EM-dagbok: Tänk att få vara en vanlig (manlig) supporter

c2bfa08e 94ea 46eb baf6 dea40b16c56c


– De undrar om vi flirtar, förklarar mannen jag intervjuar, med ett flin.
Informationen är onödig. Jag förstår inte språket som hans vänner talar, men det är inte svårt att lista ut vad deras kommentarer handlar om.
Intervjun med fotbollssupportern (som är cirka tjugo centimeter längre och tjugo år äldre än mig) sker i en tunnelbanevagn fullproppad med högljudda manliga fans. De kommer att heja fram sitt landslag, jag kommer att bevaka matchen. Jag ställer frågor om fotboll, de berättar att en av supportrarna är singel.

Det är fantastiskt att uppleva ett fotbollsmästerskap på plats. Det är lite mindre fantastiskt att ständigt vara omgiven av berusade män i grupp.

I Berlin spelas EM-matcherna på Olympiastadion.

Foto: Uwe Koch/TT

Jag tror inte att någon, oavsett kön, gillar det senare. Undantaget är möjligen de som själva är alkoholiserade män i grupp. Jag antar att vissa väljer att gå med i flocken för att det är bättre att vara med än att stå vid sidan av.
Men det finns de som inte kan välja. De som också vill vara med på fotbollsfesten, men inte får vara det på lika villkor.
I en recension som publicerats av tyska SWR berättar kvinnliga fotbollsfans om vad de upplevde vid Bundesliga-matcher. Upplevelserna sträcker sig från att bli tassad till att bli kissad på eller drogad. Ungefär en av fyra tillfrågade kvinnor hade upplevt sexuella trakasserier. Bland männen var andelen en procent.
Inför EM lovar Uefa att alla som utsätts för diskriminering, trakasserier eller hot på någon av arenorna ska kunna kontakta ett speciellt team eller gå till ett “Safe space” – ett säkert rum. Jag är nyfiken på hur konceptet fungerar och frågar volontärerna utanför Olympiastadion. Tyvärr vet de flesta jag pratar med lika lite som jag. Men till slut hittar jag en kvinna som lyser upp.
– Du vill ha ett flygblad! hon säger.
Ett par minuter senare har jag ett papper med en QR-kod i handen. Den som skannar koden ombeds dela sin plats via mobilen och vänta på att ett supportteam dyker upp. Den volontär som verkar ha bäst förståelse för systemet förklarar för mig att det inte är många som har använt QR-koderna.
– Vi jobbar på att utveckla det här konceptet, men det går långsamt, säger hon.

Den som skannar QR-koden på flygbladet kan dela sin position med personalen på Olympiastadion, för att få hjälp på plats.

Foto: Lovisa Herold

När matchen är över och publiken tunnat ut upptäcker jag äntligen “safe room” – ett tält märkt med texten “Safe space”. En volontär med en hörsnäcka förklarar att den är stängd och viftar med handen för att få mig att röra på mig.
– Kollegorna har åkt hem, säger han.

Jag tänker på de manliga supportrarna jag träffade på tunnelbanan. De som med största sannolikhet inte ägnat en sekund av sin kväll åt att tänka på QR-koder eller säkra rum. De som påminde mig om att kvinnor inte är en del av normen här och lät mig inte prata fotboll. Jag börjar fundera på att skriva en text om hur det är att bara vilja göra sitt jobb, att bara vilja gå på en fotbollsfest, men inte få vara med.

Fans som känner sig osäkra ska kunna gå till en

Foto: Lovisa Herold

Då försöker jag glömma tanken. Som tysk korrespondent gör jag ett gästspel som sportreporter. Det känns otroligt klyschigt att jag som vit kvinna låter en av mina första texter om EM handla om sexism. Det finns trots allt gott om kvinnliga reportrar som lyckas fokusera på det som verkligen räknas – sporten.
Dessutom är ämnet så deprimerande. Det är en fest! Du måste slappna av lite! Sluta vara en sådan glädjemördare! Jag inbillar mig att varje läsare (som själv tillhör normen) tänker.
Det är jag faktiskt mest avundsjuk tror jag.
Föreställ dig att vara en del av den manliga gemenskapen på ett mästerskap. Undvik att parera konstiga kommentarer eller beröring. Fyll en hel tunnelbanevagn utan att oroa dig för någon eller något. Få fokusera på festen, gemenskapen och fotbollen.
Nu skriver jag den här texten i alla fall. Kanske för att några av dem som säger att idrott förenar, att det är en fest, att alla kan vara med, kommer att lyfta blicken då och då. Fundera på om alla, oavsett kön, ålder, hudfärg, religiösa symboler och eventuella funktionsnedsättningar, verkligen känner sig lika avslappnade i kollektivtrafiken och på läktaren.

Ja, jag är en glädjemördare. Men det var faktiskt inte jag som startade det.


Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.

Lämna ett svar

Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa

Rulla till toppen