Barn och unga fick alltså sin sexualitet formad av föräldrarnas hemliga fantasier om transcendens. När jag började skriva föregående stycke var tanken att det här var speciellt för oss som växte upp på den tiden, men det är det förstås fortfarande: pornografin som når unga människor skapas av vuxna. Och jag önskar verkligen att jag aldrig hade sett de bilderna, de formade min fantasi under lång tid framöver och gav mig en grundare syn på sexualiteten än vad som var bra för mig.
En av de första språklig sexbeskrivningar jag minns är från Henry Millers “Sexus”. Jag läste de böckerna som artonåring, och jag läste dem som en typisk ung man: en som idealiserar sitt begärsobjekt. Den heterosexuella manliga blicken dyrkar de kvinnliga attributen som något upphöjt: brösten, könet, höfterna, rumpan, munnen och så vidare, ända fram till utlösningen, den omintetgör allt. Efter utlösning kan kroppen som just efterfrågades plötsligt upplevas som likgiltig, påträngande, till och med äcklig.
I en scen jag läste med Henry Miller hade den manliga huvudpersonen sex med två kvinnor; det här var kukens litteratur, det handlade mest om vad den kunde uppleva. Men det jag fortfarande minns bäst är att deltagarna i trekanten somnade, och att mannen vaknade av att en kvinna smekte hans kuk igen – och sedan låg de med varandra, fortfarande i mörkret, ungefär som ett förälskat par, medan den andra kvinnan sov.
Varför blev jag en författare som skriver så mycket om sex? Egentligen är jag för blyg för att skriva det jag har skrivit. Men vid något tillfälle insåg jag att jag var tvungen att öka satsen, skriva något som var svårare att få till stånd. En dag satt jag och skrev en scen där två personer klädde av varandra, det var en han och en honmen lite längre in i texten visade det sig vara en jag vem sa. Så det var tre personer i rummet. Det kändes oseriöst, som om jag skrev en pornografisk fantasi.
Men något tog mig för att fortsätta behövde jag mer höjd, litterär, och det första jag var tvungen att bli av med var rädslan för hur jag skulle bli läst. Ganska snart var det inte sexualiteten i sig som intresserade mig, utan möjligheten att komma nära de små nyanser som utspelar sig mellan människor. Och hur vi hanterar den makt som är så avgörande även för relationer vi tänker på som jämlikar.
Jag har skrivit om det intima livet i snart femton år, nu är jag klar med det. (Det finns visserligen en sexuell scen i min senaste roman “Uvre gate, nedre gate”, den var obehaglig att skriva och jag orkar inte ta upp den här.) De senaste åren har jag främst brottats med Marguerite Duras, skriver mig fram till henne, mot henne. Jag beundrar hennes egenhet och stil, men har velat riva sönder hennes mytologiserande bilder av manligt och kvinnligt. Duras kan vara lika tvärsäkert binär som Miller, bara från motsatt håll. “Du skulle vilja se allt av en kvinna”, står det på ett ställe, “så mycket som kan ses.” Du förstår inte att det är omöjligt för dig.”
Det är denna uppdelning av världen som har varit min stötesten, jag tål inte att leva i en värld som är så könsuppdelad, därför har jag försökt skriva och läsa gratis. Borde inte det vara möjligt?
Och sedan en gång i höstas satt jag för första gången med Ursula K Le Guins gamla roman “The Left Hand of Darkness”, från 1969. En science fiction-roman, och ändå inte, eftersom Le Guin orienterar sig så brett litterärt och mänskligt att berättelserna hon skriver överträffa de flesta förväntningar eller förutfattade meningar jag kunde ha haft om genren.
En man som heter Genly Ai kommer till en planet som heter Winter, där alla människor är androgyna. En av dem han motvilligt knyter an till på Winter är Estraven, som Genly tänker på som en man. Men i Vinter kunde en vuxen man också ha varit en ung mamma. Sex förekommer bara under brunstperioder på denna planet, och i dessa faser utvecklas manlig eller kvinnlig hormonell dominans i kroppen. Sexlusten kan inte uppnås isolerat utan är enormt stark när den först utvecklas, sedan styr den hela personligheten.
Sent i romanen flyr Genly med Estraven över ett vidsträckt istäckt landskap, och här, när de kurar ihop sig i ett litet tält under en snöstorm, går det äntligen upp för Genly att Estraven är både kvinna och man. Och att han är med kommer (estrus) och måste våldsamt kontrollera sig själv för att inte röra Genly.
En del av det som gör det största intrycket på mig i hela romanen är att den sexuellt laddade spänningen mellan dessa två kulmineras genom att Genly försöker lära Estraven att “mind talk”, en sorts mind transfer. Det är en smärtsamt laddad scen, när Estraven kämpar för och emot sin egen integritet blir han rädd och förtvivlad när han hör en annans röst inom sig. Kan det bli mer sexuellt än så?
Det finns inget fantastiskt eller overkligt med den här scenen, tvärtom, den beskriver med ovanlig precision hur stark sexualitet – eller kärlek! – slita i oss och göra oss hjälplösa och sårbara, samtidigt som vi fyller oss med en kraft som annars inte hade varit tillgänglig.
I en tid som vår känns det upplysande att läsa Ursula K Le Guin, eftersom hon både ser och genomskådar våra könsmässiga dispositioner. Hon skriver i ett förord att även om de flesta karaktärerna i romanen är androgyna, betyder det inte att hon förutspår att vi alla kommer att vara det om ett årtusende, eller att vi borde vara det. Hon har bara märkt att vi redan är det vid vissa tider på dygnet, och under vissa väderförhållanden.
Fotnot: Citatet från Marguerite Duras är hämtat från “Den dödliga sjukdomen”, översatt av Marie Werup. Trans. från norskan av Malin Ullgren.
Läs mer från DN:s litteraturbevakning här
Upptäck mer från idag nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.