“Nu är banan ritad. Kliv upp ovanför E14, håll högersväng.”

Eller om det är en vänstersväng. Oavsett så låter ungefär så en av Västjämtlands bästa årsnyheter. Det brukar komma i december, om kung Bore varit generös. Då har en av de få kvarvarande entusiasterna varit ute med sin skoter och påhängd spårsläde och åkt skidor uppför byslingan. Att åka den underbart vackra banan som går genom tät skog och ibland med utsikt över berg och sjö är inget för svaga hjärtan, speciellt inte när skenet från pannlampan bleknar i en nedförsbacke.

Slingan är något så ovanligt som dragningen av en idealkraft. Det finns faktiskt en annan ideell, som vanligtvis går spår längs floden. Men de är generellt av avtagande slag, både idealisterna och spåren som de som vill kan använda, de som inte kan betala.

Friluftsliv har genomgått omfattande förändringar de senaste 20 åren. Från att byggandet av friluftsområden, stigar, vindskydd, fjällstugor och linbanor (!) har legat i statens intresse, då en satsning på folkhälsa, har privata och kommersiella intressen alltmer tagit över ruljangsen.

Att röra sig i naturen är inte längre för alla, urbaniseringen har sett till att bl.a. Allt fler människor har flera generationer och många mil mellan sig och en relation till naturen. Detta har lett till uppkomsten av en mängd banor – som någon tjänar pengar på – i att packa rygg, vandra, åka skidor eller springa, precis som om de allra, allra flesta inte redan kan packa, gå och traska fram både på skidor och ben? Som en gåva från ovan, eller om det är mammon, får vi också lära oss att vi behöver speciella kläder som andas, för att kunna röra på oss. Och speciella kläder som håller dig varm. Som om mormor Ingas stickade yllekofta inte skulle fungera längre. Eller hennes tätt vävda anorak.

Och nu på senare år har även den sista kvarvarande bastionen av folkhälsotankar, längdskidåkning, kommersialiserats. Både i kostnad och spandex.

Jag hör hur gammal jag låter. Det är jag faktiskt inte, tyvärr gillar jag prylar, jag är en av dem som satsar lite för mycket för att kunna ta sig upp och ner för berg. Men det jag är ute efter är att i vår strävan att göra friluftsliv tillgängligt utesluter vi automatiskt en stor grupp som aldrig kommer att ha råd. Det heter så, att ställa till förfogande, trots att det är någon form av tillgängligt tvättande friluftsliv håller på med, när hela samhällsklasser står utanför.

För alla kan inte betala 1500 kr för ett säsongskort? 1 500 kr kan låta som en liten summa, men för en familj som spenderar varenda krona är det inte ens en fråga om prioriteringar och absolut inte om det handlar om 1 500 kr per person. Och läs mig rätt, den som investerar i en dyr pistmaskin och tillbringar timmar i fjällen och i skogen vill naturligtvis ha tillbaka sin investering, det både förstår och respekterar jag.

Enligt den allmänna rätten, alla ska ha tillgång till naturen. Men common law kräver också att du kan din verksamhet, vilket färre och färre faktiskt gör. Ett spår ritat för möjligheten att testa gratis, i sina jeans om det är vad du har till hands, öppnar upp en ny kategori av medmänniskor som kanske vill göra en hälsoresa, som är på väg från något värre, till något bättre. De når inte spår där dagsbiljetter och parkeringsavgifter tas ut. De stannar hemma.

Men vad Naturvårdsverket också konstaterar är att flera av banavgifterna som tas ut i dag faktiskt är frivilliga. Den har rätt att ta ut en avgift som även avsåg en anläggning som innebar en större investering såsom lampor eller en konstsnöanläggning. Först då upphör den allmänna rätten.

LÄS ÄVEN: Friluftsstudien är ett dokument för hållbar framtidspolitik

Så kanske att pappa Ragge, i sina bomullstrosor, trots allt utan att betala och utan dåligt samvete hade kunnat busa några kilometer längs mer preparerade spår i området än han trodde. Det är bara det att handeln vill att vi ska tro det.

Så se fram emot en mer anarkisk folkhälsorörelse i jeans i vinter.

Och kram till alla som gör avtryck. Du får evig tacksamhet och en idealistisk guldstjärna.