Kristerssons dubbla måttstockar– gick själv emot partilinjen

24 hermanrudanalys webb


Det har nu gått 30 år sedan de två unga riksdagsledamöterna Ulf Kristersson och Fredrik Reinfeldt valde att trotsa partilinjen och rösta för samkönade äktenskap.
1994 debatterade de båda hbtqi-personers rättigheter. De drevs av en övertygelse så stark att de trotsade hotet om straff och en extrasaltad partipiska. Men inget hände. Båda blev partiledare och båda blev statsministrar.

Det här berättade Ellen Juntti om när jag intervjuade henne samma dag som hon som förste moderat riksdagsledamot meddelade att hon inte tänkte rösta för förslaget till ny könsidentitetslag. Det stred mot hennes värderingar och principer – hon kände samma motstånd mot att gå emot sina principer, som Ulf Kristersson bevisligen hade gjort 30 år tidigare. Men han slapp straff. När statsministern fick frågan om hur han såg på trilling av riksdagsledamöter svarade han så här:

– Alla ledamöter har ett eget mandat, tar sitt eget ställningstagande, sedan har vi en tradition från väldigt, väldigt lång tid tillbaka att hålla ihop partiet och partiets ståndpunkter även i svåra frågor. Observera att premiärministern säger att det är en “tradition under väldigt, väldigt lång tid”.

Syftar på dig själv?

Frågan är om han då syftar på sitt eget val att gå emot partilinjen för 30 år sedan. Två veckor efter intervjun med statsministern hölls själva omröstningen. Du kan nästan föreställa dig hur Ellen Juntti tog mod till sig, blundade och till slut i vånda tryck på knappen. Hon gick emot partilinjen. Hon vågade. Kristersson slapp straff. Men i måndags kom beskedet. Ellen Juntti knuffas från sin post i civilutskottet. Att straffa människor olika för samma brott, kanske decennier ifrån varandra, är en dubbelmoral.

De flesta är överens om att människor som vågar säga sin mening är en frisk fläkt och viktiga för det demokratiska samtalet. Det motsatta vore konstigt. Men varför vinner partipiskan? Det finns flera skäl. Riksdagsledamöter väljs visserligen på egna villkor och är fria att rösta som de vill. Men parlamentarikerna hade aldrig haft en chans att få sitt inflytande utan partierna. Ellen Juntti hade alltså aldrig haft något att säga till om utan Moderaterna.

Många förhandlingar

Dessutom – att låta ledamöterna rösta precis som de vill kan inte accepteras för då skulle det bli en enorm osäkerhet i partierna. Inför varje beslut skulle de tvingas förhandla med varje ledamot, vilket skulle göra riksdagens arbete ytterst ineffektivt. Men å andra sidan – om medlemmarnas självständighet bara är en formalitet och bestraffas om den används, riskerar den friska fläkten att försvinna. Det är inga lätta avvägningar. Det är kanske därför partypiskan ibland piskar hårt, och ibland inte alls.


Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.

Lämna ett svar

Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa

Rulla till toppen