Allt går åt helvete, men jag känner lättnad.
För det var inte jag som lämnade över bilnycklarna till den unge mannen vid hotelldisken när vi kom tillbaka från en lång, varm och dammig dag i San Diegos gränsland. Det var min skarpa kollega Eva. Och hon noterade noga hur killen låste hyrbilen innan vi begav oss till våra hotellrum.
Det blir väldigt viktigt nästa morgon när det visar sig att nyckeln saknas.
Den unge mannen är hemma och sover. Hans kollega morrar surt och vänder oss ryggen. Hotellchefen kommer ut och konstaterar att det finns två historier – de anställda säger att de aldrig fick nyckeln och det säger vi att de fick.

Om vi ​​inte kan komma in i bilen, kommer vi att missa en planerad intervju i Phoenix, fem timmars bilresa från vårt hotell. Vi har ingen möjlighet att göra det en annan dag.
Minns läsare vet att jag kallar mig Kalena för att undkomma Karen-stereotypen. Den som utgår från att det finns ett slags särskilt gapande aggressiva medelålders vita kvinnor, som har den engelska versionen av Karin som sitt samlingsnamn.
Det här är ett perfekt Karen-ögonblick, men jag tar det med ro, tacksam över att inte behöva förlita mig på mina disiga minnen från parkeringen.
Jag har tillbringat över tre år i ett USA där kunden nästan alltid har fel. Jag har mött denna vägg av förnekelse så många gånger. Jag har slutat bli arg, för jag vet vad det beror på.
Amerikaner är rädda för att göra misstag. Då kan de ställas till svars på ett orimligt sätt. Således reagerar många reflexmässigt genom att ifrågasätta varje klagomål och bestrida varje krav.
Vi får spendera många timmar i hotellets lobby i väntan på återhämtning. Samtidigt sjunker insikten om misstaget in.
Först får vi kaffe. Sen frukost. Sedan vatten och lunch och erbjudande om framtida rabatter och ett visitkort från mannen som tar över hotelldisken vid middagstid (“kontakta mig direkt, om du kommer tillbaka till San Diego”).

Innan vi säger hejdå försäkrar han att den unge mannen som slarvigt tappat bort vår nyckel aldrig kommer att få jobba där igen.
– Kan han inte få en andra chans, säger jag, Karen, förskräckt.
Läs fler tecknade serier om Kalenas äventyr i USA – till exempel “Säg Aloha till Kalena!” eller “Jag ringer min pappa för att berätta för honom. Det går sådär”