Nu står det för dörren: säsongen då hoppet besegrar förnuftet. En underbar tid av vänlighet som signalerar, när generositet under några veckor blir global ideologi, och ett tag lever du i dagdrömmen att hela mänskligheten drar åt samma håll.
Inte konstigt att många julsånger handlar om viljan att alltid känna så. Från Bon Jovis “I wish everyday could be like Christmas”, till Wizzards “I wish it could be Christmas everyday”, och Elvis Presleys “If every day was like Christmas”.
Ja, det är hopplöst naivt, ett barns storögda blick, fylld av förundran. Det är lätt att tolka julens budskap som att man sträcker sig till sitt eget, inre barn snarare än att man hittar ett Jesusbarn.
Men realism är sällan snäll mot idealism. Och i dessa tider av inflammerad nytrumpism känns en låt som John Lennon och Yoko Onos “Happy Xmas (war is over)” som en misslyckad dröm om sjuttiotalsblommiga världsförbättrare.
Så var är julsången som kan berätta om hoppet utan att det ljugis för det? Vilket säger något klart om mänsklig strävan och godhet, utan att buckla verklighetens stresstest?
Lustigt nog med ett gäng psykedeliska crunchrockare från Oklahoma.
The Flaming Lips är ett band som är mest känt för att uppträda i djurkostymer bland gigantiska såpbubblor och sjunga om japanska skolflickors kamp mot mördarrobotar. Men i låten “A change at Christmas (say it isn’t so)” från 2003 landar de i precis rätt gränsland.
Det börjar med klockor och klockor och försmädande toner till sångaren Wayne Coynes prognos: “I think everything is gonna work out just fine. I can see it… I can see it ahead”, som om han tittade ut från masten på mänsklighetens egen fregatt.
Och han sjunger om viljan att stoppa tiden i ett fruset ögonblick runt jul, när du för ett ögonblick kan skymta människans sanna potential. När det finns sympati för dem som lider, och världen omfamnar fred och kärlek och nåd, och det känns som att vi genomgår en förändring som är äkta.
Så långt som de flesta jullåtar. Men så kommer den fjärde versen. Då belyses verkligheten i all sin brutalitet, i ett samtal som Coyne har i låten med en nära vän.
För när semestern har passerat återgår vi till de vi var förut, som vi alltid är annars; de trötta och cyniska och desillusionerade.
Det är vackert. En maniskt vandrande vädjan om bättre kunskap. Vilket känns sannare än den vanliga jubileumsjulen, just för att den är förtvivlad och tveksam men samtidigt så full av hopp.
Men Coyne vill fortsätta att tro på denna förändring, att vi har förmågan att förbli så, och han ber om motargument mot sin cyniske vän, den som förklarar att “det är precis som vi är, det är lättare så, det är mänsklig natur”.
Och tjugofyra gånger i radkanske ett slumpmässigt men förmodligen symboliskt valt nummer, Coyne upprepar sedan bönen: “Säg att det inte är så”.
Säg att det inte är så, säg att det inte är så.
Det är vackert. En maniskt vandrande vädjan om bättre kunskap. Vilket känns sannare än den vanliga jubileumsjulen, just för att den är förtvivlad och tveksam men samtidigt så full av hopp. Att vilja tro.
Så “A change at Christmas (säg att det inte är så)” blir ledmotivet som för mig börjar den sista sträckan mot 2025, som i alla avseenden verkar vara ytterligare ett annus horribilis.
Eller? Säg att det inte är så.
Läs mer:
Från Abba till Stevie Wonder – DN Kultur väljer ut tidernas bästa jullåtar
Läs fler texter av Kristofer Ahlström och alla texter om musik
