Många elever med hög frånvaro och som inte längre går i skolan, så kallade hemvaktare, har ofta en NPF-diagnos. Flera skolor saknar förståelse, resurser och kunskap om de svårigheter dessa barn upplever, vilket ofta leder till att de inte klarar av att möta skolans höga krav.

Hektiska scheman och stora klasser med många elever kan ofta vara svårt för barn med NPF då det innebär höga ljud och mycket påverkan. Det borde finnas fler mindre undervisningsgrupper med högre möjligheter till stöd så att alla får en chans att klara skolan och jag tycker att skolpersonal borde få mer kunskap inom området. Det är ofta nödvändigt att barnets föräldrar lägger sig ner och tjatar på skolan för att förändringar ska ske.

Barn som går med en odiagnostiserad NPF-diagnos tas ofta inte på allvar och eftersom kön till en sådan utredning kan vara flera år lång kan dessa barn gå lång tid utan stöd. Tyvärr kräver många skolor en utredning för att stöd överhuvudtaget ska kunna erbjudas.

Allt fler misslyckas i skolan och jag tycker att skolan i Sverige borde ses över och förändras mycket. Skollagen säger också att alla elever har rätt till stöd för att kunna tillgodogöra sig undervisningen och för att nå kunskapsmålen. Där visar den senaste inspektionen från Skolinspektionen tyvärr att många skolor har brister i arbetet med stöd.

Som elev med NPF riskerar du att utsättas för en negativ inställning från både personal och andra elever, vilket ofta beror på okunskap. Att utsättas för mobbning är nästan dubbelt så vanligt för elever med NPF och det är vanligt att hamna utanför den sociala sfären. Att få vänner och känna att man passar in är ofta svårt.

Den psykiska ohälsan bland elever ökar, ofta på grund av skolsituationer och det borde inte vara acceptabelt. Min uppfattning är att skolans bristande stöd gör att barn blir utbrända, deprimerade och får otroliga ångestproblem, men ofta blundar skolan för problemen. Det är viktigt att du får hjälp och stöd i tid, annars riskerar problemen att bli svårare. Risken för självmordsförsök och destruktiva beteenden är extremt hög bland personer med NPF.

Det finns goda exempel på skolor som ser problemen och sätter in stöd och lyssnar noga på barnets behov. Min undran är varför inte alla skolor kan vara som dem? Dessa skolor har ofta samma budget som andra, vilket tyder på att det handlar om andra saker dessa skolor förstått snarare än bara ekonomi. Jag har själv erfarenhet både från skolor som gav bra stöd, samt från skolor som orsakade lidande och var missförstånd.

Jag hoppas att förändringar inom skolan sker innan de kostar fler barns psykiska hälsa och framtidstro.

Hanna Lindström, skolelev Karlstads kommun