Utbildningsminister Lotta Edholm skriver i sitt svar på mitt debattinlägg att “ingen ursäkt”-modellen har en poäng och att politiken därför inte ska stå i vägen för detta initiativ. Enligt utbildningsministern är det ett auktoritetsproblem och att lärare därför bör få fler befogenheter. Men att lägga hela problemet på eleverna och försumma att det är ett djupgående socialt problem, kommer inte att kunna skapa de viktiga förändringar som krävs. Kritiken i det här fallet är att modellen bryter mot skollagen och läroplanen, att empirisk forskning visat att den förstärker kulturell ojämlikhet och klassbaserade beteenden. Detta förstärks av att ledare inom grupper med “ingen ursäkt” offentligt ber om ursäkt för att deras disciplinära politik bidrar till rasistiska strukturer. Modellen kräver att en viss typ av lärare anställs som är 100 procent beredd att arbeta enligt den specifika metoden. Det vore mycket olyckligt då den svenska skolan är kraftigt segregerad. Att låta vissa skolor anta modellen skulle ytterligare vidga klyftan mellan olika skolområden och lärargrupper. Utbildningsministern kommenterar inte dessa aspekter och verkar därmed tycka att de är helt oproblematiska.