Det finns flera filmatiseringar av F. Scott Fitzgeralds roman “The Great Gatsby” från 1925. När den nu för första gången sätts upp på en svensk teaterscen, med den ungerske film- och teaterregissören Janos Szasz bakom reglaget, blir det en vansinnigt visuell och filmisk multimediashow om de multirika. Men också: en föreställning dränkt i videoprojektioner. Ibland förstärker de spelet, men lika ofta fungerar de som en illustration av vad som händer på scenen. När man talar om en värmebölja projiceras bilder av glödande kol i bakgrunden.

Och kanske är det just videoeffekterna som är mest samtida med denna uppsättning och bearbetning, som annars inte avviker nämnvärt från originalet. Visserligen har Long Islands mystiske festfixare Jay Gatsby blivit kittad här i en vit Adidas-kostym och plastpengar som skjuter ut sedlar i snabb takt – och hans lördagsfester bär förmodligen mer av en modern, brutal ravefest än ett jazzjippo. à la lyckligt 1920-tal. Och visst bidrar allt detta till uppsättningens tidlösa luft, men i grunden handlar det bara om ytliga uppdateringar.

Ytligt är det dock inte Emil Ljungestigs skildring av Nick Carraway, en ung mäklare som dras till den nouveau riche och dekadens som kännetecknar 1920-talets New York. Med en absolut tonträff förmedlar han både barnslig förtjusning över överklassens överflöd och stigande avsky för densamma. En äldre version av Nick spelas av Niklas Falk, en rolig berättare i rullstol som viftar med ett pappersmanus, ifall vi glömt att det var baserat på en roman.
Márton Ágh och Henrik Ekbergs utsökta, sjösjukt rörliga scenrum består av en brygga som även fungerar som trädäck, vardagsrum och dansgolv. Här ligger också en lyxig segelbåt, där Hannes Fohlins magnetiska Gatsby residerar – en romantiker lika fylld av bräcklig osäkerhet som ful hybris. När han tar på sig elgitarren och bjuder publiken att sjunga “Jay, Jay, Jay, Gatsby” uppstår smärtsam kuddstund. Mysteriet kring hans person upplöses när vi inser drivkraften bakom hans häftiga festande och livsstil: han vill bara imponera på sitt livs kärlek Daisy (Anna Åström). Och Daisy är gift med den starkt rika, ärkekonservative Tom (Robin Stegmar), så Gatsby måste tävla i egendom och lyx.

Som du hör är detta herrarnas show och tupparnas kamp. Kvinnorollerna saknar tyvärr samma djup och dimensioner, delvis ett resultat av tiden de skrevs i. Därmed förblir Daisy en mjuk tjej, en juvel och en projektionsyta för männens passioner.
Berättelsen om Gatsby lär oss om klassamhället och faran med våra tomma, ytliga liv. När tragedin äntligen är ett faktum festar folket vidare. Tyvärr ligger uppsättningen också på ytan – fast i dess vilda, visuella universum.
Läs fler recensioner av Isa Andersson här.