I ett stort tvåvåningsgarage i östra Beirut pågår ett intensivt arbete. Ett tiotal volontärer packar ris, matolja, pasta, mjöl, burkar med tonfisk och andra basvaror i påsar som ska ges till flyktingar.
– En låda per familj – kanske två om de har många barn, instruerar Colette Salloum.
Hon fortsätter att titta ner på sin telefon.

– Det är svårt att hinna med allt. Vi är mitt i en ofattbart stor kris och regeringen hjälper inte människor som den borde. Folk skickar meddelanden och ringer oss hela tiden, säger hon.

Natten till tisdag började den israeliska militären en “begränsad markinvasion” av Libanon, samtidigt som intensiva flygbombningar pågick mot städer och byar i gränsstäderna.
Även i Beirut satt många libaneser på huk. Minst tio stora detonationer hördes över natten, de flesta i de södra förorterna. Totalt har nu minst tusen människor dödats och 6 000 skadats sedan kriget började för två veckor sedan, enligt Libanons hälsoministerium, som i sina siffror inte skiljer mellan civila och kombattanter.

Uppemot en miljon libaneser är på flykt, enligt landets premiärminister. Många söker skydd hos släkt och vänner. Men minst 150 000 personer, varav 52 000 barn, har nu sovplats i någon av de cirka 800 skolor som har slagit upp sina dörrar över hela landet.
Behoven är enorma och många internflyktingar tvingas sova utomhus på filtar eller i sina bilar.
– Det regnade i natt. Och snart vinter. Då blir det kallt, säger Colette Salloum.
Då saknas det för handledaren.
– Förlåt… Jag får ont i hjärtat när jag tänker på alla barn som bor på gatan, som inte har någonstans att gå, som inte kan gå i skolan, som har lämnat sina leksaker hemma.

I hjälporganisationen Dafa Campaign frivilliga från olika etniska grupper deltar. De har fått låna garaget av biltillverkaren Volvo Cars och har ett larmnummer dit folk kan höra av sig.
– Vi tar inte emot pengar – utan bara konkreta donationer i form av madrasser, filtar, kuddar, mat och så vidare. Vi vill att folk ska vara säkra på att hjälp kommer fram, säger Colette Salloum.
Hon är medveten om att korruptionen är utbredd i Libanon.
– Ex-Illibaneser kan hjälpa till om de vill, men bara om de har en släkting eller vän som kan köpa saker och ge dem till oss direkt.

Många studenter och andra unga libaneser arbetar nu som volontärer. En av dem är Rita Halwani, 23 år, som håller på att packa kläder.
– Jag känner att det är min plikt att hjälpa till. Vi har ingen regering som fungerar, så om vi inte gör det kommer ingen att göra det. Och det är det som gör Libanon så speciellt. För vad som än händer har vi alltid varandra, säger hon.
Hennes mormor har evakuerats från södra Libanon, säger hon. Men även i huvudstaden Beirut sker flyganfall.
– Ingen kan känna sig trygg. Vi har sett tidigare att inga civila är säkra, säger Rita Halwani.

Hon lägger det mesta av skulden på Israel och hoppas på vapenvila så snart som möjligt. Men alla håller inte med om detta i det kristna området Achrafieh, där Volvoverkstaden ligger.
– Jag hoppas att de fortsätter bomba – så att vi blir av med Hizbollah! säger taxichauffören Fadi på gatan utanför.
Hizbollahs ledare Hassan Nasrallahs död har skakat om Libanons politik och under ytan växer spänningarna mellan etniska grupper som funnits sedan 1980-talets inbördeskrig.