Intervju med Loran Batti som gjort en film om Gottsunda

Ångest!
Det ordet kommer utan att tveka, som svar på vad Loran Batti tänker på när han tänker på Uppsala.

Sedan skrattar han, så enkelt är det förstås inte.
Främst handlar oron bara om att “G. 21 scener från Gottsunda” nu går på bio, en dokumentärfilm han gjort om stadsdelen Gottsunda. Filmen skildrar ett område i förvandling, och människor han känt i många år, och som i flera fall nu lever i kriminalitet och en gängrelaterad miljö.
Visst känns det som att bli dömd, hans hjärta finns i den filmen.
– Det står Gottsunda i passet. Jag är född och uppvuxen där. Flyttade bort när jag var 23.
Det har gått sex år nu. Han har länge vetat att han ville berätta om Gottsunda och människorna där – han kallar dem för “pojkarna”.
– Med filmen vill jag visa människorna bakom rubrikerna, skapa större förståelse för förorten, komma ur ett ”vi och dom”-perspektiv. Det blir ofta en pekande, men titta, när du pekar på någon annan – hur många fingrar pekar du då mot dig själv samtidigt?
Han pekar på mig, håller upp handen och ler: minst två.
– Men jag hoppas också att de som är där ser sig själva, och känner sig sedda samtidigt.
Vissa av dem mår bra, andra inte, många rör sig i gränslandet.
Att Loran Battis berättelse blev en film har sin egen förklaring:
– Jag har alltid velat berätta. När jag blev seriös med det började jag läsa böcker, jag kollade Youtube: hur skriver man ett manus? Men det gick inte så bra. Någon jag kände sa: sök till folkis, du bor och äter och skaffar dig en utbildning. Jag hade ingen aning, var det sant, man fick bo och plugga?!

Gottsundaprojektet började som ett examensarbete under året på Ölands folkhögskola, formen hittade han efter att ha upptäckt super 8-kameran, mycket inspiration kom från avantgardefilmaren Jonas Mekas. Loran Batti hade med sig kameran när han hälsade på sina barndomsvänner i Gottsunda, de tog föga notis om den. Ja ja, gör din grej.
Han lutar sig över bordet, skrattar, möter min blick. Det fanns – det finns – en gemenskap med pojkarna, även om människor lever så olika liv nu för tiden.
Han säger att han aldrig tvivlade på sitt material, säker på att det han bar, såg och upplevde var unikt. Länge trodde han att sekvenserna med “Björnen” – en av personerna han intervjuade – han hade, och korta vardagsbeskrivningar räckte till en film. Men allt eftersom projektet växte, fick finansiering och externa producenter var deras input tydlig: du behöver en karaktär.
– Jag sa: vilken karaktär? Och de sa: det är lätt, filma dig själv, spela in dina reflektioner.
Slutresultatet är en långfilm i 21 kapitel. Vissa ansikten är pixlade, andra är synliga. Man hör dialoger, ofta i bilen. Du följer Loran Battis egen resa, in och ut ur Gottsunda.

Har de sett filmen?
– Jag insåg att de behövde se filmen, och ordnade en visning på Kulturpunkten i Gottsunda. Jag la på och gick ut, kunde inte stanna i rummet. När filmen var över kom jag tillbaka. De applåderade och sa: ”men! Jag trodde att det skulle vara det helt annorlundainte för att det skulle vara … så här!”
Loran Batti tystnar ett ögonblick och tänker, det är nästan som att hans röst stannar.
– Särskilt en person var väldigt tagen. Han kom fram och sa att han förstod precis, att han var i samma situation som jag, att han ville lämna men var orolig för sin bror, som bor i… i det andra livet.

När Loran Batti berättar om livet i Gottsunda där brottsligheten smyger sig på, pratar han om “bubblan”. För honom blev Gottsundas förändring från ett vanligt kvarter till ett utsatt område – och bubblans existens – tydlig först när han kom tillbaka till den.
Och just detta att inte alltid vara i bubblan är en avgörande skillnad mellan Loran Batti och de som har fastnat.
– Jag hade boxning i många år. Jag hade ett liv utanför Gottsunda, jag reste. Hade tränare som sa “Loran, vad som än händer måste du vara dig själv”.
Ytterligare en person var där:
– Mamma var stenhård, hade koll på allt. En mammas intuition. Bråkat? Om vi ​​har! men vi har en väldigt stark relation. Jag växte upp i ett matriarkat, mamma var singel, jag är yngst, har bara systrar. De har alltid pratat med mig, om vad du tycker och känner. Det kan ha fått mig att hålla de sidorna nära, men också fått mig att söka efter manliga förebilder.
Han kom långt i boxningen, även internationellt, tog medalj i EM som bäst. När han slutade, 2014, och återvände till Gottsunda råkade det sammanfalla med att våldet blev värre. Unga människor i Sverige började dö. Loran Batti såg förändringen, kände tidigt att han ville skildra den.

Efter folkhögskolan ledde det ena till det andra.
– Efter dokumentärfilmskolan förstod jag att jag ville skriva. Jag skrev, allt möjligt, i många genrer, skickade in det jag hade till Biskops Arnö.
En av de första veckorna hade de en lektion i skrivande för teatern. Han fortsatte, efter att ha blivit uppmuntrad av en lärare, och vann en skrivtävling om skildringar av förorter. Det var en entrébiljett till Riksteatern.
– Du har en bostadtre veckor, men de sa: ja, om vi gillar det du gör kan du stanna. Ja, jag tänkte: wow.
Vinnaren Loran Batti – samme unge man som gav allt i boxningsringen – fick tunnelseende och skrev nästan maniskt. Sökte en mentor på teatern, fick råd om Magnus Lindman. Han kallar dem sina teaterföräldrar, Lindman och Frida Röhl, konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg.
– Du har ingen aning om hur många chefer på teatern jag har mailat: får jag komma och kolla? Jag mailade henne: “Hej, jag har hört talas om dig, kan jag se er repetera?”
Han skrattar åt det, men han är väl medveten om att körningen har tagit honom längre. Nu regisserar han sin egen “Let me just go” för Riksteatern, repetitionerna är i full gång i Hallunda. Han bor tillfälligt i Norsborg, alldeles i närheten.

Därefter kommer han tillbaka till Göteborg och vara produktionsassistent för Frida Röhls uppsättning av “Bobby Fischer bor i Pasadena”. Han belyser, att arbeta med en pjäs av Lars Norén är också ett sätt att undvika förortsfacket, att undvika att bli en person med invandrarbakgrund som anställs och hyllas för vad han kan om utsatta områden.
– Mina teaterföräldrar har varnat mig för att inte hamna i ett fack, men för mig har det tagit lång tid att se stereotyper och bilder som är självklara för andra.
Han är mamma till skådespelerskan Nadia Hussein, repetitionerna börjar snart.
Efter projektet Folkteatern förväntas taktikern Loran Batti:
– Jag vill läsa! Att göra kultur och teater är att undersöka människan, människans beteende och relationer. Men jag behöver kunskap, jag vill läsa historia, religion, filosofi. Jag har börjat läsa Nietzsche, jag förstår inte allt, men jag läser ändå.
Men han släpper inte Gottsunda.
– Det är klart att killarna är mina vänner.
Han funderar och fortsätter:
– Du vet, Kendrick Lamar, som är en av mina största idoler, när han har fått frågan om sin bakgrund har han bara sagt ja, det kanske var kaos i området, men människorna han växte upp med finns i honom. De har lärt honom mycket, saker han använder för att skapa konst och ett budskap till resten av världen. Det är samma sak för mig, jag vill vara i deras liv och ha dem i mitt – men jag har också förändrats. Jag utforskar mig själv och jag är en annan person nu, jag har vissa krav och jag kanske måste säga till en av dem: om du gör det här kommer det inte att fungera, jag älskar dig men just nu kan vi inte mötas .