Hur väljer författare egentligen sina boktitlar?

42ece9b4 f7f7 469d a7c2 baeeddece6eb


Ibland läser jag en bok utan att lägga märke till titeln, så jag måste vända boken för att se vad den heter. Samtidigt finns det böcker jag har läst men inte minns något av förutom titeln. Och det finns säkert en hyllmeter med böcker vars titlar resonerar hos mig trots att jag inte har läst dem. Så det är uppenbart att vissa titlar ger resonans, men varför? Det är nästan lika outgrundligt som många av de mest framgångsrika titlarna.
Titeln ska förvirra läsarens tankar, inte räta ut dem, ska författaren Umberto Eco ha sagt. Kanske representerar boktitlarna det sista mysteriet i en bransch där det är allt mer möjligt att kvantifiera med hjälp av AI och andra teknologier. För i samtal med författare är det slående hur intuitiv namngivningsprocessen kring en bok ofta är. Och hur den processen i bästa fall leder till en titel som är specifik men också associativ och gåtfull.

I Genberg.

Foto: Lisa Mattisson

Ia Genbergs bok “Detaljerna” hade arbetstiteln “En feber och fyra porträtt”. En usel titel, säger hon själv. Istället tänkte hon först att boken skulle kunna heta “Atlas”, för att hon gillar det ordet och för att en av karaktärerna bor i Atlasområdet i Stockholm. Men så började hon spekulera om andra titlar tillsammans med en kompis. Sedan kom ordet detaljer upp.
– Ordet är mystifierande: Vilka detaljer? Och jag älskar hur det ser ut i skrift och hur det låter, det där lj-ljudet. Det är bra. Men “Detaljer” är en pjäs och en film. Då sa min förläggare: kanske bestämd form istället? Detaljerna! Så vi körde den.
Boken fick Augustpriset. Finns det ett samband, leder starka titlar till framgång? Jag letar efter forskning som kan visa vilken typ av boktitlar som ger bäst effekt, men sådan forskning finns inte.
– Det är svårt att mäta, hur skulle det gå till? säger litteraturvetaren Karl Berglund.

Det finns dock forskning om titelns funktioner. Fram till en bit in på 1800-talet var boktitlarna ofta väldigt långa och syftade mest till att beskriva bokens innehåll. Daniel Defoes “Robinson Crusoe” hette till exempel i en svensk översättning från 1826: “Robinson Crusoes mest märkliga liv, resor och äventyr; / hwaruti nämner ibland hur han levde i 28 år helt ensam på en ö i Atlanten. / Beskriven av honom själv.” En snubblande lång titel, men ändå med ungefär hälften så många bokstäver som det engelska originalet.
När litteraturen sedan alltmer blev en marknadsvara kom en annan funktion att dominera: att locka köpare. De senaste hundra åren har svenska titlar varit ganska lika, säger Karl Berglund, som särskilt studerat deckartitlar, men också funderat mycket på namn på andra böcker.
En stark norm är att boktitlar ska bestå av få ord, helst ett men högst tre. Ofta substantiv i obestämd eller bestämd form, ibland kompletterade med ett adjektiv. Som med fem av sex av fjolårets augustinomineringar i skönhetskategorin: “Spindelbjörken”, “Systrar”, “Sanens viskningar”, “Moral” och “Jävla män”. Och facklitteraturtitlarna är lika följsamma med normen: “Sundsvall Oligarch”, “Viking Times”, “Älskade bror” och “Landet utanför”. Plus “Zorn”, visserligen ett egennamn men samtidigt den kortaste titeln av 2023 års augustnominering.

Karl Berglund.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Varför är korta så populära titlar? En förklaring kan vara att bokomslag nu är ett slags logotyper. Böcker marknadsförs med omslagsbilder i frimärksstorlek i appar och på bokhandelswebbplatser – bara en kort titel kan då vara tillräckligt stor för att vara läsbar.
Karl Berglund ser också en annan förklaring: att substantiv kan utökas och sättas ihop på nyskapande sätt, så att det välbekanta blir osäkert och därmed lockande. Flera av augustititlarna är konstruerade så här.
Det finns förstås titlar som bryter mot treordsmaximidealet. Ett häpnadsväckande normbrott kom i våras: “Det är lite pinsamt att vi från svensk sida verkar ligga längst bak här”. En titel så prekär att förmodligen bara författaren Thord Eriksson och i bästa fall förlaget kan ha den i åtanke.
– Det är en underbar titel, säger Karl Berglund och fortsätter:
– Alla författare och förlag är medvetna om att korta titlar gäller. Sen finns det såklart de som tycker att det går jag inte med på, jag bryter kontraktet.
Boken med den långa titeln är en fackbok med undertiteln “Sverige efter Afghanistans fall”. Och de flesta fackböcker har den typen av informativ undertext, men samtidigt är Karl Berglunds intryck att även fackböcker numera ofta har titlar som är mer associativa. Möjligen för att hävda sig i ljudformat.

Att titeln är satt sent är vanligt. Det kan bli hektiskt: det finns ett manus och ett släppdatum som närmar sig snabbt, men vad ska boken heta? Ofta är det då författaren tar fram sina listor över möjliga titlar och låter vänner brainstorma. Till slut hittar man ett ord eller en fras som i bästa fall får manuset att lysa upp i nya färger – men som i värsta fall är en kraschlandning. Författaren Åsa Nilsonne har upplevt det.
– Boken var på väg att ges ut och jag hade ingen titel. Panik! En kollega föreslog “Bakom ljuset” och då tänkte jag “okej, det funkar”.
Men det gjorde den inte, titeln hade ingen press i sig, den gav för vaga associationer. “Bakom ljuset”… Är det någon som gömmer sig bakom ett ljus? Självklart inte. Men någon leds bakom ljuset? Om det bara vore så. Istället handlar “Bakom ljuset” om att gömma ett mörker bakom en ljus fasad.
– Jag är dålig på titlar, säger Åsa Nilsonne. Det är irriterande att kunna skriva en bra bok på 300 sidor men inte kunna komma på en titel på tre ord. Även icke-författare kan ha den talangen och presentera fem fantastiska titlar över en middag. Som författare måste du vara ödmjuk inför det.

Åsa Nilsonne.

Foto: Sofia Runarsdotter

Enligt forskningen har titeln har också funktionen att ge boken en egen identitet så att den kan särskiljas från andra. Och det är där korta titlar kan bli riskabla – det är lätt för dem att glida in i det alltför generiska och universella. Till exempel har nätbokhandlarna minst fyra böcker som bär namnet “Under tiden”. Jag råkar vara medveten om det eftersom jag skrev en av dem.
Det är nog bara de en storlek passar alla-titlar som du inte kommer ihåg ens när du läser boken.
– När jag kommer på en titel brukar jag googla den innan jag bestämmer mig, säger Ia Genberg med ett diplomatpass till mig och “I mellantiden”.

Det tror forskarna en boktitel måste också till viss del beskriva bokens innehåll. “Detaljerna” gör det, det är som Ia Genberg säger “jävligt mycket detaljer genom hela boken”.
Annat är det med hennes novellsamling “Klen tröst”. Den titeln hittade hon av intuition, i just den situationen när boken nästan var färdig och förlaget bad om en titel. På radion hörde hon någon använda uttrycket “liten tröst” och då slog det henne: så ska boken heta. De två orden kan skrivas in i en av novellerna och namnge boken.
– Den titeln är också lite mystisk, det är jag nöjd med.
Även om Ia Genberg bekräftar sin intuition när det kommer till boknamn, är hon glad över att inte alla titlar som kommer till henne skrivs ut.
– Jag hade länge en titel som jag tänkte skriva en bok för: “Sent på kvällen i alla verb”. Så fruktansvärt pretentiöst! Som ett John Ashbery-citat. Så det är inte alls givet att författare kommer på de bästa titlarna, vi är helt obeslutsamma. Därför är det bra att det finns förlag.


Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.

Lämna ett svar

Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa

Rulla till toppen