Tänk att åsynen av en kofta kan få hjärtat att svämma över. Ni vet den med hemmagjorda mönstret, en som blivit bred efter många tvättar och nu är kortare bak än fram. Självklart handlar det om vem som är inne i koftan och här, på Dramatens Lilla Scen, är det Shanti Roney som på ett oefterhärmligt sätt förkroppsligar det mesta vi lägger i kärleksbegreppet på svenska. Lite försynt, lite taffligt men med sitt inre fyllt av längtan. Och dessutom, som gradvis visualiseras, upplyst av det underbara. Vad han knappt vet om han ens vill ta skydd. För kärlek är smärtsamt. Men tänk om den kunde slås på och av efter behov. Som golvlampan som följer Roneys minsta knapptryckning.

Men Shanti Roney är bara en märklighet bland många tycks hela Nadja Weiss-ensemblen ha omfamnat känslorna, och människorna, i Staffan Juléns “Kärlek på svenska” (SVT Play). “Fri efter” heter det, men en stor del av bilderna och monologerna är ordagrant hämtade från filmen, där en rad människor pratar om vad kärlek betyder och är för dem. Trevligt, nära och väldigt modigt. Och så vackert vanligt.

För om något förmedlar skönhet är just den så ofta lite föraktade “vanligheten”. Med Stefan Julén framträder personerna var och en från sin egen värld. Nadja Weiss och Irena Kraus väver dem istället ihop i en gemensam rörelse som slingrar sig över scengolvet, och som då och då bryter ut i den mest uttrycksfulla dansen. Nina Fex, i rutig flanellskjorta, dansar passionerat ut förvåningen och kaxigheten över att plötsligt, sent i livet, älska en kvinna. Melinda Kinnaman slänger fysisk lust mot Christoffer Svenssons lika chockad som nästan, men bara nästan, förförd prästgestalt. Kyla eller kärlek, “vill inte välja”.
Tanja Lorentson, till lika delar förvirrad och ledsen, håller hårt för sig själv. Hennes missfärgade svarta hår med synlig utväxt (genialisk mask!) förmedlar lika delar vilja och uppgivenhet. Fragile César Sarachu har kommit ut som kvinna. En smal kropp i guldlamé. En ledstjärna för livet med ögon strålande av insikt. Danilo Bejarano, buffligt tränga sig fram mellan sin kärlek till djuren och till kvinnan. Så svårt att uttrycka, han måste ryta för att överrösta sin blyghet. Serie av rang. Alexander de Sousa, som ett gammalt berg. Och precis som stenen med sprickor. Öppningar som Elvis Presleys “Can’t help falling in love” sprängs ur. Och så Gunilla Larsson, spröd och stolt men så småningom bländande förbannad över minnet av hur tonårens allomfattande passion för vännen Anna senare reducerades med detsamma.
“Kärlek på svenska” är ett helt underbart set. Ett riktigt vaccin mot känslomässig stympning.
Läs mer:
Filmrecension: “Kärlek på svenska” ställer en fråga lika hisnande som banal