Resultaten, publicerade i den vetenskapliga tidskriften Ecology Letters, visar att en majoritet av arterna har flera livskraftiga populationer, men också att 58 procent av dem har en eller flera populationer som är för små för att behålla sin genetiska variation.
I många fall har man haft så goda kunskaper om vissa arter att man direkt kunnat mäta variationen och därmed få reda på om de är inavlade eller inte.
– I så fall kan graden av inavel uppskattas. Den är till exempel stor hos de svenska vargarna, säger Henrik Thurfjell, expert på ryggradsdjur vid Artdatabanken vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, och deltagare i studien.
För arter där den genetiska kunskapen är inte så stor, befolkningsstorleken har istället använts som utgångspunkt. En population bör då bestå av cirka 5 000 individer för att anses ha god genetisk variation.
I Sverige har populationerna av 120 arter analyserats, alla våra 67 däggdjur, 13 amfibier och 6 reptiler samt 34 fiskarter. Analysen visar att 70 procent av däggdjurspopulationerna har god genetisk status. Men för groddjuren är motsvarande siffra bara 46 procent.
– Hos grodor är många sydliga populationer inavlade. Lökgrodan och den grönfläckiga paddan har det värst, säger Thurfjell.
När det gäller däggdjuren är vargstammens problem välkända. Men Thurfjell tycker ändå inte att vargen har det sämst.
– Det är nog tumlaren. Befolkningen i Östersjön är isolerad och väldigt liten med få reproduktiva individer, och den är genetiskt unik, säger han.
Frågan många kan ställa sig är om det inte ofta är naturligt att vissa populationer, till exempel av grodor, blir isolerade med jämna mellanrum.
– Visst är det så. Men i många fall är det vi människor som skär av dem genom vägbyggen, röjning och annat och då förblir de isolerade. För vissa är situationen allvarlig. Vi har stympat många arter, säger Thurfjell.
Upptäck mer från idag nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.