Enastående bok om Filomelamyten – idag nyheter

8f936c83 d9b7 462a a224 16c5556ef4b4


Facklitteratur

Sigrid Schottenius Cullhed

“The Transformations of Philomela – Myten om det outsägliga”

Ellerströms, 248 sidor

Det finns en uppenbar längtan i vår tid efter antikens berättelser. I år publicerades en ny engelsk översättning av Illiaden som skapade rubriker och sensation i bredare kulturkretsar än de vanliga akademiska. Ungefär samtidigt fick Madeline Miller oväntad draghjälp av den politiskt obekväma appen TikTok för sin tio år gamla bok om Akilles, som plötsligt sålde i miljontals exemplar. Statsvetaren Johan Tralaus nyutgivna, associativt skickliga “Myten om tidens början” kretsar kring Hesiods dikt om Kronos. Och när jag bevittnade ett samtal om översättningsarbetet med Marcus Aurelius Self Reflections nyligen var aulan på Kulturhuset i Stockholm fullsatt – med unga människor. Den subkulturella trenden “mörk akademi” verkar vara här för att stanna.

Litteraturvetaren Sigrid Schottenius Cullheds bok “Filomelas förvandlingar – Myten om det outsägliga” landar mitt i denna trend. Hon spårar den uråldriga myten om Philomela, atensk prinsessa, som våldtas av kung Tereus och får sin tunga utskuren så att hon inte kan vittna om händelsen. Misshandeln avslöjas ändå när Filomela på ett listigt sätt väver in kontrollskyltar i ett tygstycke som skickas till hennes syster Prokne, förövarens hustru. Syskonen hämnas skändningen genom att döda Tereus son Itys och tjäna fadern barnets kött. När Tereus inser vad han har ätit, drar han sitt vapen, vilket får gudarna att förvandla honom och de två systrarna till fåglar: en häger, en svala och en näktergal.
Misshandel, barnmord, systerskap, öde och den egna viljan – teman kring Philomela-myten är rika, brutala och sensuella. Schottenius Cullhed följer bildberättelsens genealogi från “Odyssén” via en rad andra viktiga verk fram till Édouard Louiss autofiktiva roman “Våldets historia” från 2016.

Tereus visas det avhuggna huvudet av sin son Ity, målning av Peter Paul Rubens från 1636-1638.

Foto: Fine Art Images

boken har en tydlig översikt. Den akademiska prosan är tillgänglig och elegant. Schottenius Cullhed vill demonstrera ett material snarare än att upphöja sig själv; det finns ett gammaldags bildningsideal i upplägget som gör läsupplevelsen härligt fri och varierad. Hon tar ställning där det behövs: i avsnittet som handlar om mottagandet av Geoffrey Chaucers tolkning av Philomela-myten i “The Legend of Good Women” (1385-1386) talar hon emot de missuppfattningar som kan omge idéer om vad är manliga och kvinnliga berättelser.
Myten tycks klara sig värst när den behandlas i den höviska, kristna kulturen eftersom de religiösa ambitionerna tenderar att försköna brottet mot Philomela. Kronologiskt faller denna episod mellan antiken och Shakespeare, vilket understryker mytens suggestiva kraft när den exponeras i dramats akut existentiella miljö – den blir så effektiv och obehagligt komplex men ändå närvarande i en miljö i motsats till en tystare medeltida versberättelse.

Det finns ett gammaldags bildningsideal i upplägget som gör läsupplevelsen härligt fri och varierad

Det är också spännande att se hur de tidiga modernisterna TS Eliot och Virginia Woolf betraktar Philomela-myten som en möjlighet att styra om uppmärksamheten från den melankoliska näktergalen till svalan. Woolf belyser det sexuella våldets strukturer och tystnadskulturen genom att flytta mytens substans till ett modernt sammanhang. Här menar Schottenius Cullhed att Woolfs behandling av myten innebär ett paradigmskifte. Det påståendet stöds av hennes efterföljande exempel från afroamerikansk litteratur. Maya Angelou och Toni Morrison använder myter i ett innovativt formspråk där de skapar ytterligare utrymme för det outsägliga.

I de tre första bokkapitlen om Prokne och Philomela finns ett par inbäddade nycklar till varför antikens attraktion är evig. Mänskligt lidande och misstag är konstant, vår historia är våldsam. Men det är också tydligt att tragedi är en dramatisk genre utan motstycke. Sorgen över allt som går förlorat när vi kommer till insikten om tillvarons villkor skildras bitterljuvt och det är så storslaget vackert.
Ibland hade Schottenius Cullhed kunnat bryta det avstånd som borde finnas mellan forskningsobjekt och forskningsämne inom humaniora och frångått den lojala förtrogenhet hon visar sitt ämne. Framställningen blir ibland tystlåten, som om den eleganta texten sluter sig i en sval rörelse bort från världen trots sin oro. De reflektioner som avrundar varje kapitel bör fördjupas för att bli tydligare ledtrådar till Schottenius Cullheds egen tankevärld kring Filomelas förvandlingar. Mytens skiftningar genom epoker hade kunnat blandas om av mer kritiska författarfrågor, men vad tjänar läsarna till om vi själva inte gör en del av arbetet med en enastående bok?
Läs mer texter av Anna Victoria Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.


Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.

Lämna ett svar

Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa

Rulla till toppen