Min generation verkar bara vilja skaffa barn, inte få dem. Förra året sjönk födelsetalen i Sverige under 1,5 barn per kvinna. Men är det verkligen ett så stort problem?
I alla utvecklade ekonomier är samma trend synlig: människor får inte lika många barn som tidigare generationer gjorde. I Östasien i allmänhet, men Sydkorea i synnerhet, är situationen värst. Där har varje kvinna 0,7 barn. Det innebär att befolkningen mer än halveras. Två per kvinna krävs för att hålla jämna steg med generationen innan.
Den tanken blir snabbt undergång. Vad kommer att hända med husen? Tågspåren? Vägarna? Städerna? Företagen? Alla ekonomiska värden byggs upp!
I Sverige har födelsetalen legat under två, och därmed minskat, sedan 1970. Invandringen fram till 2015 har kompenserat och fått befolkningen att öka ändå. Nu verkar det bli ett slut på både invandring och förlossningar.
Konsekvenserna oroar både forskare och politiker, som försöker förstå varför allt fler väljer bort sina egna barn. Om man jämför mätningar mellan 2010 och 2021 har andelen fertila sammanboende kvinnor som valt att inte skaffa barn fördubblats från 10 till nästan 20 procent, utan någon egentlig förklaring.
Dagens Nyheter intervjuade (230411) paret Brander Lund Hultgren, som berättade att de valt bort barn av ekonomiska skäl. Egentligen libertarianska skäl, om man läser mellan raderna. De vill helt enkelt inte prioritera att uppfostra en ny människa. De såg det så, som en uppgift de var ointresserade av.
Så oansvarigt, tycker en ekonom. Eller precis tvärtom, tycker en terapeut.
Det ligger nära till hands att peka på bristande trygghet och välfärd som förklaring till de sjunkande födelsetalen. Tyvärr verkar det inte stämma. När paret Myrdal gav ut “Kris i bebönningsfrån” 1934 bidrog det till att öka acceptansen för utbyggnaden av barnomsorgen. Sedan sågs ett ökat födelsetal under mellankrigsåren. Crux? Födelsetalen började stiga innan åtgärderna var på plats.
Man kan invända att folk kan ha förutspått hur föräldraskapet skulle vara. Att hela den kollektivt proletariserade arbetarklassen skummade Alva Myrdals skrifter och följaktligen slängt deras kondomer och började odla i väntan på barnomsorg. Kanske. Kanske inte. Men så här såg det också ut bakåt i tiden när man studerade födelsetalen, som faktiskt har mätts sedan 1749.
Mönstret är detsamma: först siffror som oroar, sedan hypoteser som inte är bevisade, och slutligen mått som inte kan kopplas till utfallet.
Kanske vore det lämpligt att någon påpekade det uppenbara. Sexlusten kan nu kortslutas. Vi kan skapa barn utan att ha dem. Då blir det ett aktivt beslut. Det saknas på många olika och komplicerade grunder.
Det är okej, för vi behöver inte vara fler. Det finns inget egenvärde i en ökande befolkning. Människor är inte avelsdjur. Vi är inte beståndsdelar av en nation. Vi har inget ansvar för framtida arbetsutbud eller framtida kommunal bemanning. Vi utgör inte en stor gemensam nationell kropp av kött som tänker, reagerar och känner likadant.
Just nu befinner vi oss i en era, en teknologi och ett sätt att leva, som starkt uppmuntrar själidag nyheterörverkligande, konsumtion och upplevelser. Relativt många människor i västvärlden har möjlighet att leva händelserika liv, med begränsat utrymme för familjebildning. Ingen som har barn idag förnekar att de offrat något. Alla verkar inte vilja det. Kan det då inte vara så ett tag?
Jag är säker på att vi kommer att klara det. Det har vi gjort tidigare.
Benjamin Ivansson
