Vi är många som känner oro över sambandet. Anledningarna varierar, men känslan är densamma: i tron att vi är hydras fyller vi våra skallar med klipp, nyheter och pizzadegsrecept redan innan frukost och hoppas att en ny fräsch hjärna ska växa fram under dagen. Beteendet känns ovärdigt men omöjligt att ta sig ur. Men här måste vi vara snälla mot varandra: det är inte för att jag är dålig på självkontroll som jag blir en monoman idiot vid paddan. Övervakningskapitalism – Shoshana Zuboffs passande term – kapslar in det faktum att företag som Google och Meta lockar, loggar och lurar för att tjäna pengar på våra ändlösa timmar på sin webb.
“Jag tror att många av oss är överväldigade av den värld vi lever i”, skriver Pettersson och beskriver hur hon själv spenderar i snitt fem timmar om dagen på sin mobiltelefon, “scrollar Instagram som en idiot, hänger på X trots att Jag vet att det är dåligt för mig”. Alla inser att vi blir manipulerade, säger hon, “men det finns heller ingen annanstans att vara om man vill knyta an till världen.”
Den förödande splittringen som präglade hela mitt uppkopplade liv har försvunnit
I mitt eget “nästan helt ointressant” upplevelse av tillvaron – det vill säga: på morgonen cyklar jag med en enkel knapptelefon i fickan till arbetsplatsen där det inte finns internet, och återvänder på kvällen till ett uppkopplat hem – jag har märkt hur känslan av livet stiger. När jag jobbar hemifrån, med wifi: utmattning redan innan lunch. På jobbet: hav av odelad tid, varje dag.
Att sluta internet (delar av dagen) har varit ett av de bästa besluten i mitt liv. Jag lever som nykter digitalist och märker att surfplattan hemma utövar en lägre grad av attraktion. Vanan att surfa mindre har skapat en positiv feedbackmekanism. Denna typ av askes är idag förknippad med moralism eller trendkänslighet. Men hur jag framstår är ointressant. Det viktiga är att jag på det internetfria kontoret känner mig återställd från ett tillstånd av surfinducerad oförmåga att läsa och skriva. Den förödande splittringen som präglade hela mitt uppkopplade liv har försvunnit. Jag vet att situationen är privilegierad och endast möjlig för ett fåtal. Ingen vid makten bryr sig om ensamma poeters surfvanor. Jag gör inte detta i protest. Men hellre ett meningslöst skapande av mening, än ett meningslöst samtycke till ändlös rullning som allas tvingande omständighet.
Fast det oreglerat internet är fruktansvärt och nya lagar behövs för att skydda oss och våra barn, så faktum kvarstår: även mejlen stör. En genomsnittlig kontorsarbetare kollar e-post 77(!) gånger per dag, ofta utan aviseringar, visar forskning av psykologen Gloria Mark och kollegor. Vi avbryter oss själva. Att ha all information i världen tillgänglig på en gång är splittrande. Koncentrationsspannet – Gloria Mark har klockat hur länge kontorsanställda kan fokusera på en sak i taget – har minskat till i genomsnitt 47 sekunder. 47 sekunders koncentrerat arbete. Alt-tab till ett annat projekt, e-postmeddelanden, kolla Facebook, nyheter, en rulle, en till eller två. Återgå sedan till själva arbetsuppgiften.
Samhället står inför en uppmärksamhetskris av gigantiska proportioner. Vi kanske är olika, men att stänga av internet kan innebära att du får ditt liv tillbaka. Du kanske tycker att det är “nästan ointressant”.
För boken om frivillig nedkoppling som jag jobbar på intervjuar jag människor om deras relation till vad vi kan kalla hyper-connectivity, det vill säga att snabbt internet är tillgängligt i princip överallt hela tiden. Det jag lär mig är att människor som kämpar med att ta bort internet – inte ha en router hemma, byta till en tryckknappstelefon – kan uppleva hur livet berikas med en djup frid. “Jag känner så starkt att det jag har är bättre”, säger en 29-åring som slutade använda en smartphone när hon var 23, och som nu inte heller har internet i lägenheten. Och här handlar det inte om asociala nyhetsvägrare, utan om kunniga människor med sociala liv. Konsekvenserna av att logga ut blir djupt existentiella. En känsla av att inte behöva kämpa för att vara i fred med sig själv. Livet saktar ner, förmågan att läsa kommer tillbaka.
Frånkopplingen blir ett segel ut ur stormen till tankelagunen.
Vi tror att världen är mer digitaliserad än vad den är
En 44-årig undersköterska i Dalarna bor med samma Nokia som hon fick 2004 och saknar anknytning hemma. Hon samlar på internetärenden och gör dem på biblioteket. Vi pratar inte om en ko, utan om en glad kvinna som håller kontakten med världen genom P1, vänner och att läsa böcker. Hon driver jordbruk, går i skogen och ägnar sitt arbetsliv åt att ta hand om äldre personer med demenssjukdom. Så här säger hon om sin upplevelse av uppmärksamhet:
“På radio pratar de ofta om nackdelarna med smartphones, det här med att inte kunna fokusera. Vissa unga läser knappt en bok. Men när jag läser böcker tappar jag inte fokus och intresse. Vad jag gör, det är där jag har fokus, typ när jag jobbar i trädgården.
Det gör Karin Pettersson något viktigt i debatten om skärmtid för barn och unga när hon kallar det för lögn. För det handlar egentligen om oss vuxna. Men hon har fel när hon hävdar att det inte går att stänga av eller kliva ur. Många hittar sina egna sätt att koppla av.
Att gå med hunden medan mobilen är hemma (fungerar bra för de utan barn). Ta bort irriterande appar och aviseringar (fungerar bra för vissa med smartphones). Inga sociala medier (fungerar för vissa). Uppkopplad på jobbet, tryckknappstelefon på fritiden (fungerar även bra för de med små barn).
För mig är valet att inte ha en smartphone en källa till lättnad. Det finns många gånger när den inre demonen vill att jag ska kolla mejlen (igen), men själva utrustningen nekar mig möjligheten. Jag förnekar inte att det kan vara mer komplicerat utan swish- eller betalappar. Men det fungerar. Vi tror att världen är mer digitaliserad än vad den är. Nästan ingen behöver AI i sin vardag (behovet är konstruerat). Det räcker med betalkort eller laddade plastkort i kollektivtrafiken eller till sådant som elbilsladdning. Kontanter fungerar faktiskt fortfarande. Jag har bank-id på paddan hemma och kan göra alla papper där. Min poäng här är dock inte att alla ska börja med tryckknappstelefoner. Vi måste hålla flera idéer snurrande i huvudet samtidigt, även om det kräver mer av vårt arbetsminne.
En annan, mänsklig internet är möjligt. Samhället behöver skydda människor från de uppenbart skadliga aspekterna kopplade till nätet med hjälp av regler, normer och lagar. Övervakningskapitalismen bör avskaffas genom starka restriktioner för hur företag kan bete sig (även om det känns utopiskt kan vi kräva det). Sociala medier förstör mer än de ger och måste stävjas, kanske förbjudas i sin nuvarande form.
Flöden av information är rolig och spännande men bedräglig. Vad det än är så blir man utdragen och drunknar i strömmarna
Och vi behöver – samtidigt – skapa en kultur där det anses lika självklart att inte vara uppkopplad som att vara uppkopplad. Idén om att det inte finns någon undvikande hyperanslutning – att våra enda liv ska fyllas med vadande genom floder av information – är Mark Zuckerbergs våta dröm. Det är en dystopi att alla ska titta på sina uppkopplade mobiler fem timmar om dagen. Vi kan göra två saker samtidigt: stå emot – och logga ut.
Det kan fungera världslöst att förespråka avbrott i dessa tider då “alla lever sina liv på nätet”. Men det är lika världslöst att tro att vi kommer att ha gjort Meta och Musk maktlösa inom en överskådlig framtid. Under tiden kan det vara rimligt, som Yuval Noah Harari, att begränsa informationsintaget. Vi måste vara mer försiktiga med vad vi matar våra stackars magra arbetsminnen, och istället kämpa för att fylla den inre oändliga resursen – långtidsminnet – med all den rikedomen. Flöden av information är rolig och spännande men bedräglig. Vad det än är så blir man utdragen och drunknar i strömmarna.
Den som villigt går ut i ett skyfall förstärkt av fossilbolagens växthusgaser kan givetvis välja att lägga all skuld på företagen. Jag tror att även individer har en plats i samtalet. Det kan ibland vara klokt att söka skydd. Ingen avvecklar ensam övervakningskapitalismen, men inte heller antikapitalismen demonterar individen. Ett fritt och värdigt internet är i längden det enda mänskliga. Men frihet från internet är också en humanism.
Läs mer:
Greta Schüldt: Folk lagade mat till sina barn innan “babblarna” fanns
Upptäck mer från idag nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.