Som kvinna har Coralie Fargeat omedvetet samlat material till kroppsskräckthrillern “The substans” under hela sitt liv. Det krävdes bara en galopperande 40-årskris för att få alla bitar att falla på plats.
– När jag passerade 40 fastnade jag i ett tankemönster där jag kände att allt var över. Som om jag hade passerat ett bäst-före-datum, som om livet var över. Men så drabbades jag av insikten att det verkligen inte var okej att känna så. “Substansen” blev mitt sätt att ta mig ur detta absurda “kvinnofängelse”, säger en glad och upprymd Coralie Fargeat på en zoomlänk från Paris.

I våras hamnade hon i filmvärldens skarpaste strålkastarljus med “The substans”, som vann priset för bästa manus i Cannes och blev en av festivalens mest omtalade filmer. En mardrömslik och satirisk uppdatering av Oscar Wildes “The Picture of Dorian Gray” där Demi Moore spelar en pensionerad filmstjärna som nu jobbar som en blixtsnabb fitnessinstruktör på tv.
Hon hamnar i fritt fall när hon snabbt och lustigt får sparken av sin kvinnofientliga chef (Dennis Quaid) och ska ersättas av en yngre kollega. Hennes livboj ska vara ett slags DNA-kloningsämne som kan beställas på svarta marknaden via postorder. A gör det självoperationskit som ger henne möjlighet att via ryggraden (!) “kläcka” en ung dubbelgångare (Margaret Qualley) som kan ta hennes plats så att hon slipper arbetslöshet.

Och, ja, på ett psykologiskt och symboliskt plan är berättelsen djupt personlig för den franska auteuren.
– Jag har under hela mitt liv internaliserat det mesta av vad samhället förväntar sig av mig som kvinna – hur jag ska se ut, hur jag ska bete mig, vad jag förväntas göra och inte göra, att jag ska rätta mig efter skönhetsideal, vara sexig och fortfarande oroa mig för om jag är ung nog. Det är något som har förföljt mig i alla åldrar och skapat en våldsam intern kamp som jag helt enkelt var tvungen att krishantera. “Substansen” blev en sorts exorcism, säger Fargeat.
Hur som helst verkar hon ha surfat på en trend. “‘Kroppsskräck’ är det nya normala”, konstaterade DN:s Kerstin Gezelius när hon summerade årets Cannes-festival, som blev en slags konvention för kroppsskräck tack vare auteurs som David Cronenberg, Yorgos Lanthimos och svenske Magnus von Horn. Coralie Fargeat är inte det minsta förvånad över att auteurs rör sig utanför det naturliga skräckreservatet.
– Kroppsskräck är den perfekta metaforen när man vill beskriva teman som åldersfascism, kvinnohat och kvinnligt självhat som vi kvinnor pratar om i tysthet, säger Coralie Fargeat.
Som barn var Coralie Fargeat inte riktigt som de andra barnen. Till skillnad från sina kamrater gjorde hon mestadels sporadiska gästspel i verkliga Paris. Medan hennes vänner lekte med Barbie-dockor gav hon utlopp för sin fantasi genom att läsa sina egna berättelser på kassettband. Hennes eskapistiska natur närdes när hon också blev besatt av film. Inte minst sedan hennes cinefile farfar i hemlighet introducerade henne för barnförbjudna filmer som “Rambo”, “Robocop” och “Flugan”. I tonåren kände hon sig euforisk när hon fick möjligheten att spela in sina egna körvideor med hjälp av familjens nya videokamera.
Efter några uppmärksammade kortfilmer gjorde hon sin långfilmsdebut för sju år sedan med “Revenge”, en blodig våldtäkt och hämnd-thriller där det unga våldtäktsoffret Jen (spelad av Matilda Lutz) utkräver hämnd på sina tre gifta förövare och lär dem livets läxa när hon jagar dem genom en öken.

– Jag tycker att det finns ett tydligt samband mellan “Revenge” och “The Substans”, särskilt ur ett feministiskt perspektiv. Båda filmerna utforskar kvinnors strävan att anpassa sig till en värld som ständigt värdesätter vårt utseende, säger hon.
– “Hämnd” handlade om det yttre våld som karaktären utsattes för, eftersom hon gick utanför ramarna för hur bryter mot den gamla “vacker kvinna”-normen. “Substansen” fokuserar mer på den inre kampen och det självdestruktiva våld vi riktar mot oss själva, säger Coralie Fargeat.

I intervjuer har Demi Moore beskrev hur rollen som Elisabeth Sparkle låg långt utanför hennes komfortzon och fungerade som en personlig väckarklocka. Som ung blev hon en del av brat-pack-gänget efter filmer som “St. Elmo’s fire” (1985) och ”About last night” (1986). Under 90-talet spelade hon i storfilmer som “Striptease” (1996) och “GI Jane” (1997), men har på senare år haft en allt mer undanskymd roll i Hollywood.
– Eftersom “The substans” leker med symbolik var Demi Moore perfekt för rollen. Hon förkroppsligar filmens Elisabeth Sparkle – en skådespelare som är van vid att stå i rampljuset på grund av sitt utseende och att få den kärlek hon tycker att hon förtjänar genom andras ögon. Som ni vet är jag inte inne på realism utan det handlar snarare om att hitta de mest upphöjda symbolerna som kan uttrycka mina idéer, säger Coralie Fargeat.

De träffades båda För 25 år sedan när Fargeat var ung assistent under inspelningen av den romantiska och psykologiska thrillern “The passion of mind”.
– Redan då var jag imponerad av hennes enorma, inre styrka. Hon kunde vara tuff ibland och gjorde lite som hon ville. För att vara ärlig så har Demi Moore inte förändrats så mycket, haha, men nu blev hon villigt vägledd till okända territorier. Jag gör filmer på ett sätt som hon inte riktigt är van vid, ler Coralie Fargeat.
Hon var lite nervös över hur Demi Moore skulle reagera på manuset, men blev positivt överraskad.
– Om jag ska vara ärlig så trodde jag att hon skulle vara väldigt rädd för rollen, som man kan säga speglar hennes egen karriär. Men när jag träffade henne nu upptäckte jag en helt annan sida av henne. Hon hade gått igenom liknande saker som jag och hade börjat hitta lite frihet de senaste åren genom att försöka lyssna på sin egen röst. Jag upptäckte också någon som hade tagit många risker i sitt eget liv, och någon som var ganska före sin tid på många områden.

Hon gör ingen hemlighet att “The substans” är inspirerad av filmer som Cronenbergs “The Fly”, Kubricks “The Shining”, John Carpenters “The thing” och flera filmer av Paul Verhoeven, som har gjort allt från “Robocop” till “Elle”. Annars har hon lärt sig att lita på sin egen inre röst under hela skrivprocessen.
– Jag intellektualiserar aldrig när jag skriver, utan det är som att jag styrs av bilderna och scenerna som kommer till mig. De har en betydelse som jag brukar förstå lite senare när alla bitar har fallit på plats. Och då förstår jag också varför jag behöver göra saker på ett visst sätt. Så jag tror att det passar mig väldigt bra, känslan av frihet som filmskapandet ger mig.

Så vad är den största utmaningen med att göra en blandning av satir och kroppsskräck?
– Lita på din instinkt och inte vara rädd för överdrifter. Det är en hög risk eftersom man alltid är nära gränsen för det löjliga eller groteska. Den här typen av film följer inte normen, den är varken artig, trevlig eller trevlig. Men jag har alltid sett genrefilmer som ett sätt att släppa ut någon sorts galenskap och energi som man inte får ha i vardagen.
“The Substans” har svensk biopremiär den 20 september.

Läs mer om film och tv i DN och fler texter av Nicholas Wennö.
Kerstin Gezelius: “Body horror” är det nya normala i Cannes