Att flera personer i ett rum sitter tysta över varje bok, vilket inte ens är detsamma. Är det verkligen umgänge?
– Det är inte konstigare än att titta på tv tillsammans eller spela tv-spel tillsammans. Du pratar väl inte med dina kompisar när du går på bio? Så ja, det här är ett sätt att umgås, säger Simon Lundin.
Han är biblioteksassistent på Malmö stadsbibliotek och går med i stumbokkretsen.
De träffas på biblioteket kafé. I den större delen av rummet finns rader med långbord. Där sitter ett gäng medelålders kvinnor och stickar, två kvinnliga vänner och ett högljutt barn sitter där och fikar. Delen som löper längs väggen är inredd som ett mysigt vardagsrum, med mörka bokhyllor och omatchade fåtöljer.
Det är här den tysta bokcirkeln reserverar ett hörn mellan klockan 17 och 19, en gång i månaden.
– Det finns något som heter Silent book club som startade i San Francisco, jag tog detaljerna i konceptet därifrån, säger Simon Lundin.
Du kan under den utsatta tiden prata en halvtimme före och en halvtimme efter – om du vill. Men mellan 17.30 och 18.30 ska det vara tyst i cirkeln. Du behöver inte anmäla din ankomst. De som dyker upp känner inte varandra. De flesta har aldrig träffats förut.
– Det ska vara kravlöst, här jobbar vi med låga trösklar. Du tar med din egen bok och behöver därför inte ha läst en bok i förväg, som det brukar vara i andra bokkretsar.
DN får delta vid höstens tredje möte har intresset hittills varit relativt stort. När klockan slår fem visar det sig att flera har hittat hit även denna kväll.
– Mellan fem och tolv personer i åldern 17-70 år har anlänt. De sysslar med olika saker i livet och läser olika genrer. Flera av dem säger att de kommer igen. Jag tror inte att vi har nått toppen än, säger Simon Lundin.
Läsning sker om det finns en plats och en bestämd tid, och han tror också att en lugn bokklubb kan fylla en funktion för de mer introverta.
– Bara för att du är introvert betyder det inte att du är osocial och vill vara ensam.
Han vill slå ett slag eftersom det finns flera sätt att umgås behöver det inte alltid betyda att man pratar.
– Man kan säga att det här är början på slutet för extrovertas världsdominans, säger han och skrattar, men vill understryka att han skämtar.
– Hit är alla välkomna, det kan vara en paus från vardagen, även för en extrovert. Här erbjuder vi en stillhet som alla kan behöva.
Simon Lundin tror på kontinuitet, att skapa en gemenskap kring läsning.
– Det främjar läsning men är också trevligt. Jag tror att det lindrar en del ofrivillig ensamhet och ger dig även möjlighet att träffas över generationsgränserna.
Vid första mötet undrade han om det skulle bli något samtal överhuvudtaget, han tyckte att det kändes lite stelt först.
– Men så blev det världens snack!
När klockan är kvart över fem, nio personer har kommit. De hälsar eftertänksamt på varandra. Sedan hinner det inte gå många minuter innan samtalet är igång. En del är nya denna kväll, men två av “stamgästerna” som varit på alla träffar har satt sig i var sin soffa runt ett litet bord.
Ana Gisell Robaina Ancizar arbetar som lärare och definierar sig själv som en “militant läsare”. Hon säger det med glimten i ögat, men skämtar inte om hur viktigt hon tycker att läsning är.
– Jag läser varje dag. Jag pendlar och läser alltid på tåget. Det här mötet är grädden på moset.
Hon tycker att den tysta bokcirkeln är en manifestation av läsning i det offentliga rummet. Läsningen ska inte gömmas undan, den ska markeras överallt.
– Här får min läsning interagera med staden, det är inte så lätt att hitta lokaler där man kan sitta och läsa så här tillsammans med andra.
Det sänder också en signal, man föregår med gott exempel, anser hon.
– Kampen mot skärmarna blir hårdare och hårdare.
Rolf Svensson är “nyligen pensionerad”, efter att ha arbetat i 40 år i IT-branschen.
– Jag tycker verkligen om att läsa och nu har jag gott om tid. Jag kommer hit och då går jag också på bibliotekets “delad läsning”-pass, där vi tillsammans läser högt ur texter och reflekterar över det vi har läst, säger han.
Och på den vägen har han nu upptäckt poesin.
– Dikter var inget jag brukade läsa frivilligt förut, nej nej. Men nu har jag till och med börjat köpa diktsamlingar på antikvariat, säger han och visar upp sitt senaste fynd. En svit med dikter av den lettiska poeten Inguna Jansone.
– Det hade jag aldrig gjort i mitt tidigare liv. Men man kan ändra sig, säger han och ler.
– Så, nu är det dags, säger Simon Lundin.
Vi måste sluta prata.
Efter bara några sekunder har bokcirkelns deltagare sjunkit ner i sina böcker och tiden verkar sakta ner i hörnet av kaféet där de sitter. Så fridfullt och tyst. Deras läsning verkar hängiven eftersom livet i kaféet runt dem fortsätter som vanligt.
