När han började i första klass började även mobbningen – som fortsatte i flera år.
I “Kokkarnas kamp” berättar stjärnkocken Erik Videgård om att växa upp utan vänner och föräldrar närvarande.
– Jag hade ingen lust att leva, säger han i den nya all star-säsongen.

I premiären av den nya all-star-säsongen av “Kockarnas kamp” är det Erik Videgård som är den första som är värd för kvällen och bjuder in till en trerätters middag. Det blir känslosamt när han berättar om sin tuffa uppväxt.

Det började när familjen flyttade från Helsingborg till Stockholm.

– Från ettan till sexan var jag verkligen väldigt ensam, säger Erik Videgård.

– Jag hade inga vänner, jag hade frånvarande föräldrar, jag hade verkligen ingenting och i skolan var de inte särskilt trevliga mot mig heller. Det var hemskt, fortsätter han.

“Det var ingen vuxen som såg mig”

Framför allt minns han ett tillfälle som kunde ha slutat illa, och som han sedan önskade att det hade.

– Jag hade ingen lust att leva. En gång brottades de med mig på skolgården och en kille satte en sax runt min hals. Jag höll på att dö där och då. Det kändes då att det hade varit lika bra, säger Erik.

– Det fanns ingen hjälp. Det fanns ingen vuxen som såg mig, ingen lärare, inget sådant. Det var mörkt här men det blev ljusare.

Sedan vände det

Till slut vände det. Erik flyttade in till stan, han började gå balettklass på Balettakademin och han fick äntligen vänner. Senare började han spela i band med bland andra Mauro Scocco och turnerade med Europa.

– Det känns lite som de här jäkla åren, där fick jag min revansch. Det gör det gamla… Jag tycker inte synd om det längre. Det är så mycket annat fantastiskt som händer i mitt liv, säger Erik.

– Jag är supernöjd!