Men från början var Paralympics främst en fråga för krigsinvalider. När modellen, de så kallade Stoke Mandeville Games, anordnades 1948 var de tävlande ryggmärgsskadade stridspiloterna. Med tiden blev spelen en internationell angelägenhet, öppen för civila deltagare med olika rörelsehinder. Men blinda och amputerade idrottare och idrottare med cerebral pares fick vänta till 1976 respektive 1980.
Paralympics historia skvallrar ofrivilligt om synen på människor med medfödda funktionsnedsättningar. Galenanstalter och senare specialskolehem var verklighet i Sverige långt in på 1970-talet. Margareta Perssons nya bok “Lämna barnet och glöm det” handlar om dessa institutioner, där personer med olika typer av funktionsnedsättningar stuvas undan. Om barnen med funktionsnedsättning när välfärdssamhället byggdes” (Hjalmarson & Högberg).
Vissa föräldrar lydde råd från medicinsk expertis, lämnade sina barn och förträngdes. Andra gav inte upp. En kvinna, född 1961 med ryggmärgsbråck, vittnar om hur hennes desperata föräldrar till sist kidnappade hennes eget barn från spädbarnshemmet i Norrbacka när de upptäckte att gipset hade skurit sig i hennes ben. “Du är som en SS-vakt”, sa hennes mamma till personalen som kom springande. Lika skrämmande är berättelserna om hur många, särskilt neurosedynskadade, under lång tid tvingades protestera, vilket skavde och var mer ett hinder än en hjälp. I vissa fall gjordes till och med ytterligare amputationer för att få proteserna att passa bättre.
Margareta Persson understryker vikten av stöd till föräldrar vars barn idag växer upp med funktionsnedsättningar. Och givetvis till de tidigare drabbade som nu är vuxna och i många fall darrar inför framtidens institutionsvård på äldreboenden. Dessutom behövs en ursäkt från staten för de separationer som ofta gjordes redan i samband med förlossningen. Det finns en poäng i att, liksom Persson, betrakta denna fråga i ett bredare perspektiv med paralleller till tvångssteriliseringar och assimileringspolitik i rasbiologins spår.
Framsteg på den funktionella rättighetsfronten är något du hela tiden måste se upp med. Inte minst när kommuner knaprar på LSS-timmar. Men också vad gäller attityder i samhället i stort. I dagens debatt hörs röster oftare om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som autism och ADHD. Det är såklart viktigt och bra, men verkar ske på bekostnad av gruppen som har rent fysiska svårigheter och som inte passar in i mallen för hur en kropp förväntas se ut.
Populärkultur kan, liksom sport, göra mycket för att minska stigmat kring olika fysiska funktionsnedsättningar (eller variationer) och britterna ligger i framkant. 90-talets Melissa Johns och Rhiannon Clements kan ses i SVT-sända serierna “Grantchester” och “Ett fall för Vera”, där det inte gjordes något väsen av att de saknat höger och vänster underarm sedan födseln.
Skådespeleri är skådespeleri trots allt mer om hur man förmedlar en historia. Melissa Johns hade precis avslutat sin teaterutbildning 2012, när OS hölls i London, när hon fick sitt första jobb i pjäsen “Priset” om hur olympiska och paralympiska idrottare förbereder sig inför spelen. Alla antog att hon med funktionsnedsättning skulle spela Paralympics, men castingteamet gav henne istället möjligheten att bara spela OS-karaktärer.
Den frygiska mössan – som alltså utgör grunden till Paralympics maskot – fick ett uppsving som frihetssymbol under franska revolutionen och har sedan dess varit känd från både barrikaderna och smurfarna. Under de kommande sommarspelen kommer det också att vara en påminnelse om alla kroppars rätt till fysisk rörelsefrihet.
Upptäck mer från idag nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
