Insändare: Müllers ”omväxt” kanske är framtiden

Inför Arne Müllers utmärkta sommarprat i radio den 13:e augusti läste jag hans senaste bok “Norrsken – drömmen om den gröna industrin”.

Det är en grundlig, saklig och nyanserad genomgång av vad som har hänt, händer, planeras och vad som kan komma ut av alla planer för vår norra landsända. Drygt 300 sidors läsning med illustrationer och foton relevanta för ämnet. Lätt att läsa!

Müller skriver bland annat om Northvolts batterifabrik i Skellefteå, om LKAB:s och H2 Green Steels satsningar på fossilfritt stål med vätgas i Luleå och Boden, om alla gruvor som prospekteras efter järnmalm, koppar och allt det sällsynta. jordmetaller som krävs för både hållbar energiteknik, som för all annan elektronik i dagens och framtidens samhälle.

Branschens förhoppningar är stora bland allmänheten såväl som hos politiker på lokal och nationell nivå. Inte konstigt – det handlar om investeringar på upp till tusen miljarder – i ny, toppmodern och dessutom påstått klimatvänlig industri. Varken Sverige eller Norrland har sett något liknande tidigare. Tusentals nya jobb och en växande norrländsk befolkning skymtar.

Müller skriver i huvudsak under på den ljusa bilden av den nya teknik som de inblandade företagen ger. Han är imponerad av den innovationskraft som åstadkommit så mycket på relativt kort tid – de pekar helt klart i rätt riktning.

MEN – några klipp direkt från Müllers sammanfattning:

• Idag används de nya teknikerna för att fortsätta en ekonomisk utveckling som gör att energianvändningen och exploateringen av naturresurser ökar i rasande takt.

• I en värld där allt större ytor används för naturresursexploatering kommer motsättningarna kring byggandet av nya gruvor att bli mer och mer akuta.

• Vägen till “fossilfritt stål” och “grön el” är fortfarande lång.

• Det största hindret för en verklig klimatförändring är fortfarande motsättningen mellan ett ekonomiskt system som drivs av vinstintresse och behovet av att hushålla med knappa resurser.

• Marknadsekonomin har en annan grundläggande svaghet – bristen på övergripande planering.

• Utgångspunkten (för detta) är en extremt ojämlik värld. Förändringen vi ser är koncentrerad till den rika delen av världen.

Trovärdigheten för de påstådda gröna investeringarna på regional, nationell och global nivå är alltså låg. Mot bakgrund av det senaste årets utveckling inom politik och ekonomi undrar Müller om de nya näringarna verkligen kommer att bli det lyft för norra Sverige som många hoppas på.

Müller har inget säkert svar på den frågan, men farhågorna för att de en gång så stolta – men misslyckade – planerna på Stålvek 80 ska upprepas finns. Kommer människor från andra länder och andra delar av landet att flytta? Kommer kompetensen att finnas där? Kommer det att gå att bygga bostäder, skolor, sjukvård, kultur- och fritidsanläggningar i den takt som behövs? Kommer det att vara möjligt att få fram de enorma mängder elektrisk energi som krävs? Nya järnvägar, vägar, vindkraftsparker – kommer de på plats – i tid? Och hur mycket våld ska vi utsätta samerna, urbefolkningen i Sápmi, för?

Hittills har varken den tidigare eller den nuvarande regeringen visat att de vill bidra avgörande. Kan man verkligen lägga detta ansvar på Norrlandskommunerna och lita på att “marknadskrafterna” löser problemet?

I det avslutande kapitlet skisserar Müller en annan väg där utgångspunkten är att använda energi och ändliga resurser med betydligt större sparsamhet än idag. Lyxkonsumtion, de drygt 80 miljarder som årligen satsas på reklam, bil- och konsumentsamhället, vårt byggande med cement, betong och stål, är några delar av dagens samhälle som han vill ifrågasätta och råda bot på. Han menar att om resurs-, energi- och utsläppsekvationen ska gå ihop så krävs “…stora samhällsomvandlingar, som rymmer både tillväxt och nedgång, både stora investeringar och avveckling, massor av nya jobb inom vissa sektorer och hela branscher som krymper kraftigt.” Och en sådan utveckling vill han kalla ÖVERVÄXT.

Bra tänkt Müller!

Agne Sandberg