Fyller 40 – Så blev ”Born in the USA” Springsteens största skiva

Ett hästskratt, vi kan faktiskt kalla det Springsteen, exploderar i telefonen.
– Usch, så jäkla jobbigt för dig!

Ina Lundström är journalist, komiker och bruceolog. Hon upplever att denna uppgift, att berätta historien om Bruce Springsteens viktigaste album “Born in the USA”, är en eldprövning. Den rockjournalistiska motsvarigheten till att snurra runt på scenen i fyra timmar och fjorton extranummer.
Varför är det så?
– För att det är det överlägset svåraste albumet att sammanfatta. Så full av motsägelser och missförstådda låtar. Så mycket E Street Band men också så mycket bara Bruce. Här är hans mjukaste låt någonsin, “My hometown”, men också hans hårdaste någonsin, “Born in the USA”.

Ina Lundström talar snabbt, febrilt.
– Han blandar semi-funk, folkvisor och feta rockhits. Han rör sig upp och ner, från ljuset på “No surrender” till mörkret på “Downbound train”. “Ah”, kanske någon tänker, “då kan vi kalla det hans mest splittrade album”. Men nej! För det är också hans mest sammanhållna skiva, på något konstigt sätt. Och så har du “Dancing in the dark”, världens sorgligaste och gladaste låt på samma gång.
När jag ber Ina Lundström att ranka “Born in the USA” i Bruce-katalogen släpper hon ut ett uppgivet “ahhh”.
– Nej, nej, det går inte. Jag spenderade tre timmar på SVT med att försöka lista hans fem bästa låtar, och misslyckades.

Dokumentärserien “Ina <3 Bruce" sändes i SVT förra sommaren, tidsmässigt med Springsteens återkomst till Ullevi i Göteborg. I serien följde tittarna hennes resa från majors till hennes drömspelning i New Jersey och dissekerade rockikonen längs vägen. – Men jag kan säga så här: det är ett av hans bästa album – lätt. Vissa klagar på att det är för kommersiellt. Men det är för att göra det enkelt för sig själv. För även om du har lyssnat på "Dancing in the dark" en miljard gånger kan du fortfarande upptäcka nya saker. Så om du avfärdar skivan för att den är för enkel, nej, då har du slutat vara nyfiken. Och det känns onödigt, eller hur? Emil Persson, främst känd för "Fördomspodden" och som producent för Filip och Fredriks frågesport "Alla mot alla", har en stalkerliknande besatthet av Bruce, säger han på telefon. Han har sett Springsteen ett par dussin gånger runt om i Europa och stalkersightseed sig igenom New Jersey. Han håller också rekordet högt.

– Det är fem Springsteen-album som jag har haft extremt svårt att kvalitativt skilja från varandra, och det här är ett av dem. Det som sticker ut är den tidstypiska, bombastiska produktionen och det faktum att hans tidigare ordstarka tjafs har ersatts av en rad målsökande megahits. Utan det här albumet hade vi inte fått alla dessa hundratals kvällstidningsstatister och alla svenskar som tillåter sig att kalla Bruce “Brucan”.
Är det rekord för Springsteen-vännens bananer i första hand, luffare som vi, de som älskar att prata om sprickorna i Ullevibetongen?
– Det kanske har blivit så, på något sätt. Men jag är ingen Bruce-elitist. Det verkligt fantastiska med hans artisteri är att han kan skriva både “Incident on 57th Street” och “Dancing in the dark”. Alla har sin Bruce och om din Bruce är “Born in the USA”-Bruce, har du lika stor rätt att knäcka Ullevibetong som vilken B-side banderillar som helst.

Hösten 1982 var Bruce Springsteen sjuk. Från utsidan verkar det konstigt. Han var 33 år gammal. Han hade album som “Born to run”, “Darkness on the edge of town” och “The river” bakom sig. Tack vare den maffiga turnén “The river” hade han tjänat pengar som han inte sett röken av tidigare. Och han hade precis släppt “Nebraska”, som han ansåg vara sitt bästa album hittills. Ändå växte ett mordoriskt mörker inom honom. Rockfrälsaren från Freehold behövde en paus. Så för första gången efter ett albumsläpp åkte han inte på turné. Istället köpte han ett hus i Hollywood Hills och brann västerut i en havsgrön Ford XL. Sedan bröt han ihop. “Det var på den här resan som den ambivalens, oro och frätande förvirring som hade bubblat vulkaniskt i mig äntligen skulle nå bristningsgränsen”, skriver han i självbiografin “Born to run” från 2016. Under ett stopp i Texas kom depressionen. detonerade i honom. Idag skulle vi kalla det en panikattack.

Så vad gjorde han? Tre saker. Först, efter bara ett par dagar i Los Angeles, sökte han upp en psykolog. “Jag började prata”, skriver han i sina memoarer, “och det hjälpte.” Sedan började han träna. Hård. I Peter Ames Carlins biografi “Bruce” från 2012 (som för övrigt säger att Bruce ogillar att bli kallad “The Boss”, därav titeln på boken) från 2012, berättar huvudpersonen hur han upptäckte kraften i att lyfta skrot: “Det oändliga Sisyfosarbetet var helt i linje med min personlighet”. Gymnastiksalen fick konkret betydelse för “Born in the USA”, säger Ina Lundstöm.

– Skivan är så mycket kropp! Den blå jeansröven på omslaget, de utbuktande turnémusklerna och kåta “I’m on fire”.
Samtidigt vill Emil Persson punktera myten om muskelrockaren Bruce.
– Tyvärr är det nog det album som starkast bidragit till missuppfattningen att Springsteen skulle vara en testosteronfylld figur. “Born in the USA” är ett mer dynamiskt album än vad många påstår.
Det tredje som hände var att Springsteen började hälla ut nya låtar. Halvan som skulle utspela sig på “Born in the USA” hade spelats in samtidigt som det nedtonade och nattsvarta systeralbumet “Nebraska” i början av 1980-talet (när konturerna av den andliga krisen tog form). Men nu, 1983, när “Born in the USA” skulle pusslas ihop, växte nya visioner inom honom. Springsteen förstod att det var dags att ta steget han drömt om ända sedan han var sex år när han såg Elvis sjunga “Hound dog” i Ed Sullivan-showen. “När jag bestämde mig kändes det som att det var jag”, sa han till Peter Ames Carlins biografi, “jag fann mig själv.” Han skulle inte bli trasig. Han skulle förvandla sig själv. Han skulle hitta pälsskatten i slutet av regnbågen. “Dancing in the dark”, som han vred fram mot slutet av inspelningen, är ett lysande exempel på denna förvandling.
– Just i det här läget, när han inte hade något kvar att bevisa och precis hade nått botten, tvingade han sig själv att bli bättre. På alla plan. Han skulle bli en bättre man, en bättre låtskrivare och dessutom fysiskt starkare, säger Ina Lundström.

Det skrällande brandtalet “Born in the USA” blev en av de mest missförstådda låtarna i rockhistorien (utnyttjad av både Ronald Reagan och Donald Trump). Vietnamveteranen Ron Kovic memoarer “Born on the fourth of July”, som Springsteen läste på ett ökenmotell i Phoenix, planterade ett frö i honom. Boken var ett chockerande vittnesbörd från Kovics tid som infanterist i Sydostasien. En vecka senare bodde Springsteen på Sunset Marquis i Los Angeles, när han en dag vid hotellpoolen började prata med en ung man i rullstol. Killen presenterade sig som Ron Kovic. Ur boken och det tillfälliga mötet väcktes ett brinnande engagemang för Vietnamrörelsen i Bruce, vilket i sin tur ledde till låten som skulle förändra allt.

Albumet släpptes den 4 juni 1984 och “gnista som en kärnvapenexplosion”, med Springsteens egna ord. På tre fjärdedelar lyckades han fånga alla människor som knäböjde under den amerikanska drömmen. Och han gjorde det med samma litterära skärpa som John Steinbeck och Joan Didion. Strålkastaren riktades mot rasspänningarna, den industriella döden, klassklyftorna. Skildringen av den förtvivlade killen i “Downbound train” som får sparken och istället tar jobb på en biltvätt – “where all it ever do is rain” – illustrerar Springsteens storhet, säger Ina Lundström.
– Jag har en kompis som jag mest går på fotboll med. Vi pratar aldrig om musik, förutom “Downbound train”, för han vill alltid prata om det. Men det är klart att en sådan text – ”Jag hade ett jobb, jag hade en tjej, jag hade något på gång i den här världen” – ger starkt genklang. Och då hamnar det inte i: “Så kände jag då – men se på mig nu!” Bruce har bara något trevligt och vemodigt att säga om livet, utan någon tröttsam moralism.
Emil Perssons favorit från skivan är också “Downbound train”.
– Det är det spår jag har lyssnat på överlägset mest genom åren. Frysande uppbrottsångest där berättaren är ensam som en tågvissling. Låten fyller också en viktig funktion bland alla rallarrockrökare.

Bruce Springsteens sjunde album var hans största framgång någonsin, med sju topp tio singlar och 30 miljoner sålda skivor. När den femton månader långa “Born in the USA”-turnén tog slut hösten 1985 hade han spelat för fem miljoner människor. I den nya boken “There was nothing you could do: Bruce Springsteens ‘Born in the USA’ and the end of the heartland” skriver rockjournalisten Steven Hyden att albumet lyfte Springsteen från popstjärna till nationalmonument: “The question of which är det “bästa” Springsteen-albumet är alltid subjektivt, men det råder ingen tvekan om vilken som är den mest betydelsefulla.”
Just nu rullar Springsteen och E Street Band runt på en lång Europaturné. I mitten av juli stannar rockkarnevalen till i Stockholm för två spelningar. Det är svårt att ha några sprudlande förväntningar på Friends-spelningen med tanke på de hälsoproblem och inställda konserter som präglat turnén hittills, säger Emil Persson.

– Så, i nuläget, kanske bara att det tar slut?
Håller Springsteen, som fyller 75 år i höst, fortfarande upp som liveartist?
– Kort svar: Ja. Långt svar: Är han lika konsekvent kusligt bra som han var hela vägen genom åtminstone 2013? Kanske inte. Finns det någon annan artist i världshistorien som vid 74 års ålder kunde göra det han gör? Inte det heller.

Ingen avmattning i Bruce-ekonomin i sikte än, då?
– Visst rör han sig lite mer stabilt, visst pillar han lite mindre med setlistan och han spelar förstås lite kortare, tre timmar snarare än nästan fyra. Samtidigt har konserterna en mer dödlig energi, vilket såklart kan vara dels smärtsamt, men också otroligt vackert. Och…
Emil Persson stannar. För första gången kan du tänka efter under vårt samtal.
– … det finns fortfarande inget ljud i världen som låter så fullt av liv som summan av E Street Band.