Att gå en promenad genom Arvika tillsammans med pappa, Anders på Manghagen, var speciellt. Han kände hur många han ville och chattarna blev legio. Det tog ganska lång tid att flytta några kvarter men det gjorde inte så mycket. Det var intressant att lyssna och en del av det som sades finns kvar i mitt minne. Gamla minnen diskuterades och jag trivdes. Det blev många skratt.
Det fanns flera pubar i stan och av olika anledningar var pappa bekant med alla som drev dem. Det var spännande att lyssna på samtalen inne på Sandströms, Eliassons eller Lindborgs. Pappa klädde sig inte så ofta, men inte sällan heller. Ibland var det jag som ville ha något nytt, till exempel examenskläder. Då blev det gärna en pratstund och det hände att autografblocket kom fram.
Inte sällan hamnade vi på Sveders där det fanns bandyspelare, backhoppare och … ett akvarium. Jag blev tilltalad som om jag vore vuxen och det uppskattade jag. Jag minns aldrig Helmer Sveder från något företagsbesök, men å andra sidan hände det ibland att han satt i bastun på Badhuset när vi som gick i skolan i Arvika hade vår gymnastik där. Kanske var det en ren slump att det blev så.
Han ingav stor respekt och undrade inte minst vad våra framtidsplaner var.
Flera år senare insåg jag att Helmer Sveder gjorde modiga och betydelsefulla insatser under andra världskriget. Han berättade såklart ingenting om detta men tänk om vi hade haft en aning… Tänk om vi kunde ha frågat honom. Skulle han ha berättat något för oss? Förmodligen inte. Men jag tänker ofta på honom och minns honom med glädje.
Urban Andersson
