Jag ska strejka, men är mest ledsen för att ingen lyssnar

Idag går jag ut i strejk. Om inget händer innan klockan 11 kommer jag och andra sjuksköterskor på Danderyds sjukhus och runt om i Sverige att gå ut i strejk. Vi vägrar arbeta tills Vårdförbundets krav är uppfyllda, eller åtminstone förhandlade.
Det är ett försök att få politiker och arbetsgivare att lyssna, förstå och förändra. För något måste förändras, nu!
Jag vill fortsätta jobba inom akutsjukvården. Jag älskar mitt jobb som sjuksköterska, men jag vill jobba på ett rimligt sätt. Jag vill kunna dubbelkolla de medicindoser jag ger patienterna och jag vill kunna ge dem mycket mer vård och tid än vad jag hinner idag. Jag vill kunna fortsätta jobba år efter år, bli bättre, kunnigare och tryggare utan att det påverkar min lön på ett pinsamt uselt sätt.

Och vad kul vad jag än tror att jobbet är så vill jag att det ska fungera tillsammans med allt annat i livet. Jag vill klara mig bra på jobbet och även vara en rimlig mamma, vän, dotter och person. Sedan jag fick barn för cirka 15 år sedan har jag inte jobbat 100 procent. Det är ett val, men det känns som en nödvändighet.
När jag är på jobbet tar jag hand om fem till sju, ibland åtta, patienter samtidigt. På akuten kan det finnas upp till 22 personer som är sjuka, rädda, arga, har ont, behöver medicin i rätt dos, i rätt tid, behöver hjälp att äta, kissa, röra på sig och ibland hjälp att andas.
Många behöver tröst, alla vill ha information, alla vill ha något av mig. Jag vill ge dem det, men hjärnan kokar ibland.
I en sal ska jag distrahera en person med demens från att ramla, eller bita mig i handen och jag måste svara på samma fråga om och om igen. I rummet bredvid får jag skäll för att jag är en kvart försenad med medicin som skulle ha getts vid åttatiden – samtidigt som alla patienter ska ha sin morgonmedicin – men i nästa säng finns det minst en pratglad patient som vill skämta lite, som skrattar och skämtar och vill prata en stund, en stund jag inte har. I det tredje rummet ligger en kvinna som plötsligt dog och hennes chockade man gråter så att han skakar vid hennes säng.
Medan jag hanterar dessa olika känslotillstånd måste jag spola katetrar, hålla reda på avläsningar och mediciner, blanda antibiotika och svara i telefon. Jag ska hålla koll på operationstider, röntgenförberedelser och information till och från läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, dietister och arbetsterapeuter, jag måste kontakta biståndshandläggare, vårdcentraler och anhöriga och kanske ringa och göra felanmälan till en skrivare för att få listan över läkemedel som ska skickas i pappersform när en patient går till sitt äldreboende.
Nästan allt jag gör på jobbet är något jag tycker är roligt! Jag tycker om att träffa och ta hand om människor. Men jag är bara en person och patienterna är många, många fler än vad som anses tryggt och patientsäkert. Med fler än fyra patienter per sjuksköterska ökar risken för dödsfall. Vårdrelaterad död. Du kommer till sjukhuset för vård, men istället dör du. Eller din mamma eller dotter eller farfar eller granne. Det är ganska stressigt att jobba så. Dag ut och dag in.
jag vill ge all bra vård, rätt medicin, stöd, vård, att hinna lyssna och hålla en arm när någon kliver fram i korridoren, allt det där, men i slutändan handlar det om livet. För att rädda liv.

Om jag ska ta med mitt eget barn till tandläkaren eller ha ett möte i skolan mitt på dagen måste jag ta ledigt. Jag kan inte bara säga att jag ska gå vid lunch och komma tillbaka om två timmar. Jag är glad om min lilla halvtimmeslunch ens tar slut innan kvällspersonalen tar över.
När jag överrapporterar allt jag gjort och inte gjort, dokumenterar och skriver under i journalen, kommer på något jag missat eller glömt, inser jag ibland att jag inte har kissat på hela dagen, eller att huvudvärken förmodligen beror på att det enda jag har förbrukat sedan jag gick hemifrån 06.15 (som tur är att jag bor nära jobbet) är fyra muggar kaffe i olika nedkylningsstadier, inget vatten och två skorpor, för jag glömde matlådan hemma och hade inte tid att slösa tid köar i restaurangen eller Pressbyrån på min lilla korta lunchrast.
Där är dem som tycker att det är upp till individen att förändra sin egen situation. Att jag, alla vi sjuksköterskor, får ta ansvar för karriär, löneutveckling och att sätta gränser när vi får vädjande samtal och sms för att täppa till luckor och snälla ta extrapass, på vår efterlängtade och välbehövliga lediga dag. Vem kan tycka att jag borde byta jobb då, om jag inte klarar stressen och är så jäkla trött och gnällig.
Visst kan man tycka det och jag skulle nog kunna hitta ett jobb som ger bättre betalt och som är mindre stressigt. Kanske till och med ett jobb där helger och helgdagar är lediga dagar, en arbetsplats där man kan flexa, ett jobb som inte gör mig sjuk av trötthet, törst och hunger.
Men jag vill inte behöva byta jobb för att bli bättre. För även om jag inte själv var sjuksköterska så vill jag att alla inom akutsjukvården ska kunna fortsätta jobba. Att sjuksköterskor får villkor och lön som gör att vi stannar i yrket, blir ännu bättre, lär oss mer, blir stolta yrkesverksamma.
När jag blir allvarligt sjuk eller någon jag älskar råkar ut för en bilolycka, om en kompis drabbas av cancer eller mitt barn bryter benet i skidbacken, eller när någon jag inte ens känner får en stroke vill jag ha vårdpersonalen som tar ansvar för det persons liv att vara personal som är kunnig och trygg. En sjuksköterska som fått ordentlig utbildning på arbetsplatsen, som ätit frukost och hunnit kissa och som tar hand om så få patienter som krävs för en säker vård. Som är utvilad och mätt. En sjuksköterska som vet vad som behöver göras, hur det ska göras och som kan sitt yrke. Som har fått en tillräckligt lång introduktion och som stannar, för att tryggt introducera nya kollegor.
Det finns så många duktiga och kunniga sjuksköterskor, som vill ha en lön som motsvarar insatsen, som vill vara helt lediga och som vill kunna gå hem i tid när arbetsdagen är över utan dåligt samvete.
Jag har lite kampvilja, men mest är jag bara otroligt ledsen. I flera dagar har jag haft en klump i magen av sorg. Det Vårdförbundet nu kräver är ett litet, med tonvikt på små, steg i rätt riktning mot en rimlig arbetsmiljö.

På vårdavdelningarna där försök med arbetstidsförkortning med bibehållen lön införts har resultaten varit bra, otroligt bra till och med, med färre sjukskrivningar, gladare personal och friskare patienter.
Att arbetsgivarorganisationen Sobona och Sveriges kommuner och regioner (SKR) hävdar att de inte kan ge sjuksköterskor detta första, lilla steg i rätt riktning mot ett hållbart arbetsliv och en trygg och säker vård, är så väldigt tråkigt.