Frida Orupabo: ”Jag gör collagen för att hålla mig mentalt stabil”

Frida Orupabo tillbringar mycket tid online. För det mesta letar hon bilder, plöjer sig igenom arkiv i jakt på material. Ibland fångar ett fotografi hennes intresse även om det inte är vad hon är ute efter, som ett av ett rum fyllt med piedestaler i olika höjder. Ett vackert rum som påminner om ett landskap, eller, som hon själv beskriver det, en vänlig labyrint.
– Jag fick en känsla av att vilja hoppa in i bilden. Det fick mig att tänka på vildmarken och evangeliet “Hur kände du dig när du kom ut ur vildmarken”. Jag kände att jag ville återskapa det rummet och föreställde mig hur fungerar och människor skulle försvinna och dyka upp när jag rörde mig in i och genom det. Ofta är det nog så jag jobbar; gömmer, kamouflerar och låter olika delar dyka upp igen, antingen med hjälp av gardiner eller i själva verken.

Konstnären Frida Orupabo har just nu en separatutställning på Bonnier konsthall i Stockholm och bilden med den vänliga labyrinten blev utgångspunkten för utformningen av konsthallens största rum. Överdimensionerade, kritvita piedestaler reser sig över besökaren, känslan är som att stå på tröskeln till ett gallerirum men som en pyssling som tvingas böja nacken bakåt för att kunna se och förstå. Ändå är inte allt synligt, piedestalen döljer konstverk och beroende på var i rummet man befinner sig skapas olika konstellationer av verk. I nästa rum finns gardinerna hon nämner, i en annan skapar annorlunda belysning ytterligare labyrintiska former.

– Jag ville göra olika landskap och förvränga perspektiven. Det återkommer i flera av rummen och handlar mycket om vad vi tror att vi ser, vad vi faktiskt ser och hur det hela tiden förändras.
Frida Orupabo är född och uppvuxen i Norge med sin mamma och syster. Pappan flyttade tillbaka till sitt hemland Nigeria när hon var liten. Hon har bott och arbetat i Oslo i många år och konsten – som har väckt henne stor internationell uppmärksamhet de senaste åren – består till största delen av collage som hon har skapat av bilder hon hittat på nätet. Genom sina kompositioner utforskar hon frågor om identitet, könsroller, familjerelationer och rasism. Först använde hon bilder från familjens fotoalbum, men efter ett tag gick hon över till olika koloniala arkiv.
– Jag tittade på min egen familjs historia och minnen, gick igenom familjealbum och använde collagen på samma sätt som jag gör nu: att återskapa och manipulera minnen och berättelser. Jag tror att jag började jobba med hittat material så fort jag hade internetuppkoppling hemma som student.
Hon studerade till socionom, ett yrke som hon också arbetade med fram till för några år sedan. Hon lade upp bilderna på Instagram och det var genom Instagram och mötet med den amerikanske videokonstnären och regissören Arthur Jafa som livet plötsligt trängdes in i en ny riktning. Jafa har i intervjuer berättat hur han som barn fyllde pärmar med hittade bilder i samlingar, en samling som i början av sociala medieplattformar också blev en del av hans Instagram-flöde.

– Hans berättelse fångade min uppmärksamhet eftersom den till stor del bestod av påhittade bilder. Det var när plattformen fortfarande var “ren” och allt du såg var personerna du följde, deras inlägg och gilla-markeringar. Efter att vi följts ett tag tog han kontakt och bjöd senare in mig att göra något för hans egen separatutställning på Serpentine, tillsammans med konstnärerna Ming Smith och Missylanyus. Det hela kändes otroligt overkligt.

Det som hände var att Jafa – som bland annat har tagit emot det prestigefyllda Guldlejonet på Venedigbiennalen 2019 – bjöd in Orupabo att delta i sin utställning “A series of utterly improbable, yet extraordinary renditions” på Serpentine North i London 2017 Jafa bjöd också in Orupabo till en utställning i Berlin, samt som kreativ konsult i arbetet med Jay-Z:s musikvideo “4:44” och Jen Nkirus film “Rebirth is required”. 2018 hade hon en separatutställning på Gavin Brown Enterprises i New York och senare samma år på Galerie Nordenhake i Stockholm. Sedan dess har utställningarna avlöst varandra – ändå har hon haft svårt både att kalla sig konstnär och att kalla det hon gör konst.
Är det fortfarande så?
– Jag kämpar med de namnen. Jag antar att det är lite av ett mindervärdeskomplex att göra med att komma i bakväg. Och för att jag hade ett annat heltidsjobb så länge. Och för att jag alltid har skapat visuella uttryck i olika former av personlig nödvändighet, långt innan någon kom och kallade det konst. Om någon frågar mig vad jag sysslar med nuförtiden säger jag att jag är en artist.

Oavsett namn är bilderna som Orupabo bygger sina verk på laddade med historia och lager som i sina nya skepnader och i kontakt med samtida onekligen inbjuder till eftertanke. Hon har beskrivit collagen som ett sätt att skapa nya verkligheter och identiteter – och, som sagt, som en ren nödvändighet.
– Jag har ofta använt ordet ”sans” – att jag gör collagen för att hålla mig mentalt stabil. Jag ser det också som något nära kopplat till att skapa och behålla ett jag, och som ett sätt att tänka.
Att det blev collageformen handlar om hennes upplevelser från uppväxten i Norge och känslan av att vara omgiven av vithet.
– Tillgången till bilder på människor som inte var vita var så begränsad att jag på sätt och vis tvingades återskapa, manipulera och klippa. Collaget möjliggör alternativa sätt att se. Jag gillar hur snabbt du kan ändra en mening eller ett uttryck genom att lägga till, ta bort eller manipulera bilder eller objekt. Skikten avslöjar komplexitet och motsägelser – sådant som gör oss till människor men som icke-vita människor förnekas ofta i västerländska diskurser.

Utställningens titel är “Om lögner, hemligheter och tystnad”. Var kommer det ifrån?
– Titeln är hämtad från en prosasamling av den amerikanska poeten, essäisten och feministen Adrienne Rich. Det är en fantastisk titel som fick mig att tänka på många saker. Mest om barndomen, om lögnerna vi berättar för andra och oss själva, om tystnaden och hemligheterna och hur de formar oss.
“På lögner, hemligheter och tystnad” fokuserar på komplexa relationer inom hemmet och de tunna gränserna mellan trygghet och otrygghet, komfort och obehag. Det är frågor som återkommer genom Orupabos konstnärskap, men som kan upplevas på olika sätt beroende på var och hur verken visas.

– Jag tror att de olika medierna som finns med i den här utställningen: film, skulptur, collage, och även installationen med de höga piedestalena, ger en mer intensiv upplevelse på grund av hur verken placeras i relation till varandra. Utställningen består av lager av konversationer staplade ovanpå varandra, vilket kanske är meningsfullt eller inte.
Utställningen är hennes första institutionella separatutställning i Sverige och består uteslutande av helt nya verk. Några i en helt ny form: här finns en skivstång, galgar, en kam – och hennes två största collage hittills: “Big girl I” och “Big girl II”.
– Jag ville skapa collage som var omöjliga att missa när man kliver in i stora rummet, dels på grund av storleken och dels på grund av ögonkontakten man får med en av dem, oavsett var man befinner sig. Den ena konfronterar dig medan den andra tittar bort. Jag ville att de skulle breda ut sig, göra rummet till deras.

Blicken i sig har en stark närvaro i dina verk, vad är dess betydelse?
– Jag jobbar mest med bilder där motivet tittar direkt tillbaka på betraktaren. Det är något med att arbeta med koloniala arkiv som är så objektiverande, så våldsamt. Den omvända blicken är viktig eftersom den representerar motstånd och kraft. Att se tillbaka är på sätt och vis att vägra objektifiering, ett sätt att tala utan ljud.

Trots att blicken ofta är intensiv kan det vara svårt som tittare att säkert veta vilken känsla karaktärerna uttrycker. Och Orupabo säger själv att hon både vill skapa ett tydligt uttryck eller budskap, och verk som är öppna för tolkning. Vad hon också vill är att visa komplexitet: kvinnor med smärta, kvinnor som är sårbara, kvinnor som visar styrka, ilska, njutning, klarhet…
– Jag vill säga något om samspelet mellan dåtid och nutid, mellan självrepresentation och påtvingad representation. Konsekvenserna av att vara “överbestämd utifrån”, “alltid sedd som den andre, aldrig som jaget”, som den portugisiska konstnären Grada Kilomba uttrycker det. Men det finns också en önskan att utforska möjligheten till motstånd och förnyelse.