Sveriges rektorer ställs inför ett återkommande dilemma: Att hålla sig till den budget de fått från kommunen eller att ge alla elever det stöd de behöver.
Oavsett vilken väg man väljer riskerar de kritik. Det har blivit ovanligt tydligt under det senaste året.

I slutet av augusti slog till Skolinspektionen trots att varannan granskad skola misslyckas i sitt arbete med läs-skriv-räkna-garantin. Alltså metoden som används för att tidigt i grundskolan upptäcka vilka elever som behöver särskilt stöd eller extra anpassningar. Det gör att barn riskerar att gå miste om viktiga insatser som kan underlätta resten av skolgången.
Skolorna själva uppger att den främsta anledningen är att de saknar tid och personal. Dessutom anser många lärare att undersökningarna är onödiga, eftersom de ändå inte leder till att åtgärder genomförs.
Vems fel är det?
“I första hand ska man vända sig till skolans rektor som har ett ansvar att se till att det finns tillräckliga resurser”, förklarar Skolinspektionen – med tillägget att det ytterst är skolchefen som ska se till att rätt förutsättningar finns (Vi lärare 29/8).
Av det skulle man kunna dra slutsatsen att arbetsordern fungerar så här: Lärare skannar elevernas behov och presenterar dem för rektor som informerar kommunen om vilka resurser som krävs för att skolan ska leva upp till kraven.

Tillvägagångssättet är ett bekvämt sätt för en kommunledning att frånsäga sig sin del av ansvaret, vilket är särskilt attraktivt just nu.

Men det är inte så verkligheten ser ut. Istället tilldelas varje rektor en budget att hålla sig till.
Därefter kan rektorer och skolor som följer budgeten mycket väl få kritik av Skolinspektionen, för att de inte lever upp till skollagen och ger alla elever ett lämpligt stöd. Samtidigt riskerar rektorer och skolor som spränger budgeten – bara för att kunna ge stöd – kritik från de styrande organen i kommunen.
Den målkonflikten uppmärksammades förra året när en rektor i Ragunda beslutade att strunta i de ekonomiska ramarna, eftersom det innebar att många studenter inte skulle nå målen. Det ledde inte till applåder i kommunhuset, även om initiativet mycket väl kan ha räddat skolan från anmärkningar från Skolinspektionen. Istället fick rektorn en “tillrättavisning“. Och kommunstyrelsens ordförande meddelade att det är rektors ansvar att “finna sätt att få tillräckligt med pengar och få verksamheten att fungera”.

Inställningen är en bekvämt sätt för en kommunledning att frånsäga sig sin del av ansvaret, vilket är särskilt attraktivt just nu. En ny undersökning från Lärarförbundet visar att det sker neddragningar i för- och grundskolan i minst två av tre kommuner och det påverkar framför allt kringpersonalsom elevassistenter.

Dagens modell – där rikspolitikernas lagstiftning står i motsats till kommunpolitikernas budget – sätter rektorn i kläm.

Men bara för att något är bekvämt betyder det inte att det är snyggt. Tvärtom är det oförskämt av landets rektorer att låtsas att det alltid är möjligt för en skola att både leva upp till skollagen och hålla budgeten. Därför är det dags att ge direktiv till rektorerna, så att de vet hur de ska agera i valet mellan två onda.
Antingen kommer elevernas rättigheter först. Då kan budgeten anpassas efter barnens behov, vilket kräver att staten tar ett större ansvar.
Eller så går budgeten först. Sedan måste lagen ändras så att ambitionsnivån kan anpassas till tillgången på resurser, vilket gör att Sverige måste acceptera att fler elever inte når målen under en lågkonjunktur.
Dagens modell – där rikspolitikernas lagstiftning står i motsats till kommunpolitikernas budget – sätter rektorn i kläm.
Läs också:
DN:s chefredaktör: Olaf Scholz – från zeitenwende till race-turner
DN:s redaktion: Halvtid för Kristersson – ska regeringen fortsätta blunda för framtiden?