En dag stod hon bara där, bredvid poolen, en sextonåring med en Colt i hölstret och en häftstift i handen. Ska du skjuta mig, frågade han. Nej, sa hon, jag undrar om du kan signera min bok.
Det är liksom för bra för att vara sant, och samtidigt hade det inte fungerat om det inte var sant, det är liksom för bra för att vara fiktion. Det är inte trovärdigt, men det har hänt.
Åtminstone om man ska tro Augusta Britt, som är sextonåringen i berättelsen. “Han” är ingen mindre än den store amerikanske författaren Cormac McCarthy.
På ett minst sagt blommigt sätt berättade reportage i Vanity Fair avslöjas att den hemlighetsfulla författaren har haft en dold inspirationskälla under stora delar av sitt liv: Augusta Britt, idag en 64-årig hästägare i Tucson, Arizona.
De träffas när hon är 16 och han 42 – hon en skönhet placerad i ett fosterhem med en våldsam historia och litteratur som tillflyktsort, han som ännu inte fått sitt litterära genombrott. Han tar henne under sina vingar, han skickar brev och pengar och böcker till henne. Ett år senare bestämmer han sig för att rädda henne från hennes existens, och de flyr till Mexiko med bil, enligt historien med FBI hett i hälarna. Det var grejen med att hon inte var myndig ännu, och att deras vänskap har förvandlats till en kärleksaffär, och vid det här laget tycker alla som har läst “Lolita” att likheterna blir alltför uppenbara och de vet hur den här historien slutar.
Men på den punkten är Augusta Britt själv väldigt tydlig: “Cormac erbjöd mig skydd när jag inte hade någonting.” Jag älskade honom mer än något annat. Jag skulle ha varit död om det inte hade varit för honom.” Hon har haft en livstid på sig att tänka på det, och har inte förändrats: hon kände sig aldrig utnyttjad, underlägsen, ansedd.
Åtminstone inte sexuellt. Men hon har invändningar mot hur hon upplever att han använde henne i sitt författarskap, i den utsträckning som hon kom till Musa.
Enligt artikelförfattaren tio av författarens böcker innehåller romankaraktärer baserade på Augusta Britt – från 1979:s “Suttree” och fram till fjolårets dubbelroman “Passageraren” och “Stella Maris”, den sista han skrev. Under hela sitt liv har hon tvingats relatera till sina litterära motsvarigheter: ”Jag blev förvånad över att det inte kändes romantiskt att bli omskriven. Det kändes invasivt. Var det allt jag var för honom, en tågvrak att skriva om?”
Musan är en komplicerad figur. Man skulle kunna hävda att Augusta Britt nästan verkar ha skapats för att tillfredsställa Cormac McCarthys nycker, litterära och på annat sätt. Att hon framstår som något ur en södra gotisk författares dagdröm – vacker men stenhård, traumatiserad men ljusoch är osannolikt korrekt med revolvern.
Men man skulle lika gärna kunna hävda, med hans författarskap i åtanke, att det var det hon som skapade honom. Det är inte bara meningen att han ska ha byggt otaliga romankaraktärer på henne, hon verkar också ha lärt honom om hästar, och vapen och kärlek.
Hennes historia har dissekeras i minsta detalj av Cormac McCarthy-fanatiker som inte kan förmå sig att tro att en kvinna kunde ha haft något inflytande på hjältens arbete. De letar efter faktafel och logiska luckor – och det finns det förstås. Men Augusta Britt fanns med i Cormac McCarthys testamente när han gick bort i år, och de 47 kärleksbreven i hennes ägo verkar onekligen äkta.
Nu kallas Cormac McCarthy för en “pedofil” på internet, det tycker jag är tråkigt, möjligen kan jag sträcka mig till “pojkaktig” (och även “olaglig”). Men det som verkligen intresserar mig mer är att en musa får komma till tals. När Augusta Britt rör sig från objekt till ämne – hur slående litterär hennes berättelse än är – händer något. Berättelsen blir två saker samtidigt: romantisk såväl som “problematisk”. Som en roman, men (kanske) sann.
Läs andra texter av Greta Schüldt
En dag stod hon bara där, bredvid poolen, en sextonåring med en Colt i hölstret och en häftstift i handen. Ska du skjuta mig, frågade han. Nej, sa hon, jag undrar om du kan signera min bok.
Det är liksom för bra för att vara sant, och samtidigt hade det inte fungerat om det inte var sant, det är liksom för bra för att vara fiktion. Det är inte trovärdigt, men det har hänt.
Åtminstone om man ska tro Augusta Britt, som är sextonåringen i berättelsen. “Han” är ingen mindre än den store amerikanske författaren Cormac McCarthy.
På ett minst sagt blommigt sätt berättade reportage i Vanity Fair avslöjas att den hemlighetsfulla författaren har haft en dold inspirationskälla under stora delar av sitt liv: Augusta Britt, idag en 64-årig hästägare i Tucson, Arizona.
De träffas när hon är 16 och han 42 – hon en skönhet placerad i ett fosterhem med en våldsam historia och litteratur som tillflyktsort, han som ännu inte fått sitt litterära genombrott. Han tar henne under sina vingar, han skickar brev och pengar och böcker till henne. Ett år senare bestämmer han sig för att rädda henne från hennes existens, och de flyr till Mexiko med bil, enligt historien med FBI hett i hälarna. Det var grejen med att hon inte var myndig ännu, och att deras vänskap har förvandlats till en kärleksaffär, och vid det här laget tycker alla som har läst “Lolita” att likheterna blir alltför uppenbara och de vet hur den här historien slutar.
Men på den punkten är Augusta Britt själv väldigt tydlig: “Cormac erbjöd mig skydd när jag inte hade någonting.” Jag älskade honom mer än något annat. Jag skulle ha varit död om det inte hade varit för honom.” Hon har haft en livstid på sig att tänka på det, och har inte förändrats: hon kände sig aldrig utnyttjad, underlägsen, ansedd.
Åtminstone inte sexuellt. Men hon har invändningar mot hur hon upplever att han använde henne i sitt författarskap, i den utsträckning som hon kom till Musa.
Enligt artikelförfattaren tio av författarens böcker innehåller romankaraktärer baserade på Augusta Britt – från 1979:s “Suttree” och fram till fjolårets dubbelroman “Passageraren” och “Stella Maris”, den sista han skrev. Under hela sitt liv har hon tvingats relatera till sina litterära motsvarigheter: ”Jag blev förvånad över att det inte kändes romantiskt att bli omskriven. Det kändes invasivt. Var det allt jag var för honom, en tågvrak att skriva om?”
Musan är en komplicerad figur. Man skulle kunna hävda att Augusta Britt nästan verkar ha skapats för att tillfredsställa Cormac McCarthys nycker, litterära och på annat sätt. Att hon framstår som något ur en södra gotisk författares dagdröm – vacker men stenhård, traumatiserad men ljusoch är osannolikt korrekt med revolvern.
Men man skulle lika gärna kunna hävda, med hans författarskap i åtanke, att det var det hon som skapade honom. Det är inte bara meningen att han ska ha byggt otaliga romankaraktärer på henne, hon verkar också ha lärt honom om hästar, och vapen och kärlek.
Hennes historia har dissekeras i minsta detalj av Cormac McCarthy-fanatiker som inte kan förmå sig att tro att en kvinna kunde ha haft något inflytande på hjältens arbete. De letar efter faktafel och logiska luckor – och det finns det förstås. Men Augusta Britt fanns med i Cormac McCarthys testamente när han gick bort i år, och de 47 kärleksbreven i hennes ägo verkar onekligen äkta.
Nu kallas Cormac McCarthy för en “pedofil” på internet, det tycker jag är tråkigt, möjligen kan jag sträcka mig till “pojkaktig” (och även “olaglig”). Men det som verkligen intresserar mig mer är att en musa får komma till tals. När Augusta Britt rör sig från objekt till ämne – hur slående litterär hennes berättelse än är – händer något. Berättelsen blir två saker samtidigt: romantisk såväl som “problematisk”. Som en roman, men (kanske) sann.
Läs andra texter av Greta Schüldt
En dag stod hon bara där, bredvid poolen, en sextonåring med en Colt i hölstret och en häftstift i handen. Ska du skjuta mig, frågade han. Nej, sa hon, jag undrar om du kan signera min bok.
Det är liksom för bra för att vara sant, och samtidigt hade det inte fungerat om det inte var sant, det är liksom för bra för att vara fiktion. Det är inte trovärdigt, men det har hänt.
Åtminstone om man ska tro Augusta Britt, som är sextonåringen i berättelsen. “Han” är ingen mindre än den store amerikanske författaren Cormac McCarthy.
På ett minst sagt blommigt sätt berättade reportage i Vanity Fair avslöjas att den hemlighetsfulla författaren har haft en dold inspirationskälla under stora delar av sitt liv: Augusta Britt, idag en 64-årig hästägare i Tucson, Arizona.
De träffas när hon är 16 och han 42 – hon en skönhet placerad i ett fosterhem med en våldsam historia och litteratur som tillflyktsort, han som ännu inte fått sitt litterära genombrott. Han tar henne under sina vingar, han skickar brev och pengar och böcker till henne. Ett år senare bestämmer han sig för att rädda henne från hennes existens, och de flyr till Mexiko med bil, enligt historien med FBI hett i hälarna. Det var grejen med att hon inte var myndig ännu, och att deras vänskap har förvandlats till en kärleksaffär, och vid det här laget tycker alla som har läst “Lolita” att likheterna blir alltför uppenbara och de vet hur den här historien slutar.
Men på den punkten är Augusta Britt själv väldigt tydlig: “Cormac erbjöd mig skydd när jag inte hade någonting.” Jag älskade honom mer än något annat. Jag skulle ha varit död om det inte hade varit för honom.” Hon har haft en livstid på sig att tänka på det, och har inte förändrats: hon kände sig aldrig utnyttjad, underlägsen, ansedd.
Åtminstone inte sexuellt. Men hon har invändningar mot hur hon upplever att han använde henne i sitt författarskap, i den utsträckning som hon kom till Musa.
Enligt artikelförfattaren tio av författarens böcker innehåller romankaraktärer baserade på Augusta Britt – från 1979:s “Suttree” och fram till fjolårets dubbelroman “Passageraren” och “Stella Maris”, den sista han skrev. Under hela sitt liv har hon tvingats relatera till sina litterära motsvarigheter: ”Jag blev förvånad över att det inte kändes romantiskt att bli omskriven. Det kändes invasivt. Var det allt jag var för honom, en tågvrak att skriva om?”
Musan är en komplicerad figur. Man skulle kunna hävda att Augusta Britt nästan verkar ha skapats för att tillfredsställa Cormac McCarthys nycker, litterära och på annat sätt. Att hon framstår som något ur en södra gotisk författares dagdröm – vacker men stenhård, traumatiserad men ljusoch är osannolikt korrekt med revolvern.
Men man skulle lika gärna kunna hävda, med hans författarskap i åtanke, att det var det hon som skapade honom. Det är inte bara meningen att han ska ha byggt otaliga romankaraktärer på henne, hon verkar också ha lärt honom om hästar, och vapen och kärlek.
Hennes historia har dissekeras i minsta detalj av Cormac McCarthy-fanatiker som inte kan förmå sig att tro att en kvinna kunde ha haft något inflytande på hjältens arbete. De letar efter faktafel och logiska luckor – och det finns det förstås. Men Augusta Britt fanns med i Cormac McCarthys testamente när han gick bort i år, och de 47 kärleksbreven i hennes ägo verkar onekligen äkta.
Nu kallas Cormac McCarthy för en “pedofil” på internet, det tycker jag är tråkigt, möjligen kan jag sträcka mig till “pojkaktig” (och även “olaglig”). Men det som verkligen intresserar mig mer är att en musa får komma till tals. När Augusta Britt rör sig från objekt till ämne – hur slående litterär hennes berättelse än är – händer något. Berättelsen blir två saker samtidigt: romantisk såväl som “problematisk”. Som en roman, men (kanske) sann.
Läs andra texter av Greta Schüldt
En dag stod hon bara där, bredvid poolen, en sextonåring med en Colt i hölstret och en häftstift i handen. Ska du skjuta mig, frågade han. Nej, sa hon, jag undrar om du kan signera min bok.
Det är liksom för bra för att vara sant, och samtidigt hade det inte fungerat om det inte var sant, det är liksom för bra för att vara fiktion. Det är inte trovärdigt, men det har hänt.
Åtminstone om man ska tro Augusta Britt, som är sextonåringen i berättelsen. “Han” är ingen mindre än den store amerikanske författaren Cormac McCarthy.
På ett minst sagt blommigt sätt berättade reportage i Vanity Fair avslöjas att den hemlighetsfulla författaren har haft en dold inspirationskälla under stora delar av sitt liv: Augusta Britt, idag en 64-årig hästägare i Tucson, Arizona.
De träffas när hon är 16 och han 42 – hon en skönhet placerad i ett fosterhem med en våldsam historia och litteratur som tillflyktsort, han som ännu inte fått sitt litterära genombrott. Han tar henne under sina vingar, han skickar brev och pengar och böcker till henne. Ett år senare bestämmer han sig för att rädda henne från hennes existens, och de flyr till Mexiko med bil, enligt historien med FBI hett i hälarna. Det var grejen med att hon inte var myndig ännu, och att deras vänskap har förvandlats till en kärleksaffär, och vid det här laget tycker alla som har läst “Lolita” att likheterna blir alltför uppenbara och de vet hur den här historien slutar.
Men på den punkten är Augusta Britt själv väldigt tydlig: “Cormac erbjöd mig skydd när jag inte hade någonting.” Jag älskade honom mer än något annat. Jag skulle ha varit död om det inte hade varit för honom.” Hon har haft en livstid på sig att tänka på det, och har inte förändrats: hon kände sig aldrig utnyttjad, underlägsen, ansedd.
Åtminstone inte sexuellt. Men hon har invändningar mot hur hon upplever att han använde henne i sitt författarskap, i den utsträckning som hon kom till Musa.
Enligt artikelförfattaren tio av författarens böcker innehåller romankaraktärer baserade på Augusta Britt – från 1979:s “Suttree” och fram till fjolårets dubbelroman “Passageraren” och “Stella Maris”, den sista han skrev. Under hela sitt liv har hon tvingats relatera till sina litterära motsvarigheter: ”Jag blev förvånad över att det inte kändes romantiskt att bli omskriven. Det kändes invasivt. Var det allt jag var för honom, en tågvrak att skriva om?”
Musan är en komplicerad figur. Man skulle kunna hävda att Augusta Britt nästan verkar ha skapats för att tillfredsställa Cormac McCarthys nycker, litterära och på annat sätt. Att hon framstår som något ur en södra gotisk författares dagdröm – vacker men stenhård, traumatiserad men ljusoch är osannolikt korrekt med revolvern.
Men man skulle lika gärna kunna hävda, med hans författarskap i åtanke, att det var det hon som skapade honom. Det är inte bara meningen att han ska ha byggt otaliga romankaraktärer på henne, hon verkar också ha lärt honom om hästar, och vapen och kärlek.
Hennes historia har dissekeras i minsta detalj av Cormac McCarthy-fanatiker som inte kan förmå sig att tro att en kvinna kunde ha haft något inflytande på hjältens arbete. De letar efter faktafel och logiska luckor – och det finns det förstås. Men Augusta Britt fanns med i Cormac McCarthys testamente när han gick bort i år, och de 47 kärleksbreven i hennes ägo verkar onekligen äkta.
Nu kallas Cormac McCarthy för en “pedofil” på internet, det tycker jag är tråkigt, möjligen kan jag sträcka mig till “pojkaktig” (och även “olaglig”). Men det som verkligen intresserar mig mer är att en musa får komma till tals. När Augusta Britt rör sig från objekt till ämne – hur slående litterär hennes berättelse än är – händer något. Berättelsen blir två saker samtidigt: romantisk såväl som “problematisk”. Som en roman, men (kanske) sann.
Läs andra texter av Greta Schüldt
En dag stod hon bara där, bredvid poolen, en sextonåring med en Colt i hölstret och en häftstift i handen. Ska du skjuta mig, frågade han. Nej, sa hon, jag undrar om du kan signera min bok.
Det är liksom för bra för att vara sant, och samtidigt hade det inte fungerat om det inte var sant, det är liksom för bra för att vara fiktion. Det är inte trovärdigt, men det har hänt.
Åtminstone om man ska tro Augusta Britt, som är sextonåringen i berättelsen. “Han” är ingen mindre än den store amerikanske författaren Cormac McCarthy.
På ett minst sagt blommigt sätt berättade reportage i Vanity Fair avslöjas att den hemlighetsfulla författaren har haft en dold inspirationskälla under stora delar av sitt liv: Augusta Britt, idag en 64-årig hästägare i Tucson, Arizona.
De träffas när hon är 16 och han 42 – hon en skönhet placerad i ett fosterhem med en våldsam historia och litteratur som tillflyktsort, han som ännu inte fått sitt litterära genombrott. Han tar henne under sina vingar, han skickar brev och pengar och böcker till henne. Ett år senare bestämmer han sig för att rädda henne från hennes existens, och de flyr till Mexiko med bil, enligt historien med FBI hett i hälarna. Det var grejen med att hon inte var myndig ännu, och att deras vänskap har förvandlats till en kärleksaffär, och vid det här laget tycker alla som har läst “Lolita” att likheterna blir alltför uppenbara och de vet hur den här historien slutar.
Men på den punkten är Augusta Britt själv väldigt tydlig: “Cormac erbjöd mig skydd när jag inte hade någonting.” Jag älskade honom mer än något annat. Jag skulle ha varit död om det inte hade varit för honom.” Hon har haft en livstid på sig att tänka på det, och har inte förändrats: hon kände sig aldrig utnyttjad, underlägsen, ansedd.
Åtminstone inte sexuellt. Men hon har invändningar mot hur hon upplever att han använde henne i sitt författarskap, i den utsträckning som hon kom till Musa.
Enligt artikelförfattaren tio av författarens böcker innehåller romankaraktärer baserade på Augusta Britt – från 1979:s “Suttree” och fram till fjolårets dubbelroman “Passageraren” och “Stella Maris”, den sista han skrev. Under hela sitt liv har hon tvingats relatera till sina litterära motsvarigheter: ”Jag blev förvånad över att det inte kändes romantiskt att bli omskriven. Det kändes invasivt. Var det allt jag var för honom, en tågvrak att skriva om?”
Musan är en komplicerad figur. Man skulle kunna hävda att Augusta Britt nästan verkar ha skapats för att tillfredsställa Cormac McCarthys nycker, litterära och på annat sätt. Att hon framstår som något ur en södra gotisk författares dagdröm – vacker men stenhård, traumatiserad men ljusoch är osannolikt korrekt med revolvern.
Men man skulle lika gärna kunna hävda, med hans författarskap i åtanke, att det var det hon som skapade honom. Det är inte bara meningen att han ska ha byggt otaliga romankaraktärer på henne, hon verkar också ha lärt honom om hästar, och vapen och kärlek.
Hennes historia har dissekeras i minsta detalj av Cormac McCarthy-fanatiker som inte kan förmå sig att tro att en kvinna kunde ha haft något inflytande på hjältens arbete. De letar efter faktafel och logiska luckor – och det finns det förstås. Men Augusta Britt fanns med i Cormac McCarthys testamente när han gick bort i år, och de 47 kärleksbreven i hennes ägo verkar onekligen äkta.
Nu kallas Cormac McCarthy för en “pedofil” på internet, det tycker jag är tråkigt, möjligen kan jag sträcka mig till “pojkaktig” (och även “olaglig”). Men det som verkligen intresserar mig mer är att en musa får komma till tals. När Augusta Britt rör sig från objekt till ämne – hur slående litterär hennes berättelse än är – händer något. Berättelsen blir två saker samtidigt: romantisk såväl som “problematisk”. Som en roman, men (kanske) sann.
Läs andra texter av Greta Schüldt
En dag stod hon bara där, bredvid poolen, en sextonåring med en Colt i hölstret och en häftstift i handen. Ska du skjuta mig, frågade han. Nej, sa hon, jag undrar om du kan signera min bok.
Det är liksom för bra för att vara sant, och samtidigt hade det inte fungerat om det inte var sant, det är liksom för bra för att vara fiktion. Det är inte trovärdigt, men det har hänt.
Åtminstone om man ska tro Augusta Britt, som är sextonåringen i berättelsen. “Han” är ingen mindre än den store amerikanske författaren Cormac McCarthy.
På ett minst sagt blommigt sätt berättade reportage i Vanity Fair avslöjas att den hemlighetsfulla författaren har haft en dold inspirationskälla under stora delar av sitt liv: Augusta Britt, idag en 64-årig hästägare i Tucson, Arizona.
De träffas när hon är 16 och han 42 – hon en skönhet placerad i ett fosterhem med en våldsam historia och litteratur som tillflyktsort, han som ännu inte fått sitt litterära genombrott. Han tar henne under sina vingar, han skickar brev och pengar och böcker till henne. Ett år senare bestämmer han sig för att rädda henne från hennes existens, och de flyr till Mexiko med bil, enligt historien med FBI hett i hälarna. Det var grejen med att hon inte var myndig ännu, och att deras vänskap har förvandlats till en kärleksaffär, och vid det här laget tycker alla som har läst “Lolita” att likheterna blir alltför uppenbara och de vet hur den här historien slutar.
Men på den punkten är Augusta Britt själv väldigt tydlig: “Cormac erbjöd mig skydd när jag inte hade någonting.” Jag älskade honom mer än något annat. Jag skulle ha varit död om det inte hade varit för honom.” Hon har haft en livstid på sig att tänka på det, och har inte förändrats: hon kände sig aldrig utnyttjad, underlägsen, ansedd.
Åtminstone inte sexuellt. Men hon har invändningar mot hur hon upplever att han använde henne i sitt författarskap, i den utsträckning som hon kom till Musa.
Enligt artikelförfattaren tio av författarens böcker innehåller romankaraktärer baserade på Augusta Britt – från 1979:s “Suttree” och fram till fjolårets dubbelroman “Passageraren” och “Stella Maris”, den sista han skrev. Under hela sitt liv har hon tvingats relatera till sina litterära motsvarigheter: ”Jag blev förvånad över att det inte kändes romantiskt att bli omskriven. Det kändes invasivt. Var det allt jag var för honom, en tågvrak att skriva om?”
Musan är en komplicerad figur. Man skulle kunna hävda att Augusta Britt nästan verkar ha skapats för att tillfredsställa Cormac McCarthys nycker, litterära och på annat sätt. Att hon framstår som något ur en södra gotisk författares dagdröm – vacker men stenhård, traumatiserad men ljusoch är osannolikt korrekt med revolvern.
Men man skulle lika gärna kunna hävda, med hans författarskap i åtanke, att det var det hon som skapade honom. Det är inte bara meningen att han ska ha byggt otaliga romankaraktärer på henne, hon verkar också ha lärt honom om hästar, och vapen och kärlek.
Hennes historia har dissekeras i minsta detalj av Cormac McCarthy-fanatiker som inte kan förmå sig att tro att en kvinna kunde ha haft något inflytande på hjältens arbete. De letar efter faktafel och logiska luckor – och det finns det förstås. Men Augusta Britt fanns med i Cormac McCarthys testamente när han gick bort i år, och de 47 kärleksbreven i hennes ägo verkar onekligen äkta.
Nu kallas Cormac McCarthy för en “pedofil” på internet, det tycker jag är tråkigt, möjligen kan jag sträcka mig till “pojkaktig” (och även “olaglig”). Men det som verkligen intresserar mig mer är att en musa får komma till tals. När Augusta Britt rör sig från objekt till ämne – hur slående litterär hennes berättelse än är – händer något. Berättelsen blir två saker samtidigt: romantisk såväl som “problematisk”. Som en roman, men (kanske) sann.
Läs andra texter av Greta Schüldt
En dag stod hon bara där, bredvid poolen, en sextonåring med en Colt i hölstret och en häftstift i handen. Ska du skjuta mig, frågade han. Nej, sa hon, jag undrar om du kan signera min bok.
Det är liksom för bra för att vara sant, och samtidigt hade det inte fungerat om det inte var sant, det är liksom för bra för att vara fiktion. Det är inte trovärdigt, men det har hänt.
Åtminstone om man ska tro Augusta Britt, som är sextonåringen i berättelsen. “Han” är ingen mindre än den store amerikanske författaren Cormac McCarthy.
På ett minst sagt blommigt sätt berättade reportage i Vanity Fair avslöjas att den hemlighetsfulla författaren har haft en dold inspirationskälla under stora delar av sitt liv: Augusta Britt, idag en 64-årig hästägare i Tucson, Arizona.
De träffas när hon är 16 och han 42 – hon en skönhet placerad i ett fosterhem med en våldsam historia och litteratur som tillflyktsort, han som ännu inte fått sitt litterära genombrott. Han tar henne under sina vingar, han skickar brev och pengar och böcker till henne. Ett år senare bestämmer han sig för att rädda henne från hennes existens, och de flyr till Mexiko med bil, enligt historien med FBI hett i hälarna. Det var grejen med att hon inte var myndig ännu, och att deras vänskap har förvandlats till en kärleksaffär, och vid det här laget tycker alla som har läst “Lolita” att likheterna blir alltför uppenbara och de vet hur den här historien slutar.
Men på den punkten är Augusta Britt själv väldigt tydlig: “Cormac erbjöd mig skydd när jag inte hade någonting.” Jag älskade honom mer än något annat. Jag skulle ha varit död om det inte hade varit för honom.” Hon har haft en livstid på sig att tänka på det, och har inte förändrats: hon kände sig aldrig utnyttjad, underlägsen, ansedd.
Åtminstone inte sexuellt. Men hon har invändningar mot hur hon upplever att han använde henne i sitt författarskap, i den utsträckning som hon kom till Musa.
Enligt artikelförfattaren tio av författarens böcker innehåller romankaraktärer baserade på Augusta Britt – från 1979:s “Suttree” och fram till fjolårets dubbelroman “Passageraren” och “Stella Maris”, den sista han skrev. Under hela sitt liv har hon tvingats relatera till sina litterära motsvarigheter: ”Jag blev förvånad över att det inte kändes romantiskt att bli omskriven. Det kändes invasivt. Var det allt jag var för honom, en tågvrak att skriva om?”
Musan är en komplicerad figur. Man skulle kunna hävda att Augusta Britt nästan verkar ha skapats för att tillfredsställa Cormac McCarthys nycker, litterära och på annat sätt. Att hon framstår som något ur en södra gotisk författares dagdröm – vacker men stenhård, traumatiserad men ljusoch är osannolikt korrekt med revolvern.
Men man skulle lika gärna kunna hävda, med hans författarskap i åtanke, att det var det hon som skapade honom. Det är inte bara meningen att han ska ha byggt otaliga romankaraktärer på henne, hon verkar också ha lärt honom om hästar, och vapen och kärlek.
Hennes historia har dissekeras i minsta detalj av Cormac McCarthy-fanatiker som inte kan förmå sig att tro att en kvinna kunde ha haft något inflytande på hjältens arbete. De letar efter faktafel och logiska luckor – och det finns det förstås. Men Augusta Britt fanns med i Cormac McCarthys testamente när han gick bort i år, och de 47 kärleksbreven i hennes ägo verkar onekligen äkta.
Nu kallas Cormac McCarthy för en “pedofil” på internet, det tycker jag är tråkigt, möjligen kan jag sträcka mig till “pojkaktig” (och även “olaglig”). Men det som verkligen intresserar mig mer är att en musa får komma till tals. När Augusta Britt rör sig från objekt till ämne – hur slående litterär hennes berättelse än är – händer något. Berättelsen blir två saker samtidigt: romantisk såväl som “problematisk”. Som en roman, men (kanske) sann.
Läs andra texter av Greta Schüldt
En dag stod hon bara där, bredvid poolen, en sextonåring med en Colt i hölstret och en häftstift i handen. Ska du skjuta mig, frågade han. Nej, sa hon, jag undrar om du kan signera min bok.
Det är liksom för bra för att vara sant, och samtidigt hade det inte fungerat om det inte var sant, det är liksom för bra för att vara fiktion. Det är inte trovärdigt, men det har hänt.
Åtminstone om man ska tro Augusta Britt, som är sextonåringen i berättelsen. “Han” är ingen mindre än den store amerikanske författaren Cormac McCarthy.
På ett minst sagt blommigt sätt berättade reportage i Vanity Fair avslöjas att den hemlighetsfulla författaren har haft en dold inspirationskälla under stora delar av sitt liv: Augusta Britt, idag en 64-årig hästägare i Tucson, Arizona.
De träffas när hon är 16 och han 42 – hon en skönhet placerad i ett fosterhem med en våldsam historia och litteratur som tillflyktsort, han som ännu inte fått sitt litterära genombrott. Han tar henne under sina vingar, han skickar brev och pengar och böcker till henne. Ett år senare bestämmer han sig för att rädda henne från hennes existens, och de flyr till Mexiko med bil, enligt historien med FBI hett i hälarna. Det var grejen med att hon inte var myndig ännu, och att deras vänskap har förvandlats till en kärleksaffär, och vid det här laget tycker alla som har läst “Lolita” att likheterna blir alltför uppenbara och de vet hur den här historien slutar.
Men på den punkten är Augusta Britt själv väldigt tydlig: “Cormac erbjöd mig skydd när jag inte hade någonting.” Jag älskade honom mer än något annat. Jag skulle ha varit död om det inte hade varit för honom.” Hon har haft en livstid på sig att tänka på det, och har inte förändrats: hon kände sig aldrig utnyttjad, underlägsen, ansedd.
Åtminstone inte sexuellt. Men hon har invändningar mot hur hon upplever att han använde henne i sitt författarskap, i den utsträckning som hon kom till Musa.
Enligt artikelförfattaren tio av författarens böcker innehåller romankaraktärer baserade på Augusta Britt – från 1979:s “Suttree” och fram till fjolårets dubbelroman “Passageraren” och “Stella Maris”, den sista han skrev. Under hela sitt liv har hon tvingats relatera till sina litterära motsvarigheter: ”Jag blev förvånad över att det inte kändes romantiskt att bli omskriven. Det kändes invasivt. Var det allt jag var för honom, en tågvrak att skriva om?”
Musan är en komplicerad figur. Man skulle kunna hävda att Augusta Britt nästan verkar ha skapats för att tillfredsställa Cormac McCarthys nycker, litterära och på annat sätt. Att hon framstår som något ur en södra gotisk författares dagdröm – vacker men stenhård, traumatiserad men ljusoch är osannolikt korrekt med revolvern.
Men man skulle lika gärna kunna hävda, med hans författarskap i åtanke, att det var det hon som skapade honom. Det är inte bara meningen att han ska ha byggt otaliga romankaraktärer på henne, hon verkar också ha lärt honom om hästar, och vapen och kärlek.
Hennes historia har dissekeras i minsta detalj av Cormac McCarthy-fanatiker som inte kan förmå sig att tro att en kvinna kunde ha haft något inflytande på hjältens arbete. De letar efter faktafel och logiska luckor – och det finns det förstås. Men Augusta Britt fanns med i Cormac McCarthys testamente när han gick bort i år, och de 47 kärleksbreven i hennes ägo verkar onekligen äkta.
Nu kallas Cormac McCarthy för en “pedofil” på internet, det tycker jag är tråkigt, möjligen kan jag sträcka mig till “pojkaktig” (och även “olaglig”). Men det som verkligen intresserar mig mer är att en musa får komma till tals. När Augusta Britt rör sig från objekt till ämne – hur slående litterär hennes berättelse än är – händer något. Berättelsen blir två saker samtidigt: romantisk såväl som “problematisk”. Som en roman, men (kanske) sann.
Läs andra texter av Greta Schüldt
