Dubbelaktuella Sunnan inviger återuppståndna jazzfestivalen

På uteserveringen på Reimersholme Hotel i Stockholm sitter spridda grupper av turister och äter frukostbuffé. Borden och stolarna är ojämna, i olika färger, lite rangliga. Affischer skvallrar om att en monolog om Frida Kahlo snart sätts upp på hotellets scen.
– Det är lite flummigt här, och det rimmar med vår världsbild, säger Aron Blom.

Han är en av fem medlemmar i Stockholmsbandet Sunnan, som hade sin andra spelning någonsin på Reimersholme Hotel. Det var sommaren 2021 och ingen hade någon aning om hur kvällen skulle sluta.
– Vi hade kort tid på oss att repetera och mest idéer till låtar i bagaget. De första spelningarna var nästan som improviserade jazzkonserter. Men dansgolvet blev svettigt och energin hög. Det var något som etablerades där som finns kvar med oss ​​än i dag, något öppet och lekfullt, fortsätter Theodor Kylin.

Vi träffas vid ett obeskrivligt hotell i Stockholm, men historien om Sunnan börjar faktiskt 30 mil bort, i den lilla staden Sunnanhed i Dalarna. Första gången killarna staplade in i en bil för att åka norrut, vintern 2020, hade flera av dem aldrig träffats tidigare.
Gemensamt för dem var dock att de alla var musiker, och att de alla befann sig i ett märkligt vakuum på grund av pandemin.
En lada i Sunnanhed skakade på påltjänsten. Pär Stenhammar, idag bandets sångare, hade erbjudits att låna den av en bekant som ville förvandla den till ett “kreativt utrymme” med stora fönster mot naturen. Snart hade han samlat en grupp intresserade, via gemensamma vänner och gamla kollegor. Bilen var fylld med gitarrer och några skivor bars.
– Jag stod vid ett vägskäl i mitt liv där jag ville bryta mig från mitt vardagliga jobb, så jag tog emot nycklarna och vi gick upp till ladugården utan större intentioner än att skapa fritt, säger Pär Stenhammar.

– Vi var nog mer fokuserade på att laga mat och ha det bra än på att göra musik. Men vi testade oss själva. Gjorde en poplåt, en låt på svenska, fortsätter Theodor Kylin.
Mitt under testningen dök plötsligt en granne upp, “lite som en varelse”, säger Pär Stenhammar.
– Vi hann knappt lägga ifrån oss kappsäckarna förrän Poppi knackade på med en skottkärra full av gamla Moog-syntar och konstiga maskiner. Det kändes ganska självklart att han skulle vara där.

Poppi, en legend från Stockholms 90-tals ravescen, hjälpte snart bandet att hitta, eller åtminstone börja hitta, deras sound. När han en dag tog med sig en japansk väskmegafon med rangliga batterier till ladan lossnade något.
– Det var som om ljudet reste genom tiden, och plötsligt såg vi en väg framför oss, säger Theodor Kylin.

Vart tog det vägen?
– Till ett äldre sätt att skriva låtar. En mer solid låtstruktur. Men också ett forum där vi kände att “vi kan spela som vi vill”, så som vi drömde om att spela när vi först lärde oss.
Flera av bandmedlemmarna hade i första hand arbetat som professionella musiker eller låtskrivare för andra artister. Nu fick det egna skapandet ta huvudrollen. Det var ovanligt, men enormt stimulerande, fortsätter Theodor Kylin.
Det blev också mycket jamming, med flera olika viljor och musikaliska bakgrunder i mixen. Vissa hade spelat bakom popstjärnor med gigantiska produktioner, andra med smala jazzband.
– Många musikprojekt börjar med ett koncept eller en idé, men vi började tvärtom, genom att gemensamt försöka ta reda på var vi fem graviterade. Det har varit ett blodbad – vi ser väldigt lika på vissa saker, helt tvärtom på andra – men väldigt kreativt, säger Aron Blom.
Bandet fortsatte att resa upp till Sunnanhed, och sakta tog det som nu blivit debutskivan form. Att årstiderna har växlat utanför ladugårdens stora fönster märks genom skivan: “Vildhästar” är ljus och varm, på “Min kärlek till dig” blåser en kallare bris in.

Den sistnämnda låten har även fått en musikvideo, regisserad av Nicolina Knapp, där en man i kris (Erik Ehn) planlöst jagar längs Fårös karga klippstränder. Det är ingen slump att tankarna går till Ingmar Bergman – men också till Wim Wenders ökenepos “Paris, Texas”. Albumet har fått namnet “Cinema” av en anledning. Sången sprakar genom nostalgiska ljudvärldar och japanska väska megafoner.

Sen den där den andra, testspelningen på Reimersholme, har Sunnan spelat live flera gånger. De har turnerat med Titiyo och i sommar kunde de ses på både Åland och Gotland. På scenen känner de sig mest hemma, konstaterar Aron Blom: “Det är vår säkraste yta.”
Samma dag som debutalbumet släpps, den 30 augusti, är det dags igen, då Sunnan inviger den nya gamla Jazz & blues all star-festivalen på Skeppsholmen i Stockholm. Festivalen har varit vilande i över två decennier, men var mellan åren 1980 och 2000 en fast punkt i Stockholmssommaren som lockade den internationella jazzeliten till Norden år efter år.
För Pär Stenhammar var festivalen också en stor del av barndomen, då den drevs av hans pappa Bosse Stenhammar.
– Jag sprang runt där som liten, bland alla stora: BB King, Nina Simone… Pusselbitarna man får av att stå två pannkakor högt framför Ray Charles och hans glänsande piano lade grunden till mitt förhållande till musik .

24 år efter festivalens stängning har Pär Stenhammars bror Jocke nu väckt den till liv igen.
– Han vill återskapa den stämning som fanns där och då, och som är långt ifrån de stora festivalarrangörerna, förklarar Pär Stenhammar.
– Det är hjärta och själ och inte så mycket Excel-ark.

Det första året blir “som en klassåterförening”, med artister som spelat eller startat sina karriärer på festivalen när den startade, men tanken är att eventet ska komma tillbaka och växa. Det blir också en hyllning till pappan, passionerade Bosse, som varit dement sedan ett par år tillbaka.
– Han har jazzfestival varje dag och är helnöjd. Men det känns otroligt skönt och värdigt att kunna hylla honom så här. Speciellt med Sunnan, som har buktat så länge och nu äntligen går upp och ut, säger Pär Stenhammar.
De andra vid soffbordet nickar.
– Det känns nästan ceremoniellt, säger Theodor Kylin.