De som skrev regelboken om hur man skriver bra låtar började alltid med att bryta mot den. Det gällde Bob Dylan, Joni Mitchell, Leonard Cohen, Townes van Zandt och John Prine – och det gällde i hög grad Kris Kristofferson.

Vid en tidpunkt då Nashville country-etablissemanget avskydde allt opolerat skrev han om att vara hög, att vara nere och varje synd man kan tänka sig däremellan. De var texter av ett slag som ingen annan hade skrivit, men ändå omedelbart tilltalande. “En ängel i slummen”, konstaterade Kinky Friedman om Kristofferson, som skrev lika ofta om frihet som om djävulen. Eller för att låna hans egna ord, i mästerverket “Pilgrimen. Kapitel 33”:
“Han är en poet, han är en plockare, han är en profet, han är en pådrivare
Han är en pilgrim och en predikant, och ett problem när han blir stenad
Han är en vandrande motsägelse, dels sanning och dels fiktion,
Tar alla fel riktningar på sin ensamma väg hem.”
Låten är en av många exempel på Kristoffersons unika känsla för rytm. Han arbetade med allitteration och beats som en poet med talat ord, ofta rimmade i febrig takt, med rader som “Jag sprang genom sommarregnet, försökte hinna med det där kvällståget, Döda den där gamla välbekanta smärtan, väva mig genom min trassliga hjärna ” (“Den bästa av alla möjliga världar”).
Men han hade också en speciell förmåga att skildra detaljer. Som i “Sunday morning coming down”, där han efter ännu en hård natt letar i tvättkorgen efter sin renaste smutsiga skjorta. Eller som i “To beat the devil”, den som slutar med att han stjäl djävulens bästa låt:
“Min törstiga ville ha whisky, min hungriga behövde bönor
Men det hade gått månad av lönedagar sedan jag hörde den där örnen skrika
Så med magen full av tomma och fickan full av drömmar
Jag lämnade min stolthet och klev in i en bar. Egentligen antar jag att du skulle kalla det en “krog”
Cigarettrök till taket och sågspån på golvet. Vänliga skuggor.”
Han lekte med språket, för att förstärka rytmen – och för att lätta upp den. När han behövde rimma “full” använde han “thunk”, vilket inte bara gav låtarna mer vardag utan också mer humor. Hans mål var att kombinera William Blakes poesi med Hank Williams gatuspråk.

Språket skildrade också hans egen bakgrund. Kristofferson kom från en välbärgad familj, utmärkte sig som både blivande författare och idrottsman och hade börjat klättra på både den akademiska och militära karriärstegen när han reste till Nashville 1965, 29 år gammal. Han kom dit i sin kaptensuniform och skulle några veckor senare börja arbeta som lärare på militärhögskolan i West Point. Men i Nashville träffade han direkt den legendariske Cowboy Jack Clement, som “kände varenda bakdörr och barstol i stan”. Kristofferson, som var ett stort countryfan, älskade den kreativa miljön från första stund, sa upp sig och tog – till familjens bestörtning – ströjobb som att städa Columbia-studior. Han var där när Bob Dylan avslutade “Blonde in Blonde”; något som uppenbarligen gjorde stort intryck.

1972.

Han lutade sig framåt genom att skriva låtar och jobba som helikopterpilot på en oljerigg. Han försökte få Johnny Cash att spela in en av sina låtar och vid ett sagolikt tillfälle landade han en helikopter i Cashs trädgård för att lämna över sina demoinspelningar. Efter att han haft framgångar med bland annat “Me and Bobby McGee” (inspelad av Roger Miller) och “For the good times” (Ray Price) fick han en audition hos producenten Fred Foster och ritade, med krispigt gitarrspel, fyra nya låtar: “To beat the devil”, “Best of all possible words”, “Duvaliers dream” och “Jody and the kid”.
Foster gav honom kontrakt på stående fot, men med villkoret att Kristofferson själv skulle spela in dem. Hans svar kom spontant “Du är inte klok, jag sjunger som en jäkla groda”. Ok, sa Foster, “men en groda som kan kommunicera så räcker för mig”. Debutalbumet, “Kristofferson”, innehöll dessa och hans egna versioner av de hits han skrivit för andra. Idag är de alla klassiker och inom några månader efter albumdebuten fyllde Kristofferson stora arenor och beskrevs som “The New Nashville Sound”.
Hans största hit var dock inte hans egen: det var när Janis Joplin, som Kristofferson hade en kort relation med, spelade in en makalös version av “Me and Bobby McGee”, bara några dagar innan hennes död i en överdos heroin. Kristofferson i sin tur hyllade Joplin med låten “Epitaph”, på hans andra album, “The silver-tongued devil and I”.
På många sätt har Kris Kristofferson, trots sin egen enorma inspelningsframgång, blivit mer känd genom versionerna av sina låtar, från Janis och Johnny Cash (som gjorde en hitlistor 1970 med “Sunday morning coming down”) till Al Greens version av “För de goda tiderna”. Samt, förstås, genom sina filmroller. Regissörer som Sam Peckinpah, Martin Scorsese, Michael Cimino och John Sayles kämpade för att få med den fotogeniske Kristofferson i sina filmer – och han vann en Golden Globe för sin roll mot Barbra Streisand i Frank Piersons “A star is born” 1976.

Med Barbra Streisand i

Trots framgångarna Kristofferson förblev något av en outsider. Han undvek etablissemanget, föredrar att stödja udda projekt och unga artister och blev alltmer frispråkig politisk i sina låtar, om bland annat krigen i Nicaragua och Irak. När Sinéad O’Connor attackerade påven och den katolska kyrkan stod han, som få andra, bakom henne (och skrev låten “Sister Sinéad” till hennes stöd), med ord som blivit kända: “Låt inte jävlarna få ner dig”.

Med hjälp av producenten Don Was gjorde han en rad fina comebackalbum de senaste decennierna. De sista åren av sitt liv drabbades han av en borreliainfektion som i slutändan gjorde turneringen omöjlig – och som många läkare först diagnostiserade som Alzheimers. I början av 2021 fick nyheten att Kristofferson “drat sig tillbaka från musiken för gott” mycket uppmärksamhet. I själva verket handlade det bara om att företaget som sköter hans sångskatt skaffade en ny chef: pensioneringen hade redan skett ett år tidigare, efter en konsert i januari 2020.
Han hade inte rösten, eller kontroll över sin kropp längre. Men han hade låtarna, som få andra.
På sin gravsten ville han ha ett citat från Leonard Cohens “Bird on a wire”:

“Som en fågel på tråden
Som en fyllo i en midnattskör
Jag har försökt på mitt sätt att bli fri”.
Det är svårt att komma på ord som speglar honom bättre.

Kris (Kristoffer) Kristofferson

Född 22 juni 1936 i Brownsville, Texas, död 28 september 2024 i Maui, Hawaii.

Bakgrund: Morföräldrarna kom från Sverige (farmor från Västergötland, farfar från Dalarna), pappan var över yrkessoldat och Kris tjänstgjorde flera år som helikopterpilot i bland annat Tyskland. Han var en framgångsrik boxare, men studerade också litteratur i Oxford och publicerades i Atlantic Monthly som 18-åring.

Fem minnesvärda skivor: “Kristofferson” 1970, “Den silvertungade djävulen och jag” 1971, “Jesus was a capricorn” 1972, “To the bone” 1981 och “This old road” 2006.

Fem minnesvärda filmer: “Pat Garrett and Billy the Kid” 1973, “Alice bor inte längre här” 1974, “A star is born” 1976, “Heavens gate” 1980, “Lone star” 1996.

Fem omslagsversioner som har blivit klassiker: Al Green: “For the good times”, Janis Joplin “Me and Bobby McGee”, Sammi Smith “Help me make it through the night”, Johnny Cash “Sunday morning coming down”, George Jones “Why me, Lord”.

Några av utmärkelserna: 6 Grammys, en Lifetime Achievement Grammy, CMA Lifetime Achievement Award, Golden Globe, invalda i Country Music Hall of Fame och Songwriters Hall of Fame.

Läs mer: Countrystjärnan Kris Kristofferson har dött

Lyssna: Spotify-listan MJ Kris Kristofferson innehåller 50 låtar av och med Kris Kristofferson utvalda av DN:s Martin Jönsson. MJ Kris Kristofferson covers innehåller några av de bästa versionerna av hans låtar.


Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa