulle behöva fördubbla antalet från dagens 650, säger Ylva Sandström, och tillägger att regionernas satsningar överlag är för blygsamma.

Nyligen konstaterade även Socialstyrelsen att övergången till en god och nära vård enligt riksdagens beslut går för långsamt.
Ylva Sandström gör en analogi med matlagning.
– Du har lagt pastavattnet på den första, och väntar på att det ska koka.

På landets största vårdcentral med utsikt över Liljeholmstorget i södra Stockholm har läkarna max 1 600 patienter på sin lista. Men det är ändå mindre jämfört med Stockholm som helhet, då det krävs 2 400 patienter per läkare på en normalstor vårdcentral för att få ekonomin att fungera. Och i till exempel Norrbotten går det ungefär 3 300 patienter per läkare.
– Man kan inte dela läkare med hur många patienter som helst, för då kommer patienten aldrig och kan boka tid, säger Ylva Sandström.
Regionernas egen uppföljning av bemanningen varierar och många har bara underlag om den regionalt drivna verksamheten, inte de privata aktörerna. Undersökningen är därför inte heltäckande.

– Om man inte har överblick över nuläget är det svårt att göra bemanningsplaner framåt, säger Ylva Sandström.
Det är lättare att räkna ST-läkarna eftersom regionerna anslår pengar till dem.

Förebilden finns 85 mil norrut, i Region Jämtland-Härjedalen. Det finns 103 distriktsläkare, vilket skulle kunna räcka till regionens 130 000 invånare, om alla arbetade heltid.
Den lilla Norrlandsregionen är nästan vid målet. Resultatet kommer från ett långsiktigt arbete, fött ur en kris, säger Anna Fremner, divisionschef för Närvården i Region Jämtland-Härjedalen. När regionen 2013 beslutade att helt sluta ta in stafettläkare inom primärvården ledde det också till tillsvidareanställning av distriktsläkare.

– Vi hamnade i en situation där primärvården inte kunde fullgöra sitt uppdrag. Vi frågade oss själva: “Vad är den bästa lösningen för Jämtland nu?” Och kom fram till att vi behöver utbilda fler allmänläkare. Vi har skapat en pedagogisk plattform och hållit fast vid den, säger Anna Fremner.
Tillbaka i Liljeholmen har Ylva Sandströms kollega Alice Giöstad nu gått hälften av sin specialistutbildning i allmänmedicin. Att fler inte väljer allmänmedicin tror hon beror på det ökande ansvaret som läggs på primärvården.
Under sin grundutbildning gjorde hon praktiskt arbete på en liten klinik på Vikbolandet i Östergötland där primärvården fungerade perfekt, berättar hon.
– Sedan blev jag kär i allmänmedicin, säger Alice Giöstad.