<
div data-link-category=”article”>
Utsikterna för evigt liv har aldrig varit ljusare. Åtminstone om man ska tro så kallade transhumanister och futurister som inbillar sig att medicinsk eller digital hacking kan hjälpa människor att övertrumfa dödsögonblicket.
På Moment teater i Stockholm spelas “Dödshatare” i höst, pjäsen handlar om en grupp människor med millenniedrömmar. De träffas för att diskutera de senaste rönen om livsförlängning – men också för att bara umgås eftersom forskning tyder på att starka sociala band ökar våra chanser att överleva.
<strong>Evigheten har alltid gjort det</strong> varit en tuff utmaning för den mest flyktiga konstformen – teater och dans äger rum i nuet, för att aldrig återvända. Det betyder inte att scenkonsten skulle vara utan historia. Tvärtom kan man vända på resonemanget och konstatera att det aldrig verkar komma över det förflutna.
I höst dansar till exempel slavpojken som blev hovtjänare, och fick namnet Gustav Badin, med Kungliga Baletten i "Gustavia". Uppsättningen blir därmed en dubbelexponering av den institution som hans namne och bonusbror Gustav III grundade 1773.
<strong>I "Folkets fiende"</strong> på Uppsala stadsteater hamnar Henrik Ibsens whistleblower-drama mitt i nuet, när en larmrapport hotar stadens nya spa-anläggning. Vidare gör Västerbottensteatern en föreställning baserad på Mats Jonssons seriealbum om hans nyupptäckta samiska arv och det ska bli spännande att se hur Mina Salehpour omtolkar den stora depressionsromanen "Vredens druvor" på Dramaten.
Höstens repertoar innehåller med andra ord många möjligheter att fördjupa sig i nutid och dåtid. Ja, då är det såklart ett utmärkt sätt att umgås. Bjud in en vän till "Dödhatarna", som utlovar "satirisk existentialism" ackompanjerat av "bitterljuva sånger om döden". Kanske lever du längre på kuppen.
<strong>"Vinterkriget. En skidbalett på rullskidor" av Bravo Toga</strong>
<em>Turteatern i Stockholm, premiär 1 september</em>
Det bästa sättet att dra igång scenhösten, och bearbeta det finska vinterkriget 1930-40, måste vara att gå till ett kamouflerat tält och med hjälp av kikare och hörlurar följa en balett på rullskidor. Föreställningen, som nyligen hade smygpremiär på en scenkonstfestival vid Torne älv, kommer nu till Turteatern i Kärrtorp. Men mer korrekt sagt till Nackareservatet i närheten, där det utlovas "helande mellan generationerna" som ett sätt att "hantera vår moderna tid".
<strong>"King Lear" av William Shakespeare</strong>
<em>Dramat i Stockholm, premiär den 7 september</em>
En gammal kung vill dela riket mellan sina döttrar – och en sjuk teaterman låter sin dotter ta över regissörsposten för "Kung Lear". Shakespeares tragedi blir metateater om arv och miljö på Dramaten i en uppsättning om eviga generationskonflikter. Med tanke på den tyske regissören Falk Richters tidigare framgångsrika insatser på den nationella scenen ("Safe", "I am Europe") är det lätt att ha orimligt höga förväntningar. Peter Andersson garanterar i alla fall Göteborg gravitas till titelrollen.
<strong>"Gatsby" av F Scott Fitzgerald</strong>
<em>Göteborgs stadsteater, premiär 14 september</em>
I samband med biljettsläppet för Dario Fos "Vi betalar inte! Vi betalar inte!" Göteborgs Stadsteater lanserade en tematiskt anpassad prissättning: betala så mycket du vill. Tack och lov har det inte förekommit motsvarande prischocker inför premiären av "Gatsby", som handlar om en nouveau riche med spenderbyxorna på första svenska iscensättningen av F Scott Fitzgeralds hjärtskärande roman från 1920-talets New York, spännande regisserad av den hyllade ungraren János Szász.
<strong>"Livets efterrätt" av Peter Apelgren</strong>
<em>Lorensbergsteatern och turné, premiär 26 september</em>
Inte nog med framtidslöftet, Marcus Berggren lämnade ståuppscenen i år och nu ger sig även Peter Apelgren ut på en avskedsturné. Till råga på allt såldes nyligen Lorensbergsteatern, efter 37 år under ledning av Galenskaparna och After Shave, till Stockholms nöjesdynastin von der Lancken. Kommer göteborgshumorn att överleva? Med tanke på att Apelgren för några år sedan gjorde föreställningen "Döden - andra sidan, är du redo?" det blir åtminstone skratt under galgen.
<strong>"Händelsehorisont" av Eva Rexed</strong>
<em>Ö2 Scenkonst i Stockholm, premiär 30 september</em>
Det är dramatik på gränsen till att upplösa verkligheten i Eva Rexeds nyskrivna pjäs, som inte verkar ha lika mycket action som en referenslista: Sophie Calles konstprojekt "Exquisite pain", William Basinskis musikalbum "Disintegration loops" och MC Eschers bilder av omöjliga trappor. Galen? Förmodligen, men kanske erbjuder Rexeds djupdykning i eran efter sanningen en portal till något annat. Och scenkonstgruppen Lumor är inte sällan helt briljanta. Med Karin Foladi och Mattias Lech.
<strong>"Fanny och Alexander" av Ingmar Bergman</strong>
<em>Teater Galeasen i Stockholm, premiär 1 oktober</em>
I år gjorde Christina Schollin en sensationell scencomeback i Meidal/Ohlins uppsättning av "Macbeth" på Dramaten. I regiduons nytolkning av klassikern på Galeasen är inramningen förvisso mindre majestätisk, men Schollin spelar återigen en hårt arbetande matriark. Och även om bosättningarna i Uppsala inte är lika blodtörstiga som i Storbritannien, är spökhistorien om teaterfamiljen Ekdahl också ganska grym. Med denna välinredda ensemble lönar det sig ändå för en festlig stund.
<strong>"När vi var samer" av Mats Jonsson</strong>
<em>Västerbottensteatern i Skellefteå, premiär 12 oktober</em>
Joakim Pirinen, Martin Kellerman och Liv Strömquist har redan tagit steget från serieserien till scenen. Nu har teaterturnén kommit till Mats Jonssons släktforskning "När vi var samer". Eller "Guh lejmeh sámieh" som föreställningen heter på umesamiska – i Skellefteå får den två scenspråk. Så knyts också ihop berättelsen om en farfar som tvingats ge upp familjens levnadssätt och ett barnbarn som hittade sitt sigillintyg först i vuxen ålder. Dramatisering av Tora von Platen.
<strong>"Gustavia" av Amir Chamdin</strong>
<em>Kungliga Operan i Stockholm, premiär 18 oktober</em>
Svenska kolonial- och balettdrömmar var barn från samma tid. Därför sluts många cirklar när berättelsen om Gustav Badin blir en historisk dansföreställning. Slavpojken som kom från Karibien till slottet 1760 fick trots allt sitt svenska förnamn efter prinsen som kort därefter skulle bilda Kungliga Baletten. Det nedlåtande efternamnet betyder gycklare, men förmodligen får han sin upprättelse när koreografen Pär Isberg möter den franske stjärndansaren Guillaume Diop i "Gustavia".
<strong>"Aniara" av Harry Martinsson</strong>
<em>Skåne dansteater, premiär 18 oktober</em>
I rymden kan ingen höra dig skrika – men kanske se dig dansa? Moomsteatern, som gör scenkonst med skådespelare med intellektuella funktionsvariationer, slog sig senast ihop med artistduon Lilith i performancestycket "Bedårande shifttningning". Nu samarbetar denna Malmö-institution för första gången med Skåne dansteater i en symfonisk tolkning av Harry Martinssons diktepos. Regi är Carl Knif, som senast gjort dansteater av Kafkas "Processen" på Kulturhuset Stadsteatern.
<strong>"Jag offrar mig" av Ada Berger, Anna Vnuk och Stina Wirsén</strong>
<em>Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, premiär 1 november</em>
"Du är formbar, tålig och vansinnigt lojal." Kontaktannonsen som utgör programtexten till "Jag offrar mig" kittlar på alla fel sätt, men förmodligen har medberoendet aldrig varit så roligt som i denna Ada Berger-regisserade föreställning. Förra året slog Berger ihop med Klungan i den gaskramande roliga "Monstrets tid", och den här gången samarbetar hon med koreografen (bland andra) Anna Vnuk och illustratören Stina Wirsén. Belöningssystemet tackar och tar emot i förväg.
<strong>Läs också:</strong>
Tio deckare att se fram emot i höst
Tio böcker att se fram emot i höst
Tio biopremiärer att se fram emot i höst