“För länge sedan kom någon på att det skulle vara synd om det bara var trevligt att gå på restaurang”, förklarade han. “Bör man inte införa ett litet element av osäkerhet mot slutet av måltiden som skapar en lågintensiv men stadigt ökande ångest när man äter den?”
Det var dåligt förklarat. Mest för att det inte är sant.
Det måste ha varit engelsmännen som uppfann dricks någon gång på medeltiden när övernattande gäster i förmögna hushåll odlade seden att trycka mynt i händerna på tjänare som kompensation för det merarbete övernattningen innebar.
Seden spred sig av oklara skäl till restaurangbord på det europeiska fastlandet för att äntligen, någon gång i mitten av 1800-talet, importeras till USA av rika och resande amerikaner som ville spela aristokrater.
Européerna övergav snart spelet men över havet, där många svarta medborgare gick arbetslösa efter slaveriets avskaffande, blev dricks ett praktiskt system för entreprenörer som ville dra nytta av desperationen. Varför betala för en servitris eller piccolo när du kan få en att göra det gratis i utbyte mot spridda presenter från gästerna?
Trots hårt motstånd seden blev systematiserad och idag är många miljoner amerikaner sysselsatta i denna lite mjukare version av slaveri – med inslag av frivillighet, osäkerhet och löner som ingen kan leva på (om de inte är vadderade med dricks).
Det är inte bara den psykiska stressen som gör dryckeskulturen så dum. Det finns också en politisk dimension.
Nu låter det kanske som att jag ogillar dryckeskulturen lika mycket som mannen med podden, och det är nog för att vi är samma person. Det enda som skiljer oss åt är att jag har läst några artiklar om dryckeskulturens ursprung, medan den två veckor yngre versionen av mig sköt lite från höften när han försökte sätta ord på sin avsmak för att dricka. Men frustrationen är densamma.
De senaste åren har dryckeskulturen sipprade tillbaka in i delar av Europa och inte minst Sverige där vi är galna i dåliga idéer så länge de kommer från USA.
Det är inte bara den psykiska stressen – att restaurangbesöket måste försuras av en vag konflikt som bara kan lösas med ett slags ekonomiskt teckenspråk – som gör dryckeskulturen så korkad. Det finns också en politisk dimension.
Om du behöver anställa folk för att flytta näringsämnen från köket till borden kan du lika gärna ge dem en lön att leva på, eller hur? Eller är de frilansare? Ett privat skrå som rör sig mellan restaurangborden i hopp om att bli anlitad av gästerna?
Jag känner samma obehag inför dryckeskulturen som jag gör framför självbetjäningskassorna i mataffären. Varför ska jag göra dina anställdas jobb om jag inte får rabatt på priset? Det är inte så att maten blir billigare i takt med att antalet självbetjäningskassor ökar. Så vart tar vinsten vägen när kassörskan försvinner (efter att hon måste genomgå förödmjukelsen att utbilda kunderna i hur de ska göra sitt jobb)?
Det kan låta som att butikschefen säger “det finns gratis självbetjäningskassor där borta” men vad han egentligen säger är: kan du gå dit och göra mina anställdas jobb så att jag kan säga upp dem?
Det är ungefär likadant med dricks, men där lägger du inte bara kostnaden över på kunden utan även ansvaret för personalens boendeförhållanden. Och det är också stressigt!
Är den här servitrisen slarvig och grinig för att hon är lite oattraktiv eller för att hon har spänningshuvudvärk? Och har hon spänningshuvudvärk för att hon stannade för länge på personalfesten igår eller för att hon måste bo i en slarvigt ventilerad garderob som hon hittade på Blocket Bostad för 16 000 i månaden? Med sitt lilla barn? Vem har förkylningsastma? Och inga armar?!
Jag har ingen lust eller kunskap att diagnostisera under lugg – jag är bara en man som försöker äta sina dumplings! – och förresten, jag är så konflikträdd att servitrisen skulle behöva sticka mig i bordet för att riskera ett påslag under 10 procent.
Oron för att dricka är förstås svårare för neurotiker, men vi äter i sällskap med icke-neurotiker och får då ta itu med metakonflikten vid ett bord där den icke-neurotiska vill straffa en snorig servitris med en 5 procent dricks, medan neurotikern vill ge henne 25 procent för att inte eskalera den redan obehagliga atmosfären .
Är den här servitrisen slarvig och grinig för att hon är lite oattraktiv eller för att hon har spänningshuvudvärk?
Och det måste väl störa även icke-neurotikerna att dryckeskulturen har börjat leta sig till etablissement utan bordsservering?
Du måste ha märkt att att kaféer, barer och kiosker där man betalar innan man tar fram näringen till bordet med egen maskin har skaffat sig kortläsare med dryckesmenyer? Du förstår ingenting! Inga avstånd har tillryggalagts. Men du förväntas dricka 10, 15 eller 20 procent. Du bara stirrar på kortläsaren, förlamad av förvirring, tills kassörskan böjer sig över disken och hjälper dig att navigera förbi drinkmenyn.
Det är pinsamt för alla inblandade. För vi är inte där än. Det är en omställningsprocess där ansvaret för kassörens levnadsvillkor sakta men säkert kommer att flyttas över till dig. Drickskulturen försöker spåra ur. Den vill att du inte ska kunna köpa en påse Jungle Roar utan att tillfälligt anställa någon som trycker på knapparna. Och straffa honom om han inte ler när han gör det.
Här kan du läsa fler texter av Andrev Waldensom Det finns inget bättre än ett argument som bryter ut och En gång stod jag upp för mig själv och jag kommer inte att upprepa det misstaget.
Upptäck mer från idag nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.