När du har ett par timmar i Hamburg kan du hamna i den botaniska trädgården. I ena kanten, nära Stephansplatz, reser sig ett mycket rakt kvarter. Åttioåtta soldater i relief kommer fram från stenen, som bär texten: “Tyskland ska leva även om vi måste dö.” Som ett minnesmärke över ett infanteriregemente från första världskriget är det skrämmande och aggressivt – men så restes det 1936, mitt under förberedelserna inför nästa krig.
Kolossen i Hamburg fick något oväntat vara kvar efter kriget, men under sjuttiotalet eskalerade protesterna. I mitten av åttiotalet lades Alfred Hrdlickas “motmonument” till platsen och sedan 2015 finns även ett minnesmärke över tyska desertörer. I området kan man läsa en inskription om att “andra världskriget var ett anfalls- och förintelsekrig, ett brott som begåtts av det nationalsocialistiska Tyskland”.

Inget av detta gör det ärligt talade ingen större skillnad mot fascismens effektiva estetik. Den dominerande känslan när man står där i parken är, trots alla tillägg, att man är i en hyllning till en nationalistisk aggression. Men det är fortfarande en hyllning som verkar avskräckande – åtminstone så länge som 1900-talets avgrunder finns kvar i allmänhetens medvetande. Och sedan?
Hundraårsjubileum närmar sig med stormsteg nu. Förra året var det Ölkällarskuppen, nästa år bildandet av SS. Vad händer när allt det är mer än ett sekel bort, insvept i en diffus för länge sedan, tillsammans med den franska revolutionen och Napoleonkrigen? För första gången sedan andra världskriget, härom veckan blev extremhögern störst i ett tyskt delstatsval.
I höstens svenska teaterrepertoar tycks det finnas en viss lust att ta sig an 1900-talet, kanske som en slags guide? På Uppsala stadsteater spelar de Sara Lidmans Järnvägssvit som öppnar vid förra sekelskiftet. Teater Galeasen gör en ny version av “Fanny & Alexander”. I Göteborg blir det tjugotal med “The Great Gatsby”, medan Dramaten tar sig an depressionen med “The Grapes of Wrath”.
Malmö stadsteater har denna vecka premiär för Hitler-parodien “Diktatorn” och på Kulturhuset Stadsteatern spelar Gerhard Hoberstorfer “En tysk mans historia”, som bygger på Sebastian Haffners självbiografiska bok om nazisternas väg till makten. “Det kunde gå så för vi var säkra på att det inte kunde gå så.”
Han är sju år vid första världskrigets utbrott, och förklarar att för tyska skolpojkar vid den här tiden var det kriget som gav livet färg. Sedan: förnedringen av Versaillesfördraget. Tjugotalets ekonomiska kaos som lägger grunden. Trettiotalet, när en värld av “brutal dumhet” växer fram och institutionaliseras, inte minst för att den gamla mainstreamhögern tror sig kunna “fånga” och tämja nazismen.
När man pratar om trettiotalet ligger fokus ofta på propaganda och masspsykos. Men vid ett visst tillfälle står det klart att alla diskussioner är över. Vill du ta din examen? Din pension? Då vet du rätt svar. Och snart: Vill du sova lugnt på nätterna – eller vill du bli upphämtad?
Årsdagarna kommer som sa tight nu, och i år är det 100 år sedan Sverige fick sitt första nazistparti. I en ny serietidning skildrar serietecknaren Kalle Johansson och historikern Lena Berggren ett sekel av obruten nazistisk organisation (Verbal förlag/Expo). De berättar bland annat hur den svenska extremhögern på 80- och 90-talen utvecklades ännu tydligare åt två olika håll, en fortsatt militant gren och en annan som “städade”. Den militanta grenen har bestått av sådana grupper som det vita ariska motståndet och Nordiska motståndsrörelsen.

Och den snyggare grenen? Den har växt ända in i den svenska riksdagen, och tänker ta plats i regeringen efter nästa val. Kanske kunde det gå så för vi var säkra på att det inte kunde gå så.
Läs fler spalter och andra texter av Kristina Lindquist