Regeringen vill förlänga grundskolan till tio år. Det ska ske genom att det redan obligatoriska förskoleåret omvandlas till ett första grundskoleår. Syftet är att stärka fokus på färdigheter i att räkna, skriva och läsa redan vid sex års ålder.

Att förlänga grundskolan kan låta som en kraftfull reform. Men enligt uppgifter till SR Ekot blir det ett bidrag på endast 194 miljoner kronor, som ska delas på alla Sveriges 290 kommuner – varav de flesta redan tvingas skära i skolbudgeten på grund av de dåliga tiderna. Regeringens idé kan därför rakt på sak beskrivas som att man bygger ut grundskolan med tio procent samtidigt som man minskar de ekonomiska ramarna.

Underfinansiering är dock inte den enda anledningen till att förslaget får ett ganska ljumt mottagande bland skoldebattörer. Marcus Larsson på tankesmedjan Balans skriver på X att han tycker att reformen “löser noll problem”. Svenska läraren och skoldebattören Filippa Mannerheim skriver på samma plattform att reformen bara verkar handla om att byta namn utan substans. Hamid Zafar, kändisrektorn från Göteborg, skriver på X att reformen är onödig. Förskoleklassen är redan integrerad i läroplanen. Det är också en bra språngbräda mellan skolformerna. Politikerna borde fokusera på själva innehållet i grundskolan istället, säger Zafar.

Och man kan nog ställa sig frågan om bara ett år till i grundskolan verkligen är vad svenska skolor behöver. När OECD granskade svenska skolor för att hitta svar på de fallande resultaten var det bristen på disciplin och ordning i klassrummen som påtalades. Knappast någon har påstått att svenska barn skulle spendera för lite tid i skolan.

Det kan också noteras att när svenska skolor var som bäst i konkurrens med andra länder var grundskolan nio år lång, och det fanns fortfarande inget obligatoriskt förskoleår.

Så vad försöker regeringen göra? Jo, politiker försöker påverka där de kan, när de har begränsade möjligheter att påverka där det gör skillnad. De kan inte detaljstyra undervisningen, ändra attityder hos elever och föräldrar eller snabbt förbättra integrationen. Däremot kan de ändra lagar och organisationsformer och att besluta om ett extra läsår framstår som en kraftfull åtgärd – även om det i praktiken kanske bara är en symbolisk gest.

En alternativ, mer målinriktad åtgärd vore att införa nationella prov i exempelvis tredje och sjätte klass, där elever som inte når målen får hoppa över ett läsår. Det skulle innebära att elever som behöver stöd skulle få stöd tidigare, och att undervisningen i de högre årskurserna skulle bromsas upp i mindre utsträckning av att många elever kommer med otillräckliga kunskaper. En sådan modell skulle innebära att många, kanske var femte, elev gick ett extra läsår. Det är dock egentligen inget märkvärdigt. Det är en del av utvecklingen att barn utvecklas olika snabbt i olika åldrar. Att de som behöver gå över ett betyg oftare fick göra det, vore en mer träffsäker reform än att förlänga grundskolan för alla.

Mathias Bred/SNB