Erik Helmerson: Om ni ska vara konservativa – var som Frans G Bengtsson

63912909 e5c4 4fa9 bc95 3edd97e36066



63912909 e5c4 4fa9 bc95 3edd97e36066

“Konservativa vet”, skrev Nathan Shachar på dessa sidor i februari 2023, “att förändring, särskilt stora förändringar, lätt leder till försämring.” Hans text kritiserade att politiker som Donald Trump, Viktor Orbán och Benjamin Netanyahu, “radikala cyniker som frodas bland institutionerna”, hade mage att kalla sig konservativa.

Jag kan själv bli förvirrad om hur mycket dumhet, fylleri och beerserkagang bland högt fungerande företeelser som begås i konservatismens namn bara i Sverige. En sann konservativ är förstås artig och trevlig mot sina medmänniskor och skulle aldrig starta en trollfabrik för att tillverka förolämpningar.
En sann konservativ skulle bry sig om miljön och vara existentiellt rädd för vårt hårda, iskalla svenska klimat. Han eller hon skulle inte dyrka förorenande ljud som bilar och fabriker. Och framför allt, dröm inte om att flirta med nazism och fascism, kanske de minst konservativa rörelser som någonsin funnits.
En riktig konservativ är mer som författaren Frans G Bengtsson.

Frans G Bengtsson sitter i sitt bibliotek och skriver vers om Karl XII:s sköld

1941, när Bengtsson ger ut första delen av sin vikingaroman “Röda ormen”, rasar världskrig. Samtidigt som samhället och litteraturen präglas av modernism och byggande av allmännyttiga bostäder, skriver han essäer om merovingiska kungar och drottningar, franska medeltidspoeter och särskilt skickliga handgjorda snusdosmakare.
I en tid då diverse vrålande Artur Lundkvist rabblar bryter språket i storslagen stil och hyllar jazz, modern film och fabriker, Frans G Bengtsson sitter i sitt gigantiska bibliotek och skriver perfekta, rimmande vers om Karl XII:s sköld och om musiker som spelar under olika 1500-talskampanjer “fram till liljorna Toscana stod i blom”.

För att skona läsaren hade Bengtsson inga teser alls

I vår har författaren uppmärksammats med boken “Frans G Bengtsson – Nya perspektiv på författaren till Röde Orm” (Bokförlaget Stolpe). Det är ett kulturverk bestående av fyra essäer som slår igenom i Bengtssons författarskap och liv, och det tydliggör hur vår samtid, vårt kulturliv, saknar författare av hans slag.
“Som textförfattare framträder Frans G Bengtsson med en viss panache, med en utmanande otidlighet som fick hans kritiker att morra”, skriver bokens redaktör Svante Nordin.

Inte heller i Frans G Bengtssons historieskrivning han hade ett stort behov av att följa tidsandan och utbilda publiken. I sina essäer och biografier presenterade han sällan någon spännande amerikansk trendforskning som stöd för sina politiska teser. För att skona läsaren hade Bengtsson inga teser alls:
“Hans dikts uppgift var att skapa konst, inte en bättre människa”, konstaterade Eva Hættner Aurelius, eremitisk professor i litteraturvetenskap i Lund, nyligen vid ett seminarium om boken.
Snarare än politiska fluktuationer och “strukturer” fascinerades berättaren Bengtsson av individer, av stora män och kvinnor, av figurer som grep historien på flykt och omformade den. Men inte ens där blev hans konservatism nödvändigtvis besvärlig och framför allt inte vulgär.

Han läste och skrev historien som man läser en äventyrsroman

Han skrev visserligen en biografi om Karl XII, men den var så ideologiskt partisk att den aldrig översattes i Hitlers Tyskland. Han gick visserligen till litteraturhistorien med en roman om vikingar, men där figurerar judiska och muslimska karaktärer som väger lika mycket som de nordiska, skäggiga blodkorvsdyrkarna.
Han, som alla konservativa värda namnet, hatade nazismen med en passion.
Bengtsson läste och skrev berättelsen som att läsa en äventyrsroman; så hans bibliotek med 5 000 volymer innehöll inte bara tung referenslitteratur utan också hjältar med svärd som skapats av Alexandre Dumas, Walter Scott och James Fenimore Cooper.

Forskningen, skriver Lundaforskaren Matthew Norris i boken, har av Frans G Bengtsson beskrivits som “ett relativt anakronistiskt och högst bekymmersamt inslag i den svenska litterära modernismen”. Allt jag kan tänka på när jag läser är: Milda krafter, hur sådana skulle behövas idag, i alla tider av konformism och ångest.

De är lika fascinerade av de stora gestalterna som de är ointresserade av samtida korrekta moralpajer

Men kanske finns de redan, i ett visst tillstånd av välbefinnande. Peter Englund kan sägas tillhöra något av en Frans G Bengtsson-skola i sin förmåga att bejaka historiens doft av äventyr. Han är också oerhört påläst.
Även världens största och bästa historiepodcast, brittiska “The rest is history”, berättar på ett sätt som liknar Bengtssons. De två programledarna, historikerna Dominic Sandbrook och Tom Holland, är välutbildade, välformulerade och inte minst roliga. De är också lika fascinerade av de stora figurerna som de är ointresserade av att slå sin publik över huvudet med samtida korrekt moral.
Man kan fascineras av Cortez, conquistadorerna och aztekerna för deras egen skull och får inte samtidigt impregneras av vad deras sammandrabbningar säger om vit överhöghet.
”Att kritisera (den franske författaren Jean) Froissart för att han är Froissart och inte en hygglig modern historiker är ungefär detsamma som att rätta honom för att han är född 1338 och inte 1838″, skriver Frans G Bengtsson i en uppsats i samlingen “Silversköldarna”.
Se där ett konservativt motto för en tid då så mycket energi läggs på att anklaga antik kultur för att vara skamligt omedveten om våra egna upplysta och oerhört progressiva värderingar.
Fotnot: Enligt Saol betyder “Sedig” “foglig, lydig” och används särskilt om hästar.


Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.

Lämna ett svar

Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa

Rulla till toppen