Det var ett klipp från min isländska vän. Några norska skämt visar hur man hugger ved i olika länder. Du förstår konceptet: kanadensaren klyver träet med en skridsko, tysken har hjälm och Sicherheit-yxa, spanjoren tar en siesta, japanen bugar sig för trä, tar fram en skalpell och tillbringar en evighet med att hugga en miniatyrelefant (som han bugar sig för).

Och svensken? Ja, lita på att han har världens största bruksanvisning precis där vid hugget. Han läser och funderar och tycker att han har gjort allt rätt, men hans slag är patetisk och skev: “Jag förstå inte?!”
Det är ironiskt att Ikea med sina manualer har blivit en symbol för Sverige och svenskarna. Min första tanke när Islands-Eyvi skickade klippet var att det skulle vi inte alls göra. Länge har det varit motbevisat att Sverige skulle vara “måttlighetens land”, mellanmjölksnationen, födelseplatsen för medelvägen på jorden. Svenskarna är de som flagrant ignorerar alla bruksanvisningar. Vi rusar framåt, tror att vi vet allt bäst, vill vara det exempel som alla andra ska följa.

Om något inte fungerar perfekt behöver vi inte jublande slänga ut det genom fönstret och köpa ett nytt.

När vi bygger en välfärdsstat och tycker att det fungerar höjer vi glatt skattetrycket och den offentliga sektorn till världstoppen, varpå allt saktar ner med ett dovt skrik. När kanonernas dån för en gångs skull tystnar i vår närhet rusar vi in ​​och demonterar nästan hela försvaret. När vi äntligen får möjlighet till valfrihet inom skola, omsorg och social omsorg släpper vi kontrollen i den mån den offentliga sektorn blir ett gratis godisland för kriminella gäng och riskkapitalister.
Så fort en bärbar dator dyker upp nära en grundskola kommer en knickedick till en IT-konsult att det vore briljant om man kunde rensa ur alla sjuåringars slitna och omoderna pennor och ABC-böcker till förmån för Ipads.
Vi kan inte ens ha en migrationspolitik utan att den först måste vara den mest generösa på norra halvklotet, för att sedan strypas till det som regeringen glatt kallar “EU-minimum”.
Det fanns bruksanvisning, också nära till hands. Finland har – med rätta – mobbats nästan ihjäl som ett exempel på hur vi borde ha gjort, både vad gäller försvar och skola.

Men framför allt handlar det om en grundinställning. Om något inte fungerar perfekt behöver vi inte jublande slänga ut det genom fönstret och köpa ett nytt. Kanske räcker det med att skruva på någon detalj som hamnat snett? Fråga hur det går för grannarna? Ofta finns det någon form av bruksanvisning, men vi väljer att inte titta på den.
Och så står vi där, länge i sikte: “Jag förstå inte?!”
Läs också:
Lisa Magnusson: Det groteska våldtäktsfallet visar att metoo faktiskt har åstadkommit något bra
Susanne Nyström: Hunden är skolans värsta vän